Säg, kan inte Du ta ansvar för mitt liv?

Inte riktigt säker på vem du är som läser det här men jag vill ändå ställa frågan.

Vill Du ta ansvar för mitt liv?

Det vore fint om just Du skulle vilja sörja för mig, alltså se till att jag ständigt har pengar, aldrig har skulder och gärna har en bostad. Skulle Du vilja betala alla mina räkningar, handla mat och se till att jag varje dag äter sunt? Vill du dessutom ha hela ansvaret för att jag aldrig blir ledsen, aldrig har tråkigt och aldrig tvingas göra något jag inte vill?

När det sedan kommer till det där jag drömmer om och vill ska hända i mitt liv, vill du då vara så snäll och ta ansvaret för att förverkliga alla mina drömmar? Det kan röra sig om allt från en kram, en fotmassage, utlandsresor, snygga partners, dyra villor i olika länder, färdigheter i att spela olika instrument, perfekta kunskaper i nya språk och kändisskap. Visst skulle du vilja ta ansvar för att allt det där händer MIG? För om det nu är så, att du verkligen vill vara ansvarig för hela mitt liv, då är du nog precis den jag söker. Den jag behöver för att få det liv jag vill ha, för att känna att det handlar om mig. Att jag är värd min existens.

Så vad säger du, vill Du ta det ansvaret?

Inte?

Synd! Då får jag helt enkelt leta upp någon annan som vill göra det åt mig! Måste väl finnas någon där ute som vill, eller?

 

Ibland när jag läser andra, uppgivna, unga människors ord lite här och var på nätet är det precis den känslan jag får. Känslan i sig gör ont, är obehaglig och gör mig dessutom stundom förbannad. För visst finns det någon som verkligen kan tänkas ta det där ansvaret och göra allt det där jag just skrev för varje människa där ute.

I mitt fall personligen, är det jag själv som har det ansvaret, som väljer att ta det ansvaret och förverkliga det som går. Jag är ytterst medveten om att jag inte kan ålägga någon annan ansvaret att göra mitt liv värdefullt för mig. Jag kan däremot absolut be om hjälp där jag ser att min egen förmåga inte räcker till, men inte ens hjälpen kommer utan att jag tar ansvaret för att först och främst be om den.

På samma sätt är det inte mitt yttersta ansvar att ta den rollen för min partner, jag hjälper honom gärna på traven i den mån det går men det är Hans yttersta ansvar, inte mitt. Samma gäller med min familj, mina vänner och människor jag inte ens har börjat lära känna ännu.

Det är inte ens svårt att komma till den insikten. Det märks så väldigt väl med alla de drivande, företagssamma och livsglada människor jag möter att det uppenbarligen inte är svårt.

Så varför funkar det inte för den unga, uppgivna massan? Inte är det väl lathet? Inte är det väl behovet av att vara den centrala figuren i alla andra människors liv? Jag hoppas verkligen inte det. Men om någon vet, har inblick, skulle jag gärna vilja veta;

Vad är det som gör det så omöjligt för en del att börja ta ansvar för sitt eget liv?

Jag bygger luftslott.

Det finns alltid en risk för stora besvikelser när man bygger enorma luftslott kring sina förhoppningar. Förhoppningarna som sedan aldrig får utrymme att växa till sig i verkligheten. Stora besvikelser när man någonstans inser att det man hoppades på aldrig kommer att hända. När man märker att det inte finns där framför en bara för att man så väldigt gärna vill.

Klart man blir besviken. Vem skulle inte bli det? Men samtidigt kan man bli så mycket mer än så. Att ta sig förbi besvikelsen är nästa steg. Att inse vem som har ansvaret att förändra luftslotten, att förverkliga dem. När insikten väl slår en, då är det plötsligt inte så farligt att bygga luftslott. Med insikten att det är jag själv som beslutar och agerar för att förverkliga mina drömmar är det lättare att drömma, att bygga luftslott. Istället för att bädda för en besvikelse blir de en behaglig form av framtidsplanering.

Så visst bygger jag luftslott. Sen är det MITT ansvar att se till att fylla dem med materia, så att de inte förblir luft.