Mitt lilla hjärta

Välkommen till världen.

Om du bara visste hur många tårar du redan givit mig genom så många, långa år. Tårarna nu är av en annan sort. Varenda en av dem består till 100% av glädje och kärlek.

Vi gjorde det

Den 15 augusti 2015 sa vi båda Ja till ett fortsatt (förhoppningsvis) långt äventyr tillsammans. Det där som kallas livet.

 

Vad är du mest rädd för – egentligen?

Alla är vi rädda för något, mer eller mindre.

En del kanske är rädda för spindlar, ormar, djupt vatten eller något annat konkret. För andra handlar det mer om situationer, känslor och abstrakta saker som kanske inte ens inträffar så ofta men rädslan gör att man ändå tänker att det kommer kunna hända när som helst. Att man ständigt är på sin vakt.

Oavsett format på rädslan innebär det en form av funktionsnedsättning, ett hinder för personen ifråga att agera på det sätt han eller hon egentligen helst av allt önskar.

De flesta rädslor går tack och lov att träna bort. Men hur gör man det? För de mer konkreta rädslorna finns sen länge metoder, tekniker och oftast professionell hjälp att få om det skulle behövas. Förmodligen finns det för de senare mer abstrakta rädslorna också, samtidigt kostar det oftast alldeles för mycket för gemene man.

Eller det kanske det inte gör. Dock vet jag att det i pengar kostar alldeles för mycket för mig att ta hjälp av någon för att behandla de rädslor som i olika situationer förlamar mig. Det innebär att jag behöver hitta andra vägar att gå, för att inte förbli livstidsförlamad av rädslor. För att inte bli hindrad ifrån att uppnå det jag faktiskt helst av allt vill, och egentligen i grund och botten vet att jag är kapabel till.

Det är en jobbig resa. Det vore lögn att säga något annat. Vore det inte jobbigt kan det bara innebära att jag överhuvudtaget inte har närmat mig rädslan ifråga. För det är ändå det jag måste göra. Möta rädslan, hälsa på den, låta den få finnas där under tiden jag granskar den, ser vilka delar den består av och försöka förstå varför jag har den. Varje rädsla för mig är som ett fult gammal troll som sitter och kurar i mörkret under en sten. Först när jag tar ut dem i solen spricker de och försvinner. Så vad kan hindra mig från att göra detta?

Det enda jag kan komma på nu som hindrar mig är att vara så rädd för rädslorna att jag inte ens tar i dem. Försöker ignorera bort dem och hoppas på att de försvinner där under sin mörka sten i skogen. Enda sättet jag kommer kunna försäkra mig om att de försvunnit utifrån det perspektivet är att ständigt vistas i solen. ALDRIG mer sätta min fot i skogen igen.

Men är inte det också ett funktionshinder i så fall? Istället för att lyfta ut rädslorna låter jag dem begränsa mig än en gång..

Så den första och största rädslan att komma över, måste ändå vara just den.. att vara rädd för rädslorna!

 

Ord att fylla med mening

Jag är Guds gåva till människan.

Jag duger precis som jag är.

Jag älskar det jag ser.

Jag är värd att få finnas och jag är värd att lyckas.

Ingen annan människa är viktigare  i mitt liv – än jag.

 

(ord som burit mig framåt senaste månaderna)

Längtan

Jag vet. Jag kommer förmodligen aldrig få uppleva det. Ändå finns det små saker där ute i verkligheten som får längtan efter barn att skrika lite högre. Som det här;

svordomar2

Tänk att få uppleva sånt här. Då. När det faktiskt händer.

Intet nytt från skyttegraven…

Jag har inte tystnat för att jag inte har något att skriva om längre. Jag har bara ingenting att säga.

Lite så känns det just nu. Annat tar energi. Den mörka årstiden ger så oerhört lite energi. Jag har förmodligen för dålig belysning hemma som inte väger upp det. Kaoset växer omkring mig. Behovet av ett jobb är nu så desperat att det förmodligen är därför det inte händer.

Kroppen börjar äntligen närma sig den form jag en gång hade och trivdes så mycket bättre i än den jag fått de senaste 4-5 åren. Så allt är inte svart, grått, nederlag och elände. Dock är det frustrerande att allt inte redan nu är det rakt motsatta.

