något närmare Newyn

Svår fråga. Nog för att de små liven är ruskigt söta, sociala, vilda och allt det där andra. Men har man aldrig haft ett husdjur som barn eller någonstans i livet efter det ter det sig inte riktigt lika självklart.

Lite för många frågor just nu. Lite för få svar.

Katt. Inte katt.

Vem är det egentligen som vill?

Är jag ens redo att hantera den förändringen?

Någon menade att det var ungefär som att skaffa barn. Samtidigt är det inte alls samma sak. Inte ens i närheten. Snarare är det som att köpa sig en moped när man önskar sig en Ferrari.

Men men..

Får fundera vidare, sova på saken.

Continue reading

beslut, förändring, förvirring, rädsla

En del saker gör mig riktigt ledsen. Sådär så att jag undrar om det är värt att fortsätta framåt på den vägen jag är eller om jag borde överväga att vika av, ta ett annat spår, ta en snårig skogsstig där ingen ens kan följas åt.

Förminskandet av mig som den människa jag är inför andra gör mig ledsen.

När någon som står mig nära går bakom min rygg, det är då jag blir ledsen. När jag bara belyst att det en människa säger och gör talar två olika språk, och språket som görs (snarare än sägs) inte är vackert och dessutom talar emot allt densamma säger – och när JAG sen får stå ensam… Det är då jag blir ledsen. När den som är mig nära, den som behövde förstå och se det jag ser istället och bakom min rygg, ställer sig nära den som beter sig jävligt konstigt (och illa), säger sig förstå densamme och ursäktar mitt beteende(?!!).

Det är då jag blir ledsen. När vi alla vet att jag varken har betett eller sagt mig ha intentioner utan bara visat den andres, men det ändå visar sig viktigare att skydda någon annans lögn, någon annans skeva självbild. När jag måste stå ensam p g a en lögn som inte är min, p g a ett beteende som inte är mitt, som inte borde accepteras av den som står mig nära – men tydligen är det ändå det som görs.

Det är då jag ser sveket.

Det är då jag undrar om det finns en snårig skogsstig att vandra, ensam.

Continue reading

besvikelse, beteende, ensamhet, tillit, vänskap

Mina sista dagar regnar bort. Siena har förvandlats till Dublin, åtminstone om man tittar på vädret. Det ser inte ut att bli ett dugg bättre någon av de dagar jag har kvar här i stan, vilket förvisso inte är mer än en, eller möjligen två, beroende på vem som räknar och hur.

Det kommer kännas lika overkligt att resa hem som det gjorde att resa hit, helt klart men misstänker ändå att återanpassningen till vardagen blir relativt snabb. Har fortfarande inte tagit mig an att handla små minnen till mig och souvenirer till andra (något jag inte blir riktigt klok på när jag tänker efter). Vet inte ens om jag verkligen orkar, då jag inte helt och hållet ser värdet i det för andra. Varför vill man överhuvudtaget ha någon onödig liten pryl från en plats man aldrig besökt och antagligen aldrig kommer att besöka?

Vi får helt enkelt se om/vad det blir något shoppat överhuvudtaget. Det är trots allt en sport jag inte har svart bälte i…

Continue reading

ångest, Italien, shopping

Inte många dagar kvar här nu. Har börjat räkna ner. Känns mest skönt att komma hem igen snart. Inte så att erfarenheterna här har varit direkt eller enbart dåliga men hemma är trots allt hemma oavsett hur rolig resten av världen är.

Skulle kunna skriva en hel del elakt om det mörkaste molnet i Siena, kvinnan som gör allt hon kan för att ingen annan ska ta någon uppmärksamhet ifrån henne, (vi som inte dyrkar henne utesluts ur gemenskapen på alla möjliga och omöjliga sätt) men eftersom jag nu har en klasskamrat (sedan två veckor tillbaka) som dokumenterar det så fint, finns ingen större anledning för mig att upprepa det.

Bussbiljetten till Rom är fixad. Nu hoppas jag även att stationen där hinner komma i ordning igen och fungera relativt normalt efter branden i söndags, om inte har jag ca 3 timmar på mig att ta mig till flygplatsen på annat sätt. Det känns ändå som läget är under kontroll. Skönt!

Att det är först nu italienarna börjar vakna till liv är både roande, tråkigt och lite typiskt. Säkert så att det minskade umgänget med ovan nämnd donna haft effekt, men kanske är det också så att jag är mer tillgänglig nu när jag vågar försöka prata en del..

Slut på rasten!

Continue reading

gemenskap, Italien, reflektioner, språk

Nu går det undan.

Vår klass har blivit dubbelt så stor och läxorna följer samma mönster.

Samtidigt är det nu lite, lite mindre än halva tiden kvar vilket känns bra. Har bokat flyget hem för att slippa ha mer ont i magen över det. Borde nog ha gjort tidigare för att hålla kostnaderna nere men ibland blir det helt enkelt inte som man först tänkt sig.

Det mesta känns åtminstone helt ok idag, än så länge. Människan jag knappt står ut med visade sig inte vara på lektionen överhuvudtaget idag. Lätt skönt. Vikten verkar också vara på väg åt rätt håll, så till den grad att jag nog kommer behöva hängslen nr jag åker hem.

A dopo!

