June 14, 2010 1

ett kort ögonblick

By newyn in Kärleken

Tiden har sprungit iväg. Dagen är avslutad. Alla tänder är borstade. Alla kläder har fått en annan plats än kroppen att vila på under natten. Sängen har än en gång fått besök.

TVn står på och pratar lite tyst för sig själv. Väntar på att jag ska tröttna och stänga av den.

Han har vänt sig bort för att somna, börjat räkna ner timmarna till det är dags att kliva upp. Jag har krupit nära intill, andas mot hans nacke, omfamnar och njuter.

“Duu…”

Ordet lämnar min mun, knappt högre än en viskning men mer behövs inte. Han finns så nära intill och jag vill inte skrika honom rakt i örat heller. Inte väcka om han redan hunnit somna.

“Mmm?”

Han sover inte riktigt än uppenbarligen. Jag gnuggar försiktigt nästippen mot hans nacke, blundar och viskar;

“Jag älskar dig.”

Korta ryckningar transplanteras från honom till mig. Jag hör honom stöta luften genom näsan och inser att han faktiskt skrattar, om än tyst. Jag vaknar upp ur min dåsiga närhetskänsla och undrar varför han skrattar åt mig, rädd att jag sagt något alldeles galet. Nervositeten börjar tugga på mig, drar i mina muskler och jag är inte ens säker på om jag andas längre. Ett lugnt, stillsamt svar når mig;

“Jag trodde du ville något annat.”

Jag andas igen, släpper spänningen kroppen just fångat upp. Slappnar av, kryper lite närmare om än längre ner, lutar pannan mot hans skulderblad och blundar. Fortfarande med min ena arm om honom, fortfarande med känslan av att det är så här jag vill finnas, många nätter av mitt liv.

TVn står på och pratar lite tyst för sig själv. Jag ska tysta ner den… Om en stund. Jag vill bara ligga kvar så här ett tag och må bra – i nuet. Men jag lovar, jag ska stänga av den. Bara inte alldeles just nu.. Om en stund.

Tags: , , ,

June 12, 2010 0

om det ändå gick att köpa

By newyn in Anfäktelser

Om jag för ett ögonblick hade trott att det går att köpa sig bättre självkänsla för 250 spänn hade jag gjort det för länge sen. Om det överhuvudtaget hade gått att köpa bestående självkänsla, oavsett pris, hade jag maxat ut samtliga mina krediter för länge sen för att göra just det.

Samtidigt som jag ser att det pågår en massiv kamp där ute i verkligheten för att se till att barn och ungdomar har den självkänsla de och varje levande människa förtjänar att ha kan jag inte låta bli att samtidigt bli ledsen, vilket jag skäms över något oerhört. Inte för att jag missunnar någon självkänslan, utan för att jag inte ens kvalificerar mig in de grupperna som allt riktas mot. Samtidigt tycker jag det är helt fantiskt med alla forum, all samverkan och allt som på så många sätt det är möjligt verkar för att skapa bra självkänsla tidigt i livet, så att fler slipper hamna där jag är. När man passerat 30 ska man tydligen per automatik ha förvärvat en bra självkänsla. Tyvärr missade kosmos mig när det var dags att anmäla sig till den kursen. Jag visste inte ens att den fanns att fråga efter förrän det var försent.

Nu förstör jag istället allt som kommer i min väg, allt som skulle kunna vara bra. Allt, och enbart p.g.a. självkänslan som inte finns hos mig. Enbart för att jag inte har en inre röst som säger att jag faktiskt duger som jag är, att jag förtjänar att må bra och att jag har rätt till allt det underbara som kommer i min väg.

Den rösten finns inte. Istället viskar någon att det måste ha blivit fel någonstans. För inte kan det vara så att jag duger, förtjänar eller har rätt till. Inte någonsin.

Men som jag också sa tidigare idag;

“Att förklara avsaknaden av självkänsla för någon som aldrig upplevt det är som att förklara törst för någon som aldrig varit utan vatten.”

Tags: , , ,

June 9, 2010 2

behandla andra som de vill, inte som du vill

By newyn in Åsikter

Det var länge sen jag var och bråkade om något i floskelträsket nu. Minns inte ens om jag gjort det någon mer gång sedan september även om jag då hade tänkt att det skulle bli något återkommande. Alltså hög tid att sätta igång.

