Tag Archives: ångest

Rasa samman nån gång då!

När allt rasar.

När paniken växer.

När tårarna sprutar och man står där någonstans mitt i stan och känner att hela världen håller på att gå under för att det inte alls blev som det var tänkt. För att man inte alls är där man hade för avsikt att vara, eller för att andra inte är där man trodde att de skulle vara just då.

När det känns som allt rämnar och världen rimligtvis borde förinta sig själv –

och den trots allt INTE gör det.

 

Det är nästan så att man blir lite förbannad då.

Inte så mycket på att man har känt allt det där  hemska, utan på att världen jävlas. Bara trotsigt finns kvar och räcker ut tungan åt en. Hånfullt talar om att det inte fanns någon verklig orsak att känna allt det där. Tänk så mycket enklare det hade varit om den bara rättat sig efter känslan, så jag hade sluppit känna fel – igen.

 

1 Comment

Filed under Allmänt

Not a shop-a-holic!

Mina sista dagar regnar bort. Siena har förvandlats till Dublin, åtminstone om man tittar på vädret. Det ser inte ut att bli ett dugg bättre någon av de dagar jag har kvar här i stan, vilket förvisso inte är mer än en, eller möjligen två, beroende på vem som räknar och hur.

Det kommer kännas lika overkligt att resa hem som det gjorde att resa hit, helt klart men misstänker ändå att återanpassningen till vardagen blir relativt snabb. Har fortfarande inte tagit mig an att handla små minnen till mig och souvenirer till andra (något jag inte blir riktigt klok på när jag tänker efter). Vet inte ens om jag verkligen orkar, då jag inte helt och hållet ser värdet i det för andra. Varför vill man överhuvudtaget ha någon onödig liten pryl från en plats man aldrig besökt och antagligen aldrig kommer att besöka?

Vi får helt enkelt se om/vad det blir något shoppat överhuvudtaget. Det är trots allt en sport jag inte har svart bälte i…

Leave a Comment

Filed under Köpångest

en akut emotionell översvämning

som inte går att ignorera bort.

Det finns egentligen ingen anledning att känna så. Det kan inte finnas någon anledning att känna så här. Det får verkligen inte finnas någon anledning att känna så här. För om det nu gör det, så vet jag inte hur jag ska ta vägen eller ens hur jag ska kunna se mig själv i ögonen någonsin igen.  Bara tanken på det får paniken att klättra uppför öronen på mig. Jag får inte ens tänka “om”, inte nu!

Den handlar om det där yttersta, det där allra viktigaste för att något överhuvudtaget ska fungera. Att det verkligen är sådär som en och annan vän har sagt om mig tidigare. Jag behöver våga lita på att det är så den här gången, jag behöver verkligen våga. För om jag inte gör det fungerar inte ens den sanningen så som den är menad. Om inte vet jag inte ens om det räcker att ha ytterligare ett allvarligt samtal med mig själv, det kanske rent utav redan är försent.

Så jag måste våga lita på att det inte är det!

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

inga råd från Ribbing här inte

Jag har panik redan nu och festen har inte ens börjat. Den kom förvisso krypande redan igår när det som mest och bäst pysslades med lokalen. Slog mig i magen så hårt att luften gick ur mig i samma stund då jag insåg att i ett hav av drygt 100 personer ska jag genomlida en middag (bröllopsmiddagar tenderar dessutom att vara bland de mest segdragna middagar man råkar ut för) i ett hörn av för mig totala främlingar. Så långt ifrån de få  i sällskapet jag känner (eller ens känner igen) att jag inte har möjlighet att nå någon av dem om det skulle behövas. Som det känns idag skulle det behövas.

Mitt öppna, glada, sociala jag är inte det som ligger närmast till hands i en situation när jag känner mig så pass isolerad och utsatt. Snarare är det så att jag inte ens vet om jag har någon glad, öppen eller social sida att plocka fram. Man skulle väl mest kunna se mig som ett uppskrämt rådjur i det här läget. Idag är en dag jag kommer behöva fokusera på att andas (inte särdeles socialt knutet alltså), inte kommer kunna äta och därtill önskar att dagen tar slut snabbare än någon hinner blinka. Något som inte känns troligt då jag vaknat klockan 7 och tiden verkar sega sig fram.

Har i ett försök att landa och lugna min inre stress letat mig runt på nätet efter tips och goda råd man kan tänka sig att ett blivande brudpar, eller deras värdinna, eller vem än det är som placerar, kan ha tittat på innan de bestämt sig. Försöker få ihop vilken logik de kan ha använt. Men kan bara konstatera efter att ha snubblat över den här sidan och läst följande

Personer som känner väldigt få på festen eller sådana som är blyga uppskattar att placeras nära en person de känner. Att placera gästerna så att alla sitter nära någon de känner är ett bra tips och förebygger att någon sitter ensam och har tråkigt.

att de nog inte använt någon logik eller ens eftertanke överhuvudtaget. Inte så att de frågat Magdalena Ribbing heller.