Continue reading

flyg, Italien, sinnesro, stress

Vet inte hur lyckat det är att försöka skriva ett inlägg från min smartphone, det lär visa sig ganska snart. Har varit mycket att smälta senaste tiden, vilket i stort innebär att jag kraschade mentalt och stannade i sängen igår.
Inte nog med att det tar en hel del energi att lära sig ett nytt språk, det blir inte lättare eller mindre energikrävande när det dessutom görs tillsammans med människor man ganska snart inser att man aldrig skulle valt att beblanda sig med hemma, eller ens här om det varit möjligt att välja bort dem. Resultatet av det har i sin tur inneburit en enorm hemlängtan, mycket större än jag tidigare kunde föreställt mig. Har helt tappat lusten att umgås med andra, vill så snabbt som möjligt hitta en praktisk och inte alltför dyr lösning för hemresan och sedan gräva ner mig i böckerna så mycket det går och hoppas att tiden rusar iväg.

Tråkigt kanske en del skulle säga. Till viss del håller jag med, men ser också hur det är en högst naturlig reaktion efter en rad sotade förhoppningar och annat krångel.

Continue reading

beteende, insikt, Italien, människor, språk

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Min dator vill inte alls som jag vill, mest troligt är att grafikkortet brunnit upp, vilket sätter käppar i hjulet för alla planer att författa något under tiden jag är här. Kan inte direkt sitta på skolans dator och skriva långa målande inlägg.

Kanske vid något enstaka tillfälle efter skolan när alla andra gått hem, men även det känns tveksamt. Kan hända att det får bli minnesanteckningar och en efterkonstruktion i bloggen när jag återvänt till Sverige. Vi får se helt enkelt.

Continue reading

dator, Italien, kaos, trassel

Är svenskar snåla eller är det helt enkelt bara en fråga om kulturell skillnad, andra traditioner osv? En fråga som landat hos mig det senaste dygnet.

Tänker just nu främst på barerna här och hur de skiljer sig från de svenska. Har än så länge inte varit på någon bar (förvisso inte hunnit med jättemånga men ändå några stycken) där det inte serveras tilltugg till det dricka man beställer in, oavsett om det är öl, vin, champagne osv. Här verkar det på många sätt ligga mer fokus på att man inte dricker på tom mage än att man dricker slut på pengarna i plånboken. Det senare är snarare det fokus jag upplevt i Sverige och många gånger även i Irland.

Många mindre barer och restauranger kommer ofta ut och ställer upp en tallrik full med plockbitar åt en strax efter att drickat serverats. Den irländska baren (ingen är väl förvånad över att jag hänger på en irländsk bar oavsett vilket land jag hamnar i vid det här laget?) har ett lite annat system men ändå samma grundprincip.

Framåt 19-tiden varje kväll dukar de upp diverse plockmat på ett de höga borden inne i puben (vilket funkar bra då majoriteten väljer att sitta på uteserveringen) och där är det fritt fram att ta sig en tallrik och äta så mycket man vill och orkar. Visst finns det fortfarande en meny att beställa ifrån, men tämligen begränsad och varför den ens behövs med det här stående erbjudandet är i sig en gåta.

Igår, när jag hängde där ett par tre timmar, plockade jag ihop en liten tallrik med typisk italiensk brödsallad, inlagda soltorkade tomater, tortillachips, salsa och diverse olika dippsåser. Det fanns givetvis mer saker, syltlökar, inlagda minigurkor, bröd, vad som såg ut att vara jalapenos och en del annat.

Förvisso skulle säkert en och annan tycka tallrikarna är små (ungefär 15 cm Ø), men så är det ju å andra sidan tänkt att vara snacks, men för mig som normalt sett äter lite motsvarar det här en godtycklig portion mat. Att jag dessutom fyllde upp tallriken en gång till och fortsatte mumsa innebär att jag bara där fick i mig motsvarande en helt ok middag. Så vad kostade det? Som jag sa tidigare, inte en cent utöver priset för ölen jag drack där. Klart trivsamt alternativ för mig som student.

Samtidigt tycker jag i alla fall att det här vittnar om en sund inställning till alkohol och påverkan vilket får mig att önska att vi hade liknande vanor i Sverige. Men kanske är vi helt enkelt för snåla för det? (Kanske finns det redan i Sverige, men på ställen jag ännu inte besökt, någon som vet?)

Continue reading

alkohol, attityd, Italien, mat, värderingar

Visst är det i Italien jag ska skriva mina romaner? Inte nödvändigtvis i Siena, åtminstone inte alla men likväl i Italien. Får knappt fram ett ord ens till en bloggpost i nuläget men samtidigt infinner sig känslan av inspiration. Sitter nu på en balkong lite utanför stadskärnan, i skugga och uppskattar varenda vindpust som letar sig in här. Men bara att sitta här får det att klia i fingrarna, får mig att vilja skriva, skriva, skriva..

Om vad? Pja, än så länge är inte det så tydligt som jag önskar det vore, men visst kan jag se mig själv sitta i det här landet månader i sträck skrivandes hur mycket som helst.

Bara tänka sig den här utsikten, det lilla skrivbordet i sovrummet precis vid fönstret och bara låta sig inspireras av utsikten under tiden berättelserna flyter fram ur fingrarna. I nuläget sitter säkert en kvinna i 50-årsåldern just där, vid det där skrivbordet och arbetar på sitt livs historia. Den som hon sedan i onsdags har sagt ska bli en bok, för att det finns så mycket att berätta.

Kanske sitter hon inte där just nu, även om hon borde. Kanske är jag inte säker på att jag verkligen håller med om det senare efter de berättelser jag hört men oavsett det kan jag ändå hålla med om den inspirerande utsikten.

Kanske är det just dit jag borde försöka komma tillbaka nästa sommar. Komma tillbaka tidigare, redan i mitten av juni, fortsätta språkstudierna under förmiddagarna och sedan sitta just där, hela eftermiddagarna och bara skriva, skriva, skriva…

Continue reading

författarskap, inspiration, Italien, språk, utsikt