Jag ser uttrycket “behandla andra så som du vill bli behandlad själv” lite här och var allt som oftast och undrar varenda gång hur folk tänker då de har det som sitt livsmotto. Skulle tro att de flesta svarar att vad de själva menar med det är att behandla andra väl för att själv bli väl behandlad tillbaka. Redan där menar jag att det finns en förutbestämd kollektiv norm för hur människor, individer, vill bli behandlade. Aningens trångsynt skulle man kunna säga.

Det är ungefär här jag räknar med högljudda protester och ett och annat påhopp om hur korkad jag är för att jag säger som jag gör, för inte finns det väl någon som inte vill bli behandlad väl. Säkerligen inte, men det är å andra sidan det jag säger. Vad jag säger är att det säkert finns mängder av människor som inte vill bli behandlade precis så som jag vill bli behandlad, eller som du vill bli behandlad eller som grannen i lägenheten under vill bli behandlad. Att agera så skulle till viss del följa rakt in Kants pliktetik då det skulle ge andra människor tydliga riktlinjer för hur väl/illa de borde behandla dig utifrån hur du behandlar dem, men det är å andra sidan det enda det gör; Ger andra riktlinjer för hur de bör behandla dig, ingen annan.

Andra sidan av det, vilket ändå är den jag ville fokusera på och önskar vi vågade tänka om kring och rätta till är hur vi behandlar andra. Just för att det är långt ifrån säkert att individen framför dig vill bli behandlad exakt som du själv vill bli behandlad bör du snarare undvika det. Med det inte sagt att du ska göra precis tvärtom. Jag menar snarare att det är dags att vakna, var medveten, öppna dina ögon och öron och plocka fram de känselspröt du har som du normalt använder för att känna in din omgivning med. Ta reda på hur individen du möter vill bli behandlad snarare än förutsätt att ditt sätt är det rätta. Så istället för tidigare floskel skulle jag gärna se att en ny används i betydligt större utsträckning, nämligen; “Behandla andra så som de vill bli behandlade (och tillåt andra att behandla dig så som du vill bli behandlad).”

Tags: , , ,

June 9, 2010 1

vad är väl en bal på slottet

By newyn in Sinnelag

Jag känner mig som Askungen.

Även om sagan inte ser riktigt likadan ut och rollbesättningen inte riktigt är densamma så är känslan där. Känslan av att hinna klart alla sysslor och samtidigt få färdig klänningen i tid till balen. Jag vet bara inte om det finns möss som hjälper mig. Det är svårt att identifiera vem som är styvmor i det här dramat och det kan mycket väl vara så att prinsen, som jag önskar få dansa med och som givetvis är den främsta orsaken till att jag vill lyckas med det här, redan har en annan plan – eller kanske rent utav också har styvmorsrollen. Låter det snurrigt?

Det kanske det är, och samtidigt är det inte alls snurrigt. Prinsen i sagan är pojkvännen med motorcykeln som representerar dansen. Klänningen som riskerar att inte bli klar i tid är utrustningen som behövs för att åka säkert och balen i fråga är en händelse som är om två dagar. Vem som då representerar de hjälpande mössen i sagan vet jag inte, men om det inte blir någon dans för min del verkar det vara fritt fram att dansa med andra vilket skulle kännas – hemskt.

I synnerhet som det varit tal om någon som faktiskt känns hotfull, inte att lita på och som jag helst skulle sätta förbud på att komma närmare än 100 meter från prinsen, åtminstone så länge hon fortsätter visar mig de sidor hon gjort så här långt. Hon känns som en elak styvsyster sett ur sagovinkeln.

Samtidigt undrar jag om min prins ibland har på sig styvmorskappan eller om det finns andra roller jag glömt, då jag inte är säker på vilka planer som görs. Vad som sätts upp med övriga inbjudna gäster är också utom mitt synfält. Det skulle mycket väl kunna vara alternativa lösningar, underliga överenskommelser i det dunkla som senare ska verka oskyldiga och som den enda möjliga lösningen just då. Känslan är att de i så stor utsträckning som möjligt byggs i hopp om att klänningen aldrig ska bli klar, åtminstone inte i tid till den här balen.

Så var är min goda fe? Kommer hon dyka upp när balen har börjat och jag sitter ensam kvar i mörkret och gråter?