Förändringarna går helt enkelt inte snabbt nog för mitt tålamod. Så förmodligen är det just det jag behöver förändra mest. Mitt tålamod.

 

Kan vi glömma dagen jag föddes?

Lite drygt två veckor kvar och det som börjar hända är att stress och ångest så sakteliga äter upp mig. Att fylla år ska ju vara något lustfyllt har jag förstått. Som mitt liv ser ut idag är det allt annat än lustfyllt och då har jag inte mer än tänkt på det ännu.

Eller det där är inte helt sant. Fler än jag har tänkt på det. Mina föräldrar har tydligen tänkt på det sen i somras i formatet att de ska komma upp och hälsa på då. Förstår inte varför. Det kommer ändå inte bli ett glädjefullt besök. Det kommer bli ett besök som tillrättavisar mig, som i agerande från deras sida tydligt visar att så som jag lever mitt liv duger inte. Det kommer bli en väldig massa rants om vad jag borde göra för att nå vad de anser är en bra tillvaro (utan att överhuvudtaget ha frågat vad jag vill) och utan att ta den minsta hänsyn till hur situationen omkring mig ser ut eller vad jag faktiskt HAR gjort hittills för att förändra den. Jag fick ont i magen bara av att skriva det här.

Jag vill inte fylla år. Jag vill inte kännas vid dagen jag föddes. Inte som det är nu. Jag vill än mindre sitta ensam för att ingen annan bryr sig om eller tycker den är viktig. “Men så låt föräldrarna hälsa på då?” tänker du säkert. Om du nu tänkte det har du onekligen inte läst det jag just skrev, eller åtminstone inte förstått ens en bråkdel av det. Kinesisk vattentortyr i minst 48 timmar, i ett mörkt rum vore en mildare, mer glädjerik upplevelse än det alternativet.

sweet-relief-creme

Så nej, en födelsedag ensam är nog inte hela världen i år heller. Jag har upplevt minst 10 sådana hittills. Den som gjorde mest ont var min 30-årsdag men visst, jag överlevde att sitta helt ensam även då. Möjligen är det trist att jag inte har utrymme att ge mig själv en present ens en gång.

delicate-care-tonic

Jag vet precis vad jag hade fått i så fall. Hudvårdsserien jag hittills mått bäst av, någonsin. Jag vet hur glad jag hade blivit över det och hur jag hade kunnat njuta av och få känna av lite mer välbefinnande i åtminstone 3 månader framöver efter det.

Men givetvis blir det inte så.

Inte i år.

Jag har inte en tusenlapp att ge mig själv i födelsedagspresent. Jag har inte ens hälften av en tusenlapp att ge mig själv i födelsedagspresent. Jag har inte ens en bråkdel av en tusenlapp.. Ni förstår säkert.

pure-skin-tonic

Visst, jag skulle kunna önska mig men av vem? Av min familj? Absolut, men det skulle inte bli rätt. Det skulle inte gå fram att det faktiskt är just den produkten jag önskar mig. Inte den typen av produkt där det finns ett billigt alternativ att köpa, vilket är exakt vad som skulle hända. Så inte ens det skulle göra något bättre.

Då är det lika bra att inte ens önska.

 

Bara konstatera att jag, till min 35-årsdag, inte är värd något som kostar totalt ungefär en tusenlapp.

inte konstigt att jag är så jävla trasig som jag är

Att ständigt omyndigförklaras av sin egen familj och inse att det är precis det som händer sätter verkligen nytt ljus på ens sits och förklarar en hel del av varför ens liv ser ut som det gör.

Varför jag ständigt slår på mig själv mentalt med ord om att jag aldrig duger. Det är precis bara det jag fått lära mig hemifrån.

Varför jag ständigt känner att ingenting av det jag gör är bra nog. Det är precis bara det jag fått lära mig hemifrån.

Varför jag aldrig riktigt tror att jag förtjänar att må bra och ha det liv jag önskar. Eller aldrig tror att jag faktiskt är kapabel att klara av något alls på egen hand. Det är precis bara det jag fått lära mig hemifrån.