Jag har än så länge inte skrivit ett ord i kortet som ska följa med bröllopspresenten och ska jag vara helt ärlig har jag just nu ingen lust att göra det heller. Jag vet att jag kan vara större än mig själv i den här sortens situationer, men med en krypande ångestattack och en slätstruken kopp panik i systemet är det långt ifrån lika lätt.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

nederlag

De små segrarna förlorar sin kraft när bakslagen är större. Så enkelt är det.

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

när livet skaver och gör ont

Den finns alltid där, som ett gruskorn i skon som man aldrig lyckas få bort. Den där nötande känslan, den innersta önskan som livet aldrig verkar ge möjligheter att uppfylla. Otillräckligheten som gör att jag aldrig är ens ett tänkbart alternativ när det väl är dags. Samtidigt som det inte ser ut att finnas vare sig krav eller kriterier när man ser till de som valts, de det händer för. Men det kanske inte bara är jag som är totalt omöjlig, oattraktiv och ointressant när det väl gäller. Det kanske också är jag som inte ger mig och livet möjligheter av ren rädsla. Just nu är det svårt att veta.

Däremot var det inte svårt att veta att bläddrandet i en av blaskorna i lunchrummet på jobbet igår fick det där gruskornet att växa sig större än ett de stenblock som håller upp pyramiderna i Egypten. Två hela uppslag handlade om just det där som gnager mest. Barn. Ångest över barnlöshet. Tillhörande stress och flertalet faktorer som talar om för en hur ont om tid man har efter 30.

Min tid har börjat rinna mig ur händerna. Som sanden i timglaset. Jag försöker hålla kvar den så gott det går i mina kupade händer men den forsar mellan fingrarna i samma takt om som Niagarafallet och inget jag gör kan hindra det. Bland de tolv orsakerna till varför vi barnstressar som finns angivna i tidningen bär jag sju i min ryggsäck. Sju! En eller två hade säkert gått att hantera och bearbeta, men sju? Rädslorna har givetvis satt sina spår i det här.

Jag är någonstans i grunden rädd för att mannen som skulle komma att bli pappa till mina barn egentligen inte vill ha barn, åtminstone inte med mig. Jag vill inte utsätta ett barn för känslan av att vara oönskad – jag vet redan hur den känns. Att åldern springer ifrån mig är bara det ett panikmoment i sig. Varenda menstruation numera leder till något man skulle kunna kalla en microdepression. Ett slöseri jag har svårt att förlika mig med, speciellt de månaderna när ingen aktivitet ägt rum som kunde ha förhindrat det.

Planeringspaniken och den stress det för med sig vill jag helst inte ens tänka på men nog finns den där. Ingen tid i världen verkar RÄTT. Det går inte att få med under utbildningen, för det skulle sätta ekonomisk stress i ett ännu större perspektiv än det redan är och svårigheten att kombinera en familjeuppstart med en karriär har jag skrivit om tidigare, så hur det stressar är knappast svårt att se.

Den enda delen som vore “lätt” att arbeta med och ta sig förbi, även om den inte heller känns lätt, skulle väl vara förlossningspaniken. Där finns det uppenbarligen redan metoder och terapiformer att ta till, men som det ser ut nu så vet jag inte ens om det är lönt. Som det ser ut nu vet jag inte ens om jag har en man i min närhet som vill dela ett föräldrarskap med just mig. Som det ser ut nu vet jag inte ens hur det överhuvudtaget skulle vara möjligt att ta sig dit, även om det mesta skulle gå att lösa så länge viljan finns.

Om jag bara visste att viljan verkligen fanns kanske det inte skulle kännas så svårt att ta sig igenom dagarna som nu känns så svåra. Dagarna då det räcker med en dålig artikel i en kvinnotidning, eller en missad puss i förbifarten för att tårar stora som pumpakärnor ska trilla nerför kinderna på mig. Jag tycker inte ens om mig själv när jag mår så här, så jag förstår mycket väl att ingen annan gör det heller. Så nog har jag funnit de bästa förutsättningarna för aldrig kunna hamna rätt, aldrig kunna nå den plats i livet där jag önskar vara. Jag vill samtidigt inte behöva ta till fula knep för att hamna där, det skulle innebära att jag går emot någons vilja. Skulle jag verkligen acceptera att någon går emot min vilja i en så stor fråga som det ändå är?

Att jag sedan skulle bli världens bästa mamma gör det inte lättare att tvingas avstå.