Tags: , , , , ,

June 7, 2010 0

jag har tappat min glöd, eller aldrig funnit den

By newyn in Anfäktelser

Det är bara att inse. Jag är betydligt bättre på planerandet av aktiviteter än själva genomförandet. Jag kan lägga ner timmar på just planeringen, ta fram målen, det jag vill ha gjort och sedan leta upp vägarna dit och ta fram scheman för hur det hela ska gå till, över vilken tidsperiod och på vilket sätt. Ibland hinner jag t.o.m. så långt att jag har alla förberedelser klara, anmälningar till uppstarter och liknande om så behövs och sedan när dagen väl kommer då det är dags att börja verkställa… Då kan det mycket väl vara så att jag börjar, men sedan leder det inte så mycket längre. Jag ser t.o.m. problemet i det, men har ännu inte hittat en nyckel för att lösa det.

Problematiken ligger först och främst i inställningen. Jag vill “ha gjort” i betydligt större utsträckning än jag är entusiastisk att faktiskt “göra” och vara delaktig i den processen. Det är något som hänger i sedan jag var barn. Drömmarna då om vad jag ville ha gjort, vad jag ville kunna berätta om för mina barnbarn när jag blev gammal var milsvida och så gott som gränslösa. Av allt det där kan jag säga nu att jag inte ens gjort en bråkdel och jag börjar närma mig medelåldern, hälften av min beräknade livslängd. Jag har inte ens barn, vilket gör hela barnbarnstanken än svårare.

Projekten som pågår just nu är jag dessutom inte helt entusiastisk över, inte på det sättet jag var när jag planerade dem. Vilket också leder vidare till nästa del av problematiken. Jag har inget jag kan säga att jag brinner för.

Han brinner för motorcyklar och allt vad som har med dem att göra. Andra jag känner brinner för musiken, ett liv fullt av husdjur eller något annat. De flesta har något som verkligen tar all den där extratiden, men som samtidigt ger dem mer energi att tycka det är värt det just för att de brinner för det de gör.

Att jag inte kan sätta fingret på det jag verkligen brinner för gör det hela mycket svårare. Hade jag kunnat det hade jag åtminstone kunnat välja projekt med glöd och bara genom att tillsätta lite mer syre få igång den där lågan som gör att jag förblir entusiastisk över genomförandet snarare än över tanken på att ha gjort. Men hur tar man sig dit?

Någon som känner igen sig och har lyckats hitta nyckeln? Lyckats med att gå från att hitta glädjen i att ha utfört till att hitta glädjen i själva utförandet? Hur gick det i så fall till?

Tags: , , , ,

June 3, 2010 0

en rörlig pausnotering

By newyn in Allmänt

Det har inte blivit så mycket tid för eftertanke ännu den här veckan. Mycket beroende på att annat behövt få tiden. Ta sig förbi hinder, starta upp planerade projekt, avsluta pågående projekt och knyta samman lösa trådar som inte sett ut att leda någon vart. Det är långt ifrån klart men nu känns det åtminstone som om mer är på väg i rätt riktning.

För stunden är jag själv påväg i en helt annan riktning. Tar en kort paus från hemmet, vardagstrasslet och röran som hör till. Snabbvisit hos familjen. Ensamma resor och fokuserat umgänge med de jag ser så sällan till vardags. Hinner kanske t.o.m. reflektera lite mer när jag väl är där.

Vi får se.

Tags: , , ,

May 29, 2010 0

det var värt en betongkeps

By newyn in Internet

Så vaknar man än en gång och känner att man vill strypa katthelvetet som pissat i munnen på en, såga loss det som gör ont på kroppen (strax ovanför axlarna) och i övrigt bara le åt kvällen som orsakat detta. Den var helt enkelt en av de bättre kvällarna på väldigt länge.

Helt plötsligt (eller nja, mer noga planerat än plötsligt) fanns ett utymme att uttrycka sig mycket mer än vad som är möjligt på 140 tecken. Det var alltså dags för årets tredje #tweetupsthlm med allt  vad den innebar. Lagom trång lokal, god mat, gott dricka och framför allt en uppsjö av underbara människor. I och med att det var tredje gången fanns en betydligt högre igenkänningsfaktor än i januari (missade den i mars så kan inte jämföra med den) vilket gav lite andra utrymmen för samtal. Samtidigt som det givetvis fanns nya leende ansikten att pussla ihop med de nick man sett och följt över nätet. Dessutom tror jag det spelar en stor roll att vi haft så mycket längre tid att se och lära känna varandra över twitter.

