varför fortsätta?
För varje dag jag ifrågasätts, kritiseras och minimeras av lärare, handledare och framför allt kursansvariga dör en liten liten del motivation att fortsätta. De retoriska omskrivningarna som används för att tala om att min närvaro inte är önskvärd är inte riktigt så väl genomtänkta som de verkar tro. Det lyser igenom. Jag ser vad de egentligen säger. Just nu väger det jämt. Motivationen att fortsätta är jämt balanserad med önskan att strunta i alltihop. Det krävs bara en enda liten knuff i någon riktning för att det ska gå åt ena eller andra hållet.
Vad håller jag egentligen på med?
ett alternativt uppmärksammande
Idag är det Internationella Kvinnodagen om jag förstått saker och ting rätt. Jag har inte varit ute på vare sig barnvagnsmarscher eller gjort något annat för att vara sig hylla, värna eller känna mig bidragande i jämställdhetsdebatten idag. Det har inte funnits tid.
Dock gjorde jag som jag lovade redan igår. Jag genomled dagens mensvärk från helvetet utan smärtstillande. IPRENmannen släng dig i väggen!
Kvinnligare än så kan det väl knappast bli utan vidare ansträngning?
Tankspriddhet eller oknytt?
Undrar om Alzheimers sjukdom(AD) är smittsamt. Vi får hoppas att det inte är så. Ni som umgåtts med mig senaste månaderna minns säkert att jag några gånger lite skämtsamt sagt att jag nog ska använda SL Accesskortet som visitkort. Alltså strategiskt tappa bort det jag just använt lagom tll det är dags att fylla på det och sedan skaffa ett nytt och upprepa processen.
Det blev nästan så. När det var dags att fylla på var kortet borta. Letade, letade och letade men konstaterade till slut att det var förlorat och skaffade istället ett nytt – likadant.
Dock bara nästan, som jag skrev tidigare. Så sent som i fredags dök det försvunna kortet upp och skämde ut mig rejält när jag skulle åka med en blåbuss. Så nu har jag två, ett som fungerar och ett som behöver laddas. Gäller bara att ha koll på vilket som är vilket.
Att det blir såhär är långt ifrån ovanligt. Det har funnits åtskilliga tillfällen i mit liv när oknytt varit i farten och hittat på hyss. Allt från mössor, buntband, nycklar, ringar, böcker och annat som som försvunnit då jag för stunden akut behövt det. Men givetvis är det inte borta.
Det ligger precis där jag hade för mig att det skulle ligga. Precis där jag letat upp till femton gånger innan jag letat upp en annan lösning och inte längre behövt det just då. Där ligger det sen och flinar nästa gång jag letar efter något annat på den platsen. Jag hör hur oknytten skrattar åt mig och jag kan inte annat än le och skaka på huvudet.
Vi får se vad de hittar på härnäst. För inte är det väl jag som är tankspridd?
jag har ingen skam i kroppen
Jag tog en paus i helgstudierna och skummade igenom DN. Fastnade vid artikeln om Frida som gjort en abort och inte känner sig det minsta tyngd eller sorgsen över det. Varför skulle hon? Hon reagerar däremot, precis som jag, över att omvärlden förväntar sig (eller kanske rent utav förutsätter) att det är så man ska känna när man gjort en abort.
Men varför egentligen? En abort är ett aktivt val. Åtminstone i de flesta fallen. Inte något man gör för att någon annan vill, för att man känner sig tvingad fastän man egentligen vill något annat. Faktiskt är det ett val man gör utifrån sin egen vilja, utifrån bestämmanderätten över sin egen kropp. Ett beslut utifrån hur man vill ha sitt liv i dagsläget och det händer att man är i en situation då det inte finns någon vilja alls att få barn.
Jag vet det. Jag har själv varit där. Jag ångrar fortfarande inte det beslutet. Jag är inte sorgsen över det. Jag har inga skuldkänslor relaterade till det. Jag var inte “tvingad att göra abort” eftersom den annars blivande pappan inte ville kännas vid det eller något annat dumt. Jag valde själv och precis som de flesta kände jag en lättnad när det var över. Jag ville inte ha barn då, och än mindre med honom.
Men visst är det underligt, och lite intressant, hur den allmäna uppfattningen som cirkulerar i ens omgivning ändå är att man ska/bör känna något annat? Som om retroaktiv abort vore en bättre lösning.
#fredagsmys
Meh! Är det fredag nu igen!
Det är fredag igen. Var det inte fredag alldeles nyss? Var tog veckan vägen!
