bara desperata idioter gör

Så du tycker att människor beter sig som desperata idioter när barn blir till innan förhållandet legat och mognat i minst 2-3 år? Du tycker dig verkligen ha rätt att döma ut andra på det viset, utan att ha en aning om vad de varit med om tidigare, varför de inte skaffat barn förrän nu. På vilka grunder? Att du redan har upplevt. Att du innan du ens blivit 40, redan har 4 barn att ta hand om och dessutom har ett sprucket äktenskap i ryggen för att hon kanske inte var RÄTT för dig trots allt. Trots alla barn.

Så utifrån att du redan vet hur det är har du rätt att döma? Utifrån att du redan vet hur det är att ständigt gå runt med smärtan och rädslan över att det ännu inte hänt, att det kanske aldrig kommer hända. Att ingen kommer tycka du är värd att uppleva det tillräckligt mycket för att vara en del i att skapa ett liv tillsammans med dig. För det vet du ju säkerligen precis ALLT om hur det känns!

När blev det en desperat åtgärd att ha i is i magen och vänta tills det faktiskt känns riktigt jävla rätt?

Eller vänta nu. Vem framstod som mest desperat när vi väl tittade lite närmare på vad som hänt och gjorde några jämförelser.

Blev jag automatiskt desperat för att jag närmar mig 35 och fortfarande önskar barn och egen familj? Eller blev jag det när jag inte har något problem med att låta det hända OM allt verkligen känns helt jävla hundra trots att det inte gått mer än ett halvår? När jag valt att acceptera att vissa saker styr man inte över till 100%.

Var jag mindre desperat när jag önskade exakt samma sak för 10 år sedan? Var ligger logiken i det?

Hade jag verkligen varit desperat hade jag förmodligen redan för 10 år sedan satsat stenhårt på att bli gravid med dåvarande, oavsett om han var med på tåget eller inte.

Förmodligen hade jag i ren desperation då sett till att familjen blev av, utan att faktiskt känner efter om det verkligen var rätt man att skapa den med.

Och hade jag inte varit desperat just då men blivit det med tiden hade jag förmodligen sett till att “råka” bli gravid med någon av de relationsförsök som uppstått sen dess. Någon av de som jag med tiden konstaterat inte var rätt för mig att bilda familj med och sedan hade fått leva låst till, på grund av gemensamma barn och som förmodligen också låst mig från att flytta till den där rätta som jag kom att möta senare men som bor alldeles för långt bort.

Så när blev jag en desperat idiot? (Eller blir jag det först när det faktiskt råkar hända?)

Förmodligen blev jag kanske desperat när jag höll fast vid tron att det kommer hända när det väl känns rätt och med någon som verkligen känns rätt, oavsett hur länge vi har känt varandra. Vilket är precis samma inställning jag har haft hittills och trots det har inga barn blivit till.

Så vem fan är du att döma?

Egentligen.

Posted in Barnlösheten | Leave a comment

Motivation

Stoppa depp och stress.

Frukt och grönt dagligen, järnrikt grönt dessutom.

Långsamma kolhydrater. Undvik transfetter. Mer olivolja!

E-vitamin. Folsyra. D-vitamin. Alltid jodsalt när salt är på tapeten.

Skippa alkohol, helst koffein också.

Ut i solen minst 30 minuter per dag. Träna minst 30 minuter per dag.

Max-BMI 24, vilket ger en maxvikt på 57 kg för fröken (resan dit är lång).

Tandtråd dagligen. Borsta noga.

 

Listan över vad som behöver vara mer medvetet från och med nu är ungefär sådär lång. Vägen till nämnt BMI går genom närmare 20 kg. Så nu är det bara att sätta igång. Röra på sig. Ta sig dit, ta sig an och medvetet välja det som nämnts här. Orsak? Jag vill kunna hoppas på att det händer ett tag till. Jag vill tro att det fortfarande finns en chans för mig. Samtidigt har jag blivit tvungen att inse att det först och främst är jag som behöver ge mig den chansen, genom att förändra och skapa de bästa förutsättningarna för min egen kropp. Trots allt är det ändå så det är. Så länge jag inte ger mig själv chansen, kommer ingen annan heller att göra det.

För visst drömmer jag fortfarande om en egen familj. Visst vill jag fortfarande nå dit.

Nu gäller det bara att tillåta mig det, genom att ge mig själv möjligheten.