Något som jag framför allt reflekterat över när det gäller just twitter är den gemytliga stämningen, den ömsinta vänligheten och den totala hjälpsamheten som finns där ute. Den är lite av ett oförklarligt fenomen i sig och känslan av det märktes även igårkväll.

Så då mina tidigare försök till #FollowFriday i stort sett har självdött tycker jag att den som undrar (är nyfiken på twitter och inte helt säker på var han eller hon ska börja) ska börja med att skapa sig ett konto och följa alla de som var med på Bistro Creme igår.

För den som ändå inte riktigt är beredd på att ge sig in i leken och tar avstånd snarare än att ha upplevt twitter på riktigt kan jag bara säga; “Du har missat något fullkomligt underbart.”

Tags: , , ,

May 28, 2010 0

motgångar i tystnaden

By newyn in Anfäktelser

Jag vet inte om det är rädslor som bygger avstånd, som tar död på konversationer och som kväver allt med tryckande tystnad. Kan vara så. Kan också vara ett egentligt ointresse men en direkt ovana att hantera den sortens situation och hoppas att det kommer lösa sig själv om det bara tigs ihjäl tillräckligt länge.

Jag har inte en aning just nu om vilket det är, men jag vet en sak. Det gör det inte lättare att kämpa, eller att ens vilja försöka. Fortsätter det tillräckligt länge finns det inget kvar och det enda som hänt är att tid har slösats bort. Om jag bara visste vilket som var orsaken.Om jag bara visste och kunde agera i någon riktning. Nu känner jag mig mest bakbunden och fråntagen förmågan att handla, göra något åt situationen. Om jag ändå bara visste om det är rädsla eller ointresse.

Rädslor går åtminstone att bearbeta – om man vill förstås.

Tags: , , ,

May 27, 2010 0

Det kommer att vara värt det.

By newyn in Sinnelag

Om jag i förväg hade haft en aning om hur oerhört svårt det är att bryta gamla mönster hade jag nog aldrig ens försökt.

Nu är det vad jag gör, gång på gång. Försöker ta mig ur ovanorna som är så bekanta att de tar över utan en formulerad tanke. Försöker ta mig framåt. Stretar och kämpar men utan större genombrott, utan någon direkt framgång alls.

Samtidigt är omständigheterna nu sådana att jag inte kan sluta. Jag vill inte sluta. Hade livet sett det minsta annorlunda upp hade jag släppt taget för länge sen. Slutat kämpa och bara accepterat mig besegrad. Men nu går det inte. Inte ens när den största skräcken tar vid. Nu vet jag att om jag trots allt ändå skulle lyckas, kommer det vara värt att alla strider, alla förlorade slag och alla bistra nederlag av många misslyckade försök.

Det kommer att vara värt det.

Även om det är svårt att se när inget leder framåt, när inget genombrott ens går att skymta bortom nästa hinder så är det något jag måste fortsätta intala mig i alla stunder då det ter sig omöjligt. Det är de små orden jag måste fortsätta hålla fast vid;

“Det kommer att vara värt det.”

May 26, 2010 0

Ett och annat tankenystan

By newyn in Anfäktelser

En del dagar går lite för fort, andra verkar inte ta slut på en evighet. Idag var snarare än av den tidigare sorten än den senare. Bara att inse att förberedelserna varit bristfälliga, resultatet kommer bli därefter och däremellan finns bara jämna plågor – eller åtminstone någon form av plågor.

Fortfarande en del tankar som sätter sig på tvären och ställer till det i den mest privata sfären men inget jag känner att jag kan dryfta så här, eller ens ta upp där det skulle behövas utan att det kommer bli fel direkt. Kanske bättre att bara ge upp?

Kvällen kunde gärna spenderas i sällskap, men så ser inte ut att bli fallet så i slutändan kommer det handla om vilken säng jag intalar mig är skönast att sova i åt precis vilket håll som helst. Måtten är desamma, bara madrassen som är olika hård.

Tags: , , , ,

Older Posts
Newer Posts