Intet nytt från skyttegraven…

Jag har inte tystnat för att jag inte har något att skriva om längre. Jag har bara ingenting att säga.

Lite så känns det just nu. Annat tar energi. Den mörka årstiden ger så oerhört lite energi. Jag har förmodligen för dålig belysning hemma som inte väger upp det. Kaoset växer omkring mig. Behovet av ett jobb är nu så desperat att det förmodligen är därför det inte händer.

Kroppen börjar äntligen närma sig den form jag en gång hade och trivdes så mycket bättre i än den jag fått de senaste 4-5 åren. Så allt är inte svart, grått, nederlag och elände. Dock är det frustrerande att allt inte redan nu är det rakt motsatta.

Förändringarna går helt enkelt inte snabbt nog för mitt tålamod. Så förmodligen är det just det jag behöver förändra mest. Mitt tålamod.

 

Kan vi glömma dagen jag föddes?

Lite drygt två veckor kvar och det som börjar hända är att stress och ångest så sakteliga äter upp mig. Att fylla år ska ju vara något lustfyllt har jag förstått. Som mitt liv ser ut idag är det allt annat än lustfyllt och då har jag inte mer än tänkt på det ännu.

Eller det där är inte helt sant. Fler än jag har tänkt på det. Mina föräldrar har tydligen tänkt på det sen i somras i formatet att de ska komma upp och hälsa på då. Förstår inte varför. Det kommer ändå inte bli ett glädjefullt besök. Det kommer bli ett besök som tillrättavisar mig, som i agerande från deras sida tydligt visar att så som jag lever mitt liv duger inte. Det kommer bli en väldig massa rants om vad jag borde göra för att nå vad de anser är en bra tillvaro (utan att överhuvudtaget ha frågat vad jag vill) och utan att ta den minsta hänsyn till hur situationen omkring mig ser ut eller vad jag faktiskt HAR gjort hittills för att förändra den. Jag fick ont i magen bara av att skriva det här.

Jag vill inte fylla år. Jag vill inte kännas vid dagen jag föddes. Inte som det är nu. Jag vill än mindre sitta ensam för att ingen annan bryr sig om eller tycker den är viktig. “Men så låt föräldrarna hälsa på då?” tänker du säkert. Om du nu tänkte det har du onekligen inte läst det jag just skrev, eller åtminstone inte förstått ens en bråkdel av det. Kinesisk vattentortyr i minst 48 timmar, i ett mörkt rum vore en mildare, mer glädjerik upplevelse än det alternativet.

sweet-relief-creme

Så nej, en födelsedag ensam är nog inte hela världen i år heller. Jag har upplevt minst 10 sådana hittills. Den som gjorde mest ont var min 30-årsdag men visst, jag överlevde att sitta helt ensam även då. Möjligen är det trist att jag inte har utrymme att ge mig själv en present ens en gång.

delicate-care-tonic

Jag vet precis vad jag hade fått i så fall. Hudvårdsserien jag hittills mått bäst av, någonsin. Jag vet hur glad jag hade blivit över det och hur jag hade kunnat njuta av och få känna av lite mer välbefinnande i åtminstone 3 månader framöver efter det.

Men givetvis blir det inte så.

Inte i år.

Jag har inte en tusenlapp att ge mig själv i födelsedagspresent. Jag har inte ens hälften av en tusenlapp att ge mig själv i födelsedagspresent. Jag har inte ens en bråkdel av en tusenlapp.. Ni förstår säkert.

pure-skin-tonic

Visst, jag skulle kunna önska mig men av vem? Av min familj? Absolut, men det skulle inte bli rätt. Det skulle inte gå fram att det faktiskt är just den produkten jag önskar mig. Inte den typen av produkt där det finns ett billigt alternativ att köpa, vilket är exakt vad som skulle hända. Så inte ens det skulle göra något bättre.

Då är det lika bra att inte ens önska.

 

Bara konstatera att jag, till min 35-årsdag, inte är värd något som kostar totalt ungefär en tusenlapp.

inte konstigt att jag är så jävla trasig som jag är

Att ständigt omyndigförklaras av sin egen familj och inse att det är precis det som händer sätter verkligen nytt ljus på ens sits och förklarar en hel del av varför ens liv ser ut som det gör.

Varför jag ständigt slår på mig själv mentalt med ord om att jag aldrig duger. Det är precis bara det jag fått lära mig hemifrån.

Varför jag ständigt känner att ingenting av det jag gör är bra nog. Det är precis bara det jag fått lära mig hemifrån.