Att det är fredag märks i allra högsta grad på twitter som har en tendens att bli lite spammigt just på fredagar. Fenomenet #FollowFriday som numera oftast kortas ner till #ff eller #ffse för Sverige håller i sig. Första gången jag såg det var i Juni 2009 när jag började twittra.
Nästan så att jag förundras över att det fortfarande håller i sig, men det kanske finns någon strategi bakom. Något som gör att alla inte reda följer alla andra som rekommenderats gång på gång sedan i somras. Själv tycker jag det borde vara rimligt att anta att alla de redan följs av alla andra vid det här laget. Samtidigt är det givetvis så att även de som rekommenderar får nya följare som inte har koll på gamla rekommendationer.
Vill samtidigt påtala att det märkts en förändring och utveckling av fenomenet. Rekommendationer med motivation har blivit allt vanligare och listorna med så många twittrare som möjligen får plats på 140 tecken
har, även om de fortfarande finns kvar, minskat i antal.
Själv är jag ytterst dålig på att följa traditionen och rekommendera twittrare just på fredagar. Mest för att jag tycker det känns olustigt med de underbara människor som INTE blir rekommenderade just den gången.
Kanske att man skulle satsa mer på #3words4u som ett dagligt inslag av positiv uppmuntran och något som också kan ses som en rekommendation.
Ska vi byta grannar?
Visst har du också ord som du associerar till något speciellt. T.ex. om någon nämner smultron kanske du tänker på varma sommardagar, säger någon vinter kanske du tänker på snö, kyla, mörker och skidåkning.
När jag hör och framför allt upplever småaktighet, avundsjuka, girighet, missunnsamhet som leder till skvaller och smutskastning tänker jag (tyvärr) först och främst på Småland. Landskapet där jag vuxit upp. Miljön där jantelagen är vidare befäst en Sveriges grundlagar. Där jante används flitigt för att trycka ner omvärlden och sätta sig själv i bättre dager.
Till saken hör att jag gjorde ett aktivt val när jag lämnade det bakom mig. Jag valde bort den mentaliteten, den attityden som bara leder till negativitet och tråkigheter när jag valde att flytta därifrån. Jag är ingen tävlingsmänniska, åtminstone inte när det gäller livet.
Jag tror snarare på individens förmåga till ett positivt, harmoniskt och lyckligt liv utifrån de egna förutsättningarna. Alltså kan man inte jämföra sig, sitt liv med grannen för att besluta om huruvida man har ett bra liv eller inte. Såvida inte grannen och jag själv är enäggstvillingar och har levt likadana liv från dag ett fram till nu, vilket i sig är direkt osannolikt (även för enäggstvillingar).
Varför jag kom att tänka på det nu är helt och hållet för att det är just de där orden jag räknade upp innan som jag nu upplever i min bostadsrättsförening. Jag har hört att det tas vanskliga beslut om ägandeformen (en del som är rena stadgeändringar om de går igenom) för att INGEN ska kunna göra en bättre affär än någon annan vid försäljningen av sin bostad. Det tas beslut för att INGEN som de nuvarande medlemmarna (i synnerhet de i styrelsen) inte anser är en tillräckligt bekväm granne ska kunna köpa en lägenhet.
Så som ett beslut tolkades av en för stunden boende medlem skulle det främst innebära att homosexuella och/eller personer med funktionsnedsättningar inte får bo här. Utöver det skulle det också innebära att den som inte själv blir godkänd av banken får tillträde till en bostad här (styrelsen vill alltså inte att delat ägande, mer än ett namn på kontraktet, ska godkännas). I grund och botten ser jag det som ett bekvämt, och felaktigt sätt, att inte behöva ta tag i ordningsfrågor om det visar sig att någon bostadsrättsägare har problem att följa allmäna förhållningsregler som finns i föreningen.
Men jag ser också hur det spekuleras och skapas intriger kring vem som möjligen får ut si och så mycket vid försäljningen av sin lägenhet och hur extremt orättvist det anses vara. Jag har svårt att se den orättvisan. Jag har svårt att se det som en orättvisa överhuvudtaget. Den som anstränger sig kommer få utdelning därefter, så är det bara. Det här ser snarare ut som avundsjuka och småaktighet – precis som i Småland.
ett tyst begär
Det kliar i fingrarna nu. Det kittlar längs ryggraden. Spritter i de små nerverna. Hjärnan går på högvarv. Små idéer börjar ta form. Begäret att forma text börjar växa sig starkare igen. Snart står det likt en grizzlybjörn bakom mig, flåsar mig i nacken och ryter åt mig att det är dags att börja! Eller springa för livet!
