Den finns alltid där, som ett gruskorn i skon som man aldrig lyckas få bort. Den där nötande känslan, den innersta önskan som livet aldrig verkar ge möjligheter att uppfylla. Otillräckligheten som gör att jag aldrig är ens ett tänkbart alternativ när det väl är dags. Samtidigt som det inte ser ut att finnas vare sig krav eller kriterier när man ser till de som valts, de det händer för. Men det kanske inte bara är jag som är totalt omöjlig, oattraktiv och ointressant när det väl gäller. Det kanske också är jag som inte ger mig och livet möjligheter av ren rädsla. Just nu är det svårt att veta.
Däremot var det inte svårt att veta att bläddrandet i en av blaskorna i lunchrummet på jobbet igår fick det där gruskornet att växa sig större än ett de stenblock som håller upp pyramiderna i Egypten. Två hela uppslag handlade om just det där som gnager mest. Barn. Ångest över barnlöshet. Tillhörande stress och flertalet faktorer som talar om för en hur ont om tid man har efter 30.
Min tid har börjat rinna mig ur händerna. Som sanden i timglaset. Jag försöker hålla kvar den så gott det går i mina kupade händer men den forsar mellan fingrarna i samma takt om som Niagarafallet och inget jag gör kan hindra det. Bland de tolv orsakerna till varför vi barnstressar som finns angivna i tidningen bär jag sju i min ryggsäck. Sju! En eller två hade säkert gått att hantera och bearbeta, men sju? Rädslorna har givetvis satt sina spår i det här.
Jag är någonstans i grunden rädd för att mannen som skulle komma att bli pappa till mina barn egentligen inte vill ha barn, åtminstone inte med mig. Jag vill inte utsätta ett barn för känslan av att vara oönskad – jag vet redan hur den känns. Att åldern springer ifrån mig är bara det ett panikmoment i sig. Varenda menstruation numera leder till något man skulle kunna kalla en microdepression. Ett slöseri jag har svårt att förlika mig med, speciellt de månaderna när ingen aktivitet ägt rum som kunde ha förhindrat det.
Planeringspaniken och den stress det för med sig vill jag helst inte ens tänka på men nog finns den där. Ingen tid i världen verkar RÄTT. Det går inte att få med under utbildningen, för det skulle sätta ekonomisk stress i ett ännu större perspektiv än det redan är och svårigheten att kombinera en familjeuppstart med en karriär har jag skrivit om tidigare, så hur det stressar är knappast svårt att se.
Den enda delen som vore “lätt” att arbeta med och ta sig förbi, även om den inte heller känns lätt, skulle väl vara förlossningspaniken. Där finns det uppenbarligen redan metoder och terapiformer att ta till, men som det ser ut nu så vet jag inte ens om det är lönt. Som det ser ut nu vet jag inte ens om jag har en man i min närhet som vill dela ett föräldrarskap med just mig. Som det ser ut nu vet jag inte ens hur det överhuvudtaget skulle vara möjligt att ta sig dit, även om det mesta skulle gå att lösa så länge viljan finns.
Om jag bara visste att viljan verkligen fanns kanske det inte skulle kännas så svårt att ta sig igenom dagarna som nu känns så svåra. Dagarna då det räcker med en dålig artikel i en kvinnotidning, eller en missad puss i förbifarten för att tårar stora som pumpakärnor ska trilla nerför kinderna på mig. Jag tycker inte ens om mig själv när jag mår så här, så jag förstår mycket väl att ingen annan gör det heller. Så nog har jag funnit de bästa förutsättningarna för aldrig kunna hamna rätt, aldrig kunna nå den plats i livet där jag önskar vara. Jag vill samtidigt inte behöva ta till fula knep för att hamna där, det skulle innebära att jag går emot någons vilja. Skulle jag verkligen acceptera att någon går emot min vilja i en så stor fråga som det ändå är?
Att jag sedan skulle bli världens bästa mamma gör det inte lättare att tvingas avstå.
Tags: ångest, barn, livet, önskningar, stress
