Jag tog en paus i helgstudierna och skummade igenom DN. Fastnade vid artikeln om Frida som gjort en abort och inte känner sig det minsta tyngd eller sorgsen över det. Varför skulle hon? Hon reagerar däremot, precis som jag, över att omvärlden förväntar sig (eller kanske rent utav förutsätter) att det är så man ska känna när man gjort en abort.

Men varför egentligen? En abort är ett aktivt val. Åtminstone i de flesta fallen. Inte något man gör för att någon annan vill, för att man känner sig tvingad fastän man egentligen vill något annat. Faktiskt är det ett val man gör utifrån sin egen vilja, utifrån bestämmanderätten över sin egen kropp. Ett beslut utifrån hur man vill ha sitt liv i dagsläget och det händer att man är i en situation då det inte finns någon vilja alls att få barn.

Jag vet det. Jag har själv varit där. Jag ångrar fortfarande inte det beslutet. Jag är inte sorgsen över det. Jag har inga skuldkänslor relaterade till det. Jag var inte “tvingad att göra abort” eftersom den annars blivande pappan inte ville kännas vid det eller något annat dumt. Jag valde själv och precis som de flesta kände jag en lättnad när det var över. Jag ville inte ha barn då, och än mindre med honom.

Men visst är det underligt, och lite intressant, hur den allmäna uppfattningen som cirkulerar i ens omgivning ändå är att man ska/bör känna något annat? Som om retroaktiv abort vore en bättre lösning.