Så när jag får nys om att föräldrar och småsyskon som överhuvudtaget inte har behövt annat än be om saker för att få vad de vill, aldrig egentligen behövt kämpa för något medan jag fanimej har kämpat för varenda millimeter av min frihet och mitt liv, min rätt att bestämma vad JAG gör av mitt liv, sitter och planerar MITT jävla liv över mitt huvud är det bara att inse att de fortfarande inte verkar fatta. Eller iaf fortfarande tror att de har rätt att bestämma över mig.

Jag är för helvete inte 15 längre! Jag har fanimej inte varit 15 på tjugo jävla år nu! Det finns INGENTING på den här planeten som heter “flytta hem och börja om”. Mitt hem är defintivit inte där jag vuxit upp. Mitt hem är där JAG VALT att bo! Där JAG VÄLJER att bo och leva mitt liv. Inte där mina syskon eller mina föräldrar tror sig kunna bestämma att jag ska eller ens borde leva. Förmodligen är det snart dags att sälja mitt hem och flytta. Men definitivt inte sälja det för att flytta någonstans där de har fortsatt makt över mig eller i närheten av vad de påstår är mitt hem. I så fall är det för att flytta någonstans där de absolut inte har någon makt över mig. Där avståndet är så stort att möjligheterna att spontant hälsa på är små och där jag dessutom inte på något plan är beroende av dem, vare sig praktiskt, ekonomiskt eller något annat.

Om de efter det fortfarande inte förstår att JAG är någon de inte längre har rätt att kontrollera. Då kanske det är hög tid att jag ser mig om efter en ny familj.

 

en missbrukad tanke

Jag har vid flera tillfällen, allra helst senaste åren, funderat en del kring beroende och missbruk. Framför allt eget missbruk och möjligt beroende. Visst, jag har haft osunda vanor. De har t.o.m. varit osunda så till den grad att människor som bara sett ovanan, utan att veta vad som försiggår bakom den, förmodligen hade kallat mig både det ena och det andra som har med just missbruk och beroende att göra.

turfzykelFör att få lite klarhet i var gränserna går (och jo, jag förstår att gränserna är luddiga och gråskalan är bred) läste jag bland annat vårdguidens definition av just missbruk och beroende. Däri står bland annat “Enbart den egna viljan räcker inte för att styra intaget.” och i samma stund jag läser det börjar jag ifrågasätta hur beroende jag verkligen har varit, eller snarare inte varit. Så sent som igår sa någon, som betyder mycket för mig, ytterligare något som jag kopplar till den tanken; Har du inga svårigheter att göra dig av med, eller säga Nej till, det kan det inte ha varit något större beroende till att börja med.

Det ligger alldeles för mycket sanningar i de orden. Så som jag förstått missbruk och beroende handlar det om ämnen, eller beteenden, som man själv inte längre har kontroll över, inte längre har förmågan att säga Nej till. Som om någon yttre kraft styr en att tillgodose ett behov man aldrig bett om.

Tänker jag efter har det nog aldrig varit så – egentligen.

Jag har absolut haft förmågan att säga Nej. Jag har bara valt att inte göra det. Jag kan inte ens förskjuta ansvaret för mina stunder av missbrukarbeteende på substanserna. Jag har absolut försökt, tänkt att det vore skönt att kunna lägga ifrån sig ansvaret, men till ingen som helst nytta. Det går inte, för det skulle inte vara helt sant.

Jag har egentligen aldrig varit en maktlös slav under alkohol, nikotin, socker, vad än det må vara människor tenderar att bli beroende av – inte ens koffein. Däremot har jag under perioder valt att bete mig som om jag vore det! Aktivt klivit över gränsen där det, för stunden, inte längre ligger inom min kontroll. Men så som det har gjorts har även det varit ett avsiktligt och kontrollerat beslut.

Samtidigt som det innehåller en viss lättnad att se det, gör det mig också frustrerad och förbannad. Även om jag har anlag för missbruk, vilket jag förmodligen har i någon utsträckning precis som så många andra här i världen, måste jag alltså själv ta ansvar för och aktivt välja/tvinga mig till att bli missbrukare!

dramaKunde jag inte bara fått den där svaga genen där allt går att skylla ifrån sig på någon eller något som ligger utom en själv?

Tänk, så skönt det vore – att slippa ta det egenansvaret.