Varför jag aldrig riktigt tror att jag förtjänar att må bra och ha det liv jag önskar. Eller aldrig tror att jag faktiskt är kapabel att klara av något alls på egen hand. Det är precis bara det jag fått lära mig hemifrån.

Så när jag får nys om att föräldrar och småsyskon som överhuvudtaget inte har behövt annat än be om saker för att få vad de vill, aldrig egentligen behövt kämpa för något medan jag fanimej har kämpat för varenda millimeter av min frihet och mitt liv, min rätt att bestämma vad JAG gör av mitt liv, sitter och planerar MITT jävla liv över mitt huvud är det bara att inse att de fortfarande inte verkar fatta. Eller iaf fortfarande tror att de har rätt att bestämma över mig.

Jag är för helvete inte 15 längre! Jag har fanimej inte varit 15 på tjugo jävla år nu! Det finns INGENTING på den här planeten som heter “flytta hem och börja om”. Mitt hem är defintivit inte där jag vuxit upp. Mitt hem är där JAG VALT att bo! Där JAG VÄLJER att bo och leva mitt liv. Inte där mina syskon eller mina föräldrar tror sig kunna bestämma att jag ska eller ens borde leva. Förmodligen är det snart dags att sälja mitt hem och flytta. Men definitivt inte sälja det för att flytta någonstans där de har fortsatt makt över mig eller i närheten av vad de påstår är mitt hem. I så fall är det för att flytta någonstans där de absolut inte har någon makt över mig. Där avståndet är så stort att möjligheterna att spontant hälsa på är små och där jag dessutom inte på något plan är beroende av dem, vare sig praktiskt, ekonomiskt eller något annat.

Om de efter det fortfarande inte förstår att JAG är någon de inte längre har rätt att kontrollera. Då kanske det är hög tid att jag ser mig om efter en ny familj.

 

en missbrukad tanke

Jag har vid flera tillfällen, allra helst senaste åren, funderat en del kring beroende och missbruk. Framför allt eget missbruk och möjligt beroende. Visst, jag har haft osunda vanor. De har t.o.m. varit osunda så till den grad att människor som bara sett ovanan, utan att veta vad som försiggår bakom den, förmodligen hade kallat mig både det ena och det andra som har med just missbruk och beroende att göra.

turfzykelFör att få lite klarhet i var gränserna går (och jo, jag förstår att gränserna är luddiga och gråskalan är bred) läste jag bland annat vårdguidens definition av just missbruk och beroende. Däri står bland annat “Enbart den egna viljan räcker inte för att styra intaget.” och i samma stund jag läser det börjar jag ifrågasätta hur beroende jag verkligen har varit, eller snarare inte varit. Så sent som igår sa någon, som betyder mycket för mig, ytterligare något som jag kopplar till den tanken; Har du inga svårigheter att göra dig av med, eller säga Nej till, det kan det inte ha varit något större beroende till att börja med.

Det ligger alldeles för mycket sanningar i de orden. Så som jag förstått missbruk och beroende handlar det om ämnen, eller beteenden, som man själv inte längre har kontroll över, inte längre har förmågan att säga Nej till. Som om någon yttre kraft styr en att tillgodose ett behov man aldrig bett om.

Tänker jag efter har det nog aldrig varit så – egentligen.

Jag har absolut haft förmågan att säga Nej. Jag har bara valt att inte göra det. Jag kan inte ens förskjuta ansvaret för mina stunder av missbrukarbeteende på substanserna. Jag har absolut försökt, tänkt att det vore skönt att kunna lägga ifrån sig ansvaret, men till ingen som helst nytta. Det går inte, för det skulle inte vara helt sant.

Jag har egentligen aldrig varit en maktlös slav under alkohol, nikotin, socker, vad än det må vara människor tenderar att bli beroende av – inte ens koffein. Däremot har jag under perioder valt att bete mig som om jag vore det! Aktivt klivit över gränsen där det, för stunden, inte längre ligger inom min kontroll. Men så som det har gjorts har även det varit ett avsiktligt och kontrollerat beslut.

Samtidigt som det innehåller en viss lättnad att se det, gör det mig också frustrerad och förbannad. Även om jag har anlag för missbruk, vilket jag förmodligen har i någon utsträckning precis som så många andra här i världen, måste jag alltså själv ta ansvar för och aktivt välja/tvinga mig till att bli missbrukare!

dramaKunde jag inte bara fått den där svaga genen där allt går att skylla ifrån sig på någon eller något som ligger utom en själv?

Tänk, så skönt det vore – att slippa ta det egenansvaret.