Posted in Newyn | Leave a comment

lättnad

Om det ändå vore så här enkelt. Alltid. Oavsett.

feelings

Posted in Allmänt | Leave a comment

integritet

och nu pratar jag integritet på hög nivå…

dagens tips

Posted in Allmänt | Leave a comment

lita aldrig på någon

Det gör så ont att ständigt slå sig.

Orden var helande, lugnande, försäkrande. Mötet som följde backade upp dem. Jag fick luta mig mot. Jag fick äntligen luta mig mot, känna att någon stod kvar där, fångade upp och tillät mig att vara jag.

Att jag sen var en idiot som alldeles för tydligt visade hur mycket jag uppskattade det.. Tydligen ska man inte göra det. Tydligen innebär det att andra bestämmer att man vill så mycket mer. Till viss del är det kanske sant. Jag ville så mycket mer, jag ville få möjligheten att fortsätta kunna luta mig mot, få utrymmet att få vara jag och känna att det var accepterat. Bara känna tryggheten.

Så jag var dum nog att blunda och luta mig mot en gång till. Enbart för att upptäcka att mitt ansikte möttes av asfalt. Hård, kall asfalt.

Så nu är jag återigen sönderslagen, ful, uppriven och framför allt otrygg. Nu vet jag att inte ens när orden följs upp av handling så är de sanna. Inte ens då är det ett steg i rätt riktning.

Inte ens då får jag släppa garden, andas ut och tillåta mig att fångas upp.

För ingen kommer att fånga upp, inte ens vänskapligt, inte ens av någon slags välvilja.

Så ta inte i mig! Låtsas inte! Det finns inget vackert här att hämta längre. Inte ens under den fula, sönderslagna ytan. Allt det vackra har vittrats sönder och går inte längre att laga.

Posted in Newyn | Leave a comment

Är du min kung?

queen

Posted in Allmänt | Leave a comment

jag vill våga livet

Jag vill vara modig.

Jag vill våga utforska.

Jag vill gå på magkänslan.

Jag vill lyssna till varenda liten cell i kroppen som skriker, hejar på och uppmanar mig att fortsätta framåt och bejaka.

Jag vill verkligen våga vara den som följer känslan snarare än slaktar den med sunt förnuft, som egentligen inte alls är sunt utan bara en rad nedvärderande tankar om mig själv som infekterat mig i mer än 30 år av mitt liv.

Så vad säger du..

Om jag vågar blunda och ta steget, handlöst kasta mig ut i det där som lockar..

Kan du tänka dig att åtminstone hålla mig i handen när balansen sviktar och modet sviker mig?

Posted in Newyn | Leave a comment

att välja eller bara ge fan i det

Konstaterade idag att det finns en hel del paralleller att dra mellan män och vin.

När man inte riktigt vet vad man letar efter, inte har smakat det där goda som ger den där extra förhöjda njutningen är det inte lätt att välja rätt. Det är fan inte lätt att välja överhuvudtaget. Hyllmeter efter hyllmeter står de där. Några små indikationer på vad de innehåller. Några namn som försöker vara lite finare än andra och locka en lite mer. En hel del anspråkslösa etiketter som förmodligen innehåller något bättre än vad de först ger sken av. Men alla med samma intention.

Snyggt uppradade med ungefär samma löfte om total njutning.

Men så var det just det där med att välja också.

Hur väljer man när man inte har en aning? Går man på det tilltalande yttre? Väljer man efter den beskrivning som känns bäst i munnen? Plockar man kanske rent utav på rekommendation av en vän (jo, jag vet hur illa den låter när det översätts till män snarare än viner, men ibland funkar nog rekommendationer där också)?

Har man bara ett par av dem i sikte är det kanske inte så svårt att göra ett val. Har man väl begränsat sig så pass att det står mellan två och det antingen blir den ena eller den andra är det nog inte helt omöjligt att man får med sig någon av dem hem.

Har man däremot ingen aning och blir nerlusad av alternativ är det kanske inte helt konstigt att man skiter i alltihop, går hem tomhänt och dricker te istället?

Posted in Besvärligt | Leave a comment

behöver bryta mönster

Så mycket jag behöver förbättra. Så mycket jag behöver förändra. Så mycket jag behöver sluta med för att bli den jag vill vara. Eller bli och bli, det kanske jag aldrig blir.