3 Comments

Filed under Barnlösheten

tårfria timmar

Jag är alldeles gråtmild idag. Minsta lilla och det kommer krypande. Så nära att spärrarna ger vika och tårarna forsar fram. Har svårt att sätta fingret på varför. Någon liten impuls säger mig att det här är något jag känner igen, något som är bekant, när det kittlar i tårkanalerna, klumpen i halsen växer sig större och jag rynkar ihop näsan för att hindra tårarna från att leta sig ut och ner längs kinderna. Om jag bara visste varför.

Samtidigt är jag inte säker på att jag vill veta. Just nu kommer det kännas som en lättnad att om en timme stå där i omklädningsrummet, skala av det som normalt identifieras som jag och kliva i de blå kläderna. Byxorna, t-shirten (jag är frusen idag) och blusen som gör mig till en ibland de som kommer kännas igen som stöd och hjälpande händer i den stundom förvirrande tillvaron. En liten skylt med mitt namn och kort information kommer också tala om att jag inte riktigt hör till de andra. Men för de som behöver stödet, hjälpen och närvaron betyder den ingenting. Det som betyder något är att jag finns där. Att jag ser, hör och bemöter.

För mig betyder det också att jag inte hinner grubbla på vad som idag gör mig gråtmild, vad som idag får mig att vilja krypa ihop i ett hörn av världen och bara försvinna. Det är en lättnad att inte behöva ta i de tankarna på närmare åtta timmar.

Förhoppningsvis är jag för trött för att ägna en sekund åt dem ikväll också. Förhoppningsvis är jag för trött för att ens orka gråta.

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

varför fortsätta?

För varje dag jag ifrågasätts, kritiseras och minimeras av lärare, handledare och framför allt kursansvariga dör en liten liten del motivation att fortsätta. De retoriska omskrivningarna som används för att tala om att min närvaro inte är önskvärd är inte riktigt så väl genomtänkta som de verkar tro. Det lyser igenom. Jag ser vad de egentligen säger. Just nu väger det jämt. Motivationen att fortsätta är jämt balanserad med önskan att strunta i alltihop. Det krävs  bara en enda liten knuff i någon riktning för att det ska gå åt ena eller andra hållet.

Vad håller jag egentligen på med?

4 Comments

Filed under Utbildningen

Idag ska jag leva farligt!

Inte så att jag tänker hoppa ut från en balkong på åttonde våningen, åka inlines efter en lastbil eller ens naken åka snowboard nerför ett grustag. Någon (troligtvis min kära mor) har välsignat mitt konto och trots lönehelg och den tillhörande trängseln tänker jag bege mig ut och göra det jag hatar mest. Shoppa!

Målet är att komma hem med ett par jeans. Ett par som sitter snyggt och är i rätt längd. Det är snart fem år sedan jag köpte jeans senast. Knappast så att jag  använder jeans längre, helt enkelt för att jag inte har några. Har  ett ynka par kvar som jag möjligen kan ha, men de är så trånga att de ger mig skavsår över höftbenen. Så nu är det sannerligen på tiden! Skräcken börjar redan komma krypande.

Inte bara så att shopping är det värsta som finns, därutöver är trängsel ännu ett fenomen jag rakt igenom hatar. Köa, trängas med folk och att dessutom i slutändan behöva betala pengar för det. Kombinationen är oslagbart fruktansvärd! Tanken på att föda barn känns plötsligt som en dans på rosor i jämförelse. Börjar redan nu fundera på om det här inte är mer tortyr än äventyr trots allt.

Nåväl, jag kommer inte behöva ta mig igenom det ensam. Det finns någon att hålla i handen. Det finns någon som inte kommer begripa varför jag ger upp, bryter ihop och kommer börja gråta mitt i alltihop. Men det gör inget. Det räcker att han finns där. Det är tillräckligt för att jag ska kunna se den här självvalda tortyren som en enklare mer avancerad form av terapi.

Så, önska mig lycka till!

4 Comments

Filed under Köpångest

när något saknas

Jag fixar inte det här. Sömnproblemen håller i sig. Jag fixar inte det här. Allt är ett enda stort töcken. Jag fixar inte det här. Att gå och lägga sig är bara förknippat med ångest och oro, inget eller ingen som lugnar. Jag fixar inte det här. Det är då demonerna har som mest makt, när jag ligger där ensam – utlämnad. Jag fixar inte det här. En enda liten gest, en enda gång då handling i form av närvaro kunde möta upp och ge substans åt orden som redan levererats. Ord som “jag gillar dig”, “bara dig jag vill sova med”, “jag älskar dig” men som aldrig planterats i en verklighet. En enda gång hade räckt. En enda. Men som det är nu? Jag fixar inte det här. Utan en känsla av trygghet kan jag inte sova. Jag fixar inte det här.

2 Comments

Filed under Insomnia