 

Sån är jag!

Åtminstone om man ska tro på resultatet av att ha svarat på ett gäng luddiga frågor där jag i många fall egentligen inte alls kunde ställa upp på resonemanget antingen/eller…

min typ

 

bara desperata idioter gör

Så du tycker att människor beter sig som desperata idioter när barn blir till innan förhållandet legat och mognat i minst 2-3 år? Du tycker dig verkligen ha rätt att döma ut andra på det viset, utan att ha en aning om vad de varit med om tidigare, varför de inte skaffat barn förrän nu. På vilka grunder? Att du redan har upplevt. Att du innan du ens blivit 40, redan har 4 barn att ta hand om och dessutom har ett sprucket äktenskap i ryggen för att hon kanske inte var RÄTT för dig trots allt. Trots alla barn.

Så utifrån att du redan vet hur det är har du rätt att döma? Utifrån att du redan vet hur det är att ständigt gå runt med smärtan och rädslan över att det ännu inte hänt, att det kanske aldrig kommer hända. Att ingen kommer tycka du är värd att uppleva det tillräckligt mycket för att vara en del i att skapa ett liv tillsammans med dig. För det vet du ju säkerligen precis ALLT om hur det känns!

När blev det en desperat åtgärd att ha i is i magen och vänta tills det faktiskt känns riktigt jävla rätt?

Eller vänta nu. Vem framstod som mest desperat när vi väl tittade lite närmare på vad som hänt och gjorde några jämförelser.

Blev jag automatiskt desperat för att jag närmar mig 35 och fortfarande önskar barn och egen familj? Eller blev jag det när jag inte har något problem med att låta det hända OM allt verkligen känns helt jävla hundra trots att det inte gått mer än ett halvår? När jag valt att acceptera att vissa saker styr man inte över till 100%.

Var jag mindre desperat när jag önskade exakt samma sak för 10 år sedan? Var ligger logiken i det?

Hade jag verkligen varit desperat hade jag förmodligen redan för 10 år sedan satsat stenhårt på att bli gravid med dåvarande, oavsett om han var med på tåget eller inte.

Förmodligen hade jag i ren desperation då sett till att familjen blev av, utan att faktiskt känner efter om det verkligen var rätt man att skapa den med.

Och hade jag inte varit desperat just då men blivit det med tiden hade jag förmodligen sett till att “råka” bli gravid med någon av de relationsförsök som uppstått sen dess. Någon av de som jag med tiden konstaterat inte var rätt för mig att bilda familj med och sedan hade fått leva låst till, på grund av gemensamma barn och som förmodligen också låst mig från att flytta till den där rätta som jag kom att möta senare men som bor alldeles för långt bort.

Så när blev jag en desperat idiot? (Eller blir jag det först när det faktiskt råkar hända?)

Förmodligen blev jag kanske desperat när jag höll fast vid tron att det kommer hända när det väl känns rätt och med någon som verkligen känns rätt, oavsett hur länge vi har känt varandra. Vilket är precis samma inställning jag har haft hittills och trots det har inga barn blivit till.

Så vem fan är du att döma?

Egentligen.

Motivation

Stoppa depp och stress.

Frukt och grönt dagligen, järnrikt grönt dessutom.

Långsamma kolhydrater. Undvik transfetter. Mer olivolja!

E-vitamin. Folsyra. D-vitamin. Alltid jodsalt när salt är på tapeten.

Skippa alkohol, helst koffein också.

Ut i solen minst 30 minuter per dag. Träna minst 30 minuter per dag.

Max-BMI 24, vilket ger en maxvikt på 57 kg för fröken (resan dit är lång).

Tandtråd dagligen. Borsta noga.

 

Listan över vad som behöver vara mer medvetet från och med nu är ungefär sådär lång. Vägen till nämnt BMI går genom närmare 20 kg. Så nu är det bara att sätta igång. Röra på sig. Ta sig dit, ta sig an och medvetet välja det som nämnts här. Orsak? Jag vill kunna hoppas på att det händer ett tag till. Jag vill tro att det fortfarande finns en chans för mig. Samtidigt har jag blivit tvungen att inse att det först och främst är jag som behöver ge mig den chansen, genom att förändra och skapa de bästa förutsättningarna för min egen kropp. Trots allt är det ändå så det är. Så länge jag inte ger mig själv chansen, kommer ingen annan heller att göra det.

För visst drömmer jag fortfarande om en egen familj. Visst vill jag fortfarande nå dit.

Nu gäller det bara att tillåta mig det, genom att ge mig själv möjligheten.