Tag Archives: arbetsgivare

När är det tänkt att man ska skaffa barn?

Posted on by
Reply
Unionens medlemstidning Kollega 03/2008 har en artikel som gav upphov till eftertanke idag. Ser vi till hur verkligheten förhåller sig i arbetslivet så är nog svaret; “Aldrig!”. Eller möjligen när som helst så länge man har någon annan som står för försörjningen och man inte behöver bekymra sig över att ha ett jobb som säkerhet för den egna överlevnaden. Visst har även jag en förståelse för att småföretagare som behöver expandera sin verksamhet och ta in ytterligare arbetskraft kanske inte ser det som idealiskt att ta in någon som, om man nu ska vara nitisk och se det ur ett riskperspektiv, löper risk att försvinna redan efter ett år för att påbörja en föräldraledighet. Men nog känns det oerhört påfrestande att känna sig särbehandlad som kvinna, i synnerhet vid nuvarande ålder och fortfarande utan barn. Det känns lite som om det förväntas att man ska explodera vilken dag som helst, bli tre gånger så stor och börja spruta ut ungar åt höger och vänster.

Själv har jag i dagsläget ändå inte rätt förutsättningar för att skaffa barn. Åtminstone inte enligt de normer jag själv vill se ska infinna sig i samband med ett så stort beslut. Alltså är risken långt ifrån stor att det överhuvudtaget blir några. Visst har jag tänkt tanken att det vore idealiskt att klämma ur sig ungar under studietiden. Det skulle å andra sidan kräva en högavlönad man i andra änden för att det ens skulle ha en tillstymmelse till chans att fungera någorlunda bra rent praktiskt. Det verkar ju onekligen lättare att låta bli helt, för när är det egentligen tänkt att det är ok att skaffa barn?

Diverse tankebollar..

Posted on by
Reply

Det blir inget sammanhängande alls här ikväll. Hjärnan verkar inte ha fått rikig kontakt med medvetandecentralen, vet bara inte varför. Kanske behöver sova lite mer, kanske behöver våga leva lite mer eller kanske bara behöver bli osynlig för omvärlden.

Stod ut med ett personalmöte efter stängning ikväll men protesterade högljutt inför det nya kontraktet. Mertid må hända går för sig, men att lite fult försöka skala av 20kr per timme och hoppas att man inte upptäcker det är fulare än jag accepterar. Blir det ingen ordning på det så får de helt enkelt leta upp ny personal och CSN får göra en ny bedömning än en gång.

Imorgon får alla eventuella utflykter göras till fots. SL-kortet hade sin sista dag idag och jag tycker det verkar korkat att köpa ett nytt bara för att ha ett, kan ta det om en knapp vecka när det behövs igen istället. Jag borde nog se till att klippa mig förresten, och antagligen färga håret också. Har fortfarande svårt att lita på frisörer i den här stan, den senaste fick mig att se ut som en mespropp. Snacka om att inte vara det minsta lyhörd för kundens önskemål eller personlighet. Det var iofs 3½ år sen, men en del ränder går aldrig ur.

Det skulle dessutom vara skönt att se lite riktigt folk igen snart, men oddsen att det kommer hända känns obefintlig. Enda gången någon verkar det minsta öppen till att ses är om de doftar en möjlighet till sex i det hela. Jag kan inte låta bli att vara trött på den sortens människor som tänker med kuken. Nog för att sex tar upp den största delen av folkets tankeverksamhet (den som försöker påstå något annat ljuger) men det finns ändå en del andra element som kan vara bra att fokusera på FÖRST! Sån’t där som får människor att känna sig omtyckta för vad de är..

“Tänk dig för innan du säger något”

Posted on by
Reply

Jag vet inte rikigt vilken ände jag vill börja i den här gången men det blir nog hyfsat kronologiskt ändå. Det finns lite fler ljusglimtar i tillvaron igen. Samtidigt finns det minst lika många hinder och bromsklossar, emellanåt t.o.m. fler men det verkar vara så livet fungerar.I synnerhet den svenska tillvaron, man får bara inte glida igenom tillvaron på en räkmacka utan måste få en hel del svårigheter.
Om ingen annan ser till att lämna dem åt en så finns alltid myndigheter och det statliga verket där för att försvåra det som går. Jag förstår inte varför de har så svårt att ha ett system som hjälper folk när det behövs istället för att vänta tills människor är så utblottade att det kommer kosta staten massor att vara hjälpsam, och än mer krånglar till det när människor visar att “nu, om jag får släppa taget om ert stöd lite lite grann för att se hur balansen är så kanske jag faktiskt kan klara mig själv om en månad eller två” genom att endera hålla dem tillbaka eller helt enkelt sparka ut dem ur sitt välfärdssystem eftersom personen ifråga uppenbarligen visar en svag tendens till att eventuellt kunna klara sig själv. Många gånger är det just den där knuffen som gör att allt går åt helvete.