Just den grizzlybjörnen skulle jag kunna tänka mig att möta. Den som i sig inte är något annat än ett stort virrvarr av motivation och inspiration att skriva, att forma ord, meningar, stycken. Känslan när fingrarna dansar över tangentbordet. Spänningen! Nyfikenheten över att få läsa, ta del av, orden som rinner ut fingrarna. För många gånger känns det så. Många gånger märker jag inte tankens formulering, förrän efter signalen nått ut i fingrarna och texten visar sig på skärmen framför mig.
Många gånger är det så att jag själv blir min egen första läsare. Inte så att jag redan vet vad det står. Utan att jag är den första som faktiskt läser texten som står skriven framför mig. Stundom undrar jag om det ens är jag som skrivit den. Stundom är det med skräckblandad förtjusning jag slickar i mig orden jag ser, nyfiken på vart texten är på väg. Åt vilket håll berättelsen kommer röra sig, var jag till slut kommer landa.
Det begäret är det som växer sig starkare just nu. Begäret att få uppleva den skräckblandade förtjusningen av vad som ska komma härnäst.
Strosade runt på Åhléns idag, fingrade på en lång rad skrivblock och linjerade böcker som i tysthet viskade till mig. Lockade mig att vilja sätta pennan i dem. Skapa en historia som ryms i en av dem. Idéer började ta form. Jag var så nära att slå till och börja bygga på en av dem innan jag ens lämnat butiken.
Jag lät bli.
Det får bli en annan gång. En gång när jag har en berättelse att dela med mig av. Inte bara lockelsen att skapa med ord.
en del ord säger allt
Jag lovade att höra av mig när jag var klar med mitt och på väg ut åt hans håll, så att det kunde tjuvstartas lite lagom mycket med matlagningen. Idag var jag dessutom långt ifrån snabb. Att komma iväg tog lite längre tid än det borde ha gjort. När jag sent omsider skickade ett sms och lät meddela att jag väntade på bussen, kom det ack så krävande svaret;
“Mat…..”
Jag log lite, klev på bussen och svarade att det kunde kanske varit läge att ta sig en smörgås i väntan på middagen om nu krisen var så påtaglig. Som svar på det och fortsatt sökandes sympati lät han meddela att det nog inte ens fanns energi nog att fixa en smörgås.Fruktansvärt synd om honom alltså.
Då kunde jag inte låta bli. Sympatifiske har jag svårt för, att det sen inte är på fullt allvar gör det än lättare att jävlas tillbaka. Innan jag hunnit byta från bussen till tunnelbanan hade jag svängt ihop ett träffsäkert svar;
“A ja. Då kommer du inte orka med sex ikväll. Blir paltkoma direkt efter maten.”
Innan jag ens hunnit halvvägs kom svaret;
“Ohh vad gott det är med en smörgås.”
är jag för privat?
Det är först när någon ställer frågor som “varför gör du det du gör?” som jag börjar reflektera över det. Ibland lyckas jag ställa frågan själv, men oftast händer det så mycket annat att jag inte ens tänker på en fråga bara sådär. Dagens samtal gav lite nya funderingar på just personligt/privat. Vad är vilket och var drar man gränsen?
Jag trodde nog någonstans att jag höll ganska hårt på mitt privat även om jag tagit mig för att vara personlig i det mesta jag skriver, uttrycker och gör. Lite lätt börjar jag misstänka att det inte riktigt är sant ändå. På vilka sätt är jag privat, egentligen?
- Jag går inte att hitta i telefonkatalogen, på eniro eller på hitta.se
- Ytterst få människor vet vad jag har för färg på trosorna idag. (Än så länge vet bara jag)
- Det är sällan och ytterst få som fått vistas i mitt hem i verkligheten.
- Jag undviker att uppge namn på orten där jag vuxit upp, jag ritar inga kartor över exakt var jag bor och jag talar sällan om vad medlemmarna i min familj och släkt heter.
- När jag berättar om händelser är det oftast svårt att identifera medaktörerna i berättelsen där ute i verkligheten.
Jag inser så smått att det enda jag egentligen är privat med nog är telefonnummer. Resten handlar snarare om min omgivning. Mina privata inslag handlar sällan om att skydda mig (jag har ju redan serverat mina nakna tankar och funderingar på silverfat så vad skillnad skulle en naken kropp göra?) utan snarare om att skydda andra. De som inte valt att blivit nämnda här, de som inte valt att blivit utlämnade men ändå i viss mån blir det utifrån att vara en del av min verklighet. Att jag valt att inte maskera mig särdeles hårt innebär trots allt inte att jag har någon rätt att visa upp andras nakna sanningar hur som helst.
Jag kanske borde satsa på en mer opersonlig nisch istället?