Men det skadar väl inte att åtminstone försöka bli något i närheten av det?

Posted in Newyn | Leave a comment

svårigheten i att acceptera hjälp

Det bistra förmanande tonfallet i den alldeles för korta frågan om mitt mående går inte att ta fel på. Det finns ingen som helst oroande förälder i det. Det finns ingen som helst medkänsla. Bara en dömande, bistert förmanande ton som talar om för mig att jag är totalt värdelös som gått och blivit sjuk och “inte har varit i skolan“.

Bara det lilla uttrycket för att jag legat hemma i sängen istället för att gå på en föreläsning låter och får mig att känna mig som om jag vore 16 år igen. Kopplar direkt till ett minne då jag bor mitt första år hemifrån för att gå på gymnasiet. Blir uppringd varje morgon klockan 8 när jag ligger hemma med hög feber och egentligen bara borde få sova mig frisk, för att avlägga rapport om huruvida varför jag inte gått tillbaka tills skolan ännu. Samma förmanande, bistra röst. Samma underton som gör klart för mig att jag är värdelös och inte klarar av något själv.

Att jag nu, 18 år äldre, trots allt ändå får höra det igen. Sen att dessutom inte får höra “Vad bra att du hade någon där!” när jag berättar att jag faktiskt har vänner här i stan som bryr sig om mig och har sett till att jag har fått det jag behöver för att bli frisk… Utan istället få höra ytterligare buttert mutter och krav på avlagd rapport om deras utgifter så att hon kan gå in med pengar så att jag minsann ser till att göra rätt för mig.

Hela tanken om “pay it forward” snarare än “pay it back” som flertalet underbara människor i min omgivning givit mig som livlina för att jag överhuvudtaget ska kunna acceptera att någon annan hjälper mig existerar inte i hennes värld. Det funkar inte tydligen inte så. En gång skyldig, alltid skyldig, såvida man inte betalar tillbaka. Hur mycket jag än försöker förklara det kommer det aldrig gå in, hon kommer aldrig förstå det.

Kanske inte så konstigt att jag känner mig rätt rutten och värdelös och framför allt inte vill be någon överhuvudtaget om hjälp, ens när jag i extrema fall behöver det.

Minns en höst för ett par år sedan. Var i ungefär liknande sits då, men av andra orsaker. Höll tyst. Kunde inte med att be någon om hjälp. Tackade tusen gånger om i tysthet för inbjudan jag hade fått till en bekants bokrelease med tillhörande “Varsågod och ät!”-buffé. Det var mitt första riktiga mål mat på drygt tre veckor den gången. Vet inte om någon visste eller ens förstod det då. Förmodligen inte. Förmodligen hade jag skämts ögonen ur mig om jag förstått att någon överhuvudtaget hade vetat. För så ska det absolut vara. Nog ska jag skämmas ögonen ur mig alla gånger.

hand_reach_outNog ska jag absolut skämmas ögonen ur mig om någon utomstående faktiskt erbjuder sig att hjälpa och jag tar emot den hjälpen, och definitivt mer så än om jag knappt överlever på egen hand.

Logiken i det?

Den är inte direkt.. logisk.

Däremot är det så hårt inpräntat i ryggraden att reaktionen, känslan och att tacka nej till hjälp utifrån går på ren reflex. Det är som att titta på en film, se mig själv utifrån och se det hända, utan att hinna eller för den delen ens kunna stänga av filmen. Ett uppspelat scenario jag inte når in i att styra över, även om jag ser och hela mitt inre vill förhindra att det överhuvudtaget spelas upp.

Så numera undviker jag helt och hållet att redovisa hur svår situationen är i den riktningen, i den mån det är möjligt. Ibland är det inte alls möjligt. Ibland behöver jag blotta mig för att få den hjälp jag kan därifrån, för att inte hamna i en så ekonomiskt svår sits att det kommer ta minst tre år av mitt liv att komma ur den (ni vet säkert vad jag menar). Men utöver det håller jag tyst. Jobbar på att ge sken av att det är hållbart. Allt för att slippa bli dömd. Allt för att slippa få veta ännu en gång att jag är inkompetent idiot, oförmögen att ta hand om mig själv.

Jag lyckas ibland.. Men inte så ofta så att jag hinner må bra.

Posted in Allmänt | Leave a comment