Själv har jag en husläkare som vägrar ta sitt ansvar i ‘ärendet’ som jag nu är. Inom sjukvården och försäkringskassans ämbete är jag nu inte längre en människa utan ett ärende. Ett problem på papper som måste lösas på ett eller annat sätt. Min husläkare har menat att från i måndags skulle jag kunna jobba normalt fram tills psykiatrin har gjort sin bedömning (vilket sker först om 3 veckor!) om huruvida jag mår dåligt eller inte. Informationen jag fick utifrån telefonkontakten på psykiatrin när jag frågade “Hur ska jag bete mig fram tills dess? Vad ska jag göra? Vilka måsten har jag förutom att försöka motivera mig att äta för att inte helt tyna bort?” var inte svårare än att utifrån den processen som var beslutad skulle min husläkare kunna förlänga sjukskrivningen fram tills dess då hon fortfarande har ansvaret över mig tills det att jag träffat någon på psykiatrin i fysisk form. Efter att ha skällt ut husläkaren över hennes bristfälliga bedömning i att jag skulle “kunna arbeta som vanligt tills jag får en bedömning” och tydligt klargjort att jag nog inte hade sökt hjälp alls om jag faktiskt klarat av att arbeta som vanligt och två veckors stress över att få hjälp inte direkt ändrar läget så suckade hon tungt och sjukskrev mig på halvtid. Jag vill inte ha mer med den här husläkaren att göra. Hur beter man sig för att byta? Anmäla henne så att hon tvångsförflyttas kanske? Jag orkar snart inte försöka ‘bli frisk’ heller längre. Det tar för mycket energi som jag inte har, för mycket tjafs för att inte ens ta sig framåt.

Hur som helst, halvtidssjukskrivningen har nu lett till arbetslöshet då min arbetsgivare inte har någon nytta av mig på halvtid. Hon kan inte hyra ut personal på 50% eftersom det inte är vad företag letar efter. Jag gråter inte direkt över det. Jag fick i början på veckan mitt kontrakt som sträckte sig från första februari(!!) fram tills den sista mars så att jag åtminstone har papper på att jag nog ändå trots allt var anställd under den tiden. Emellanåt kunde jag inte låta bli att undra. Nu känns livet lite lugnare igen. Något som inte ska misstolkas, jag VILL ändå jobba. Jag vill kunna stå på mina egna fötter, plannera framåt och arbeta mot de mål jag har satt upp. Jag går dock hellre arbetslös än att ha ett jobb där jag inte känner någon som helst trygghet och inte kan se framåt. Att behöva sitta den 31:a och gissa sig till om man verkligen ska jobba dagen efter eller inte är acceptabelt, i alla fall inte för mig.

Mamma ringde igår. Hon ville först och främst tala om att de satt in lite matpengar på mitt konto, eller det var åtminstone hennes ursäkt för att ringa. Det visade sig så klart senare att vad hon egentligen ville var något helt annat. Under veckorna som gått har jag inte ens orkat “hålla upp en snygg fasad” över telefon och låtsats att allt flyter på som vanligt och är lika tråkigt som alltid för att slippa tjafsa med henne om saker jag inte vill tjafsa om. Istället har jag talat om vad som pågått, utan att gå in på detaljer och samtidigt klartgjort ungefär så många gånger som behövts och därefter några till att jag inte vill tjafsa om det.

Jag märkte nu senast när hon åter igen frågade om vad för kön det var på min psykolog att det var något mer som låg där och tryckte. Efter att tydligt ha talat om för henne att jag inte lägger så stor vikt vid vad för kön min läkare nu skulle ha eftersom det är persons förmåga att hjälpa mig tillrätta som är viktigt kom nästa slag och något jag antagligen bara satt och väntade på.
Hon talade om att de frågar om precis ALLT man gått igenom i livet, även uppväxten och sa åt mig, just så där förmanande och hotfullt som mamma ofta gör, att jag skulle passa mig en del och tänka mig noga för när jag berättade om den delen av mitt liv för psykologen. Jag vet inte om jag ska bli arg eller bara än mera matt av det. Innan vi avslutade samtalet försökte jag ändå klargöra att det inte handlar om vad som hänt, hon har gjort och inte.
Det handlar om HUR jag upplevt det och jag kommer att berätta om de upplevelser jag behöver klarlägga för att kunna få hjälp att komma vidare. Jag vet dock inte hur hon tog det, jag tror att hon tolkade det som att “jag kommer visst berätta vilken dålig jävla mamma du har varit!” och just nu orkar jag inte bry mig om det nu är så hon tror att det är.

Så än en gång till de små och även inte så småljusglimtarna i tillvaron.

Ett globalt företag hörde av sig igår om en ansökan och CV jag skickade till dem i tisdags. Tyvärr hann jag inte svara och idag ska jag bara sluta vara nervös och ringa tillbaka till dem. Någonstans i tillvaron av att känna sig ‘frisläppt’ igår hittade jag lite energi att få lite ordning omkring mig. Om en dag eller två i samma takt kanske lägenheten t.o.m. kan anses välstädad.

Jag skulle egentligen ha skrivit mer, men datorn säckade ihop. Dagen har varit fylld med telefonsamtal på utrikiska och förhoppningarna är ganska höga nu fram till tisdag tillsammans med nervositeten. Jag är så nervös, men på ett bra sätt när det är blandat med att vara uppspelt och sprudlande, så att jag t.o.m. ringde hem och surrade en stund. Skriver mer senare. Nu får vinet göra sitt och sen får vi hoppas på lite sömn.