är jag för privat?
Det är först när någon ställer frågor som “varför gör du det du gör?” som jag börjar reflektera över det. Ibland lyckas jag ställa frågan själv, men oftast händer det så mycket annat att jag inte ens tänker på en fråga bara sådär. Dagens samtal gav lite nya funderingar på just personligt/privat. Vad är vilket och var drar man gränsen?
Jag trodde nog någonstans att jag höll ganska hårt på mitt privat även om jag tagit mig för att vara personlig i det mesta jag skriver, uttrycker och gör. Lite lätt börjar jag misstänka att det inte riktigt är sant ändå. På vilka sätt är jag privat, egentligen?
- Jag går inte att hitta i telefonkatalogen, på eniro eller på hitta.se
- Ytterst få människor vet vad jag har för färg på trosorna idag. (Än så länge vet bara jag)
- Det är sällan och ytterst få som fått vistas i mitt hem i verkligheten.
- Jag undviker att uppge namn på orten där jag vuxit upp, jag ritar inga kartor över exakt var jag bor och jag talar sällan om vad medlemmarna i min familj och släkt heter.
- När jag berättar om händelser är det oftast svårt att identifera medaktörerna i berättelsen där ute i verkligheten.
Jag inser så smått att det enda jag egentligen är privat med nog är telefonnummer. Resten handlar snarare om min omgivning. Mina privata inslag handlar sällan om att skydda mig (jag har ju redan serverat mina nakna tankar och funderingar på silverfat så vad skillnad skulle en naken kropp göra?) utan snarare om att skydda andra. De som inte valt att blivit nämnda här, de som inte valt att blivit utlämnade men ändå i viss mån blir det utifrån att vara en del av min verklighet. Att jag valt att inte maskera mig särdeles hårt innebär trots allt inte att jag har någon rätt att visa upp andras nakna sanningar hur som helst.
Jag kanske borde satsa på en mer opersonlig nisch istället?
vad ser du hos mig?
Han ställer frågan, och jag…
Jag sitter här, trygg bakom min skärm, och skruvar på mig som om stolen plötsligt blivit en oformlig klump som jag kommer att halka av om jag inte sitter på rätt sätt. Det där sättet, den där vinkeln som inte går att uppnå hur mycket jag än skruvar.
Det gör så ont. Det gör så ont för att den enda orsaken till att jag skruvar på mig och letar sätt att undvika att svara är så fånig att någon borde klappa till mig. Den handlar inte om att jag inte känner, den handlar inte om att jag umgås under falska premisser, inget alls åt det hållet. Den enda orsaken som gör det svårt är att jag inte lärt mig använda orden.
Jag har inte lärt mig säga de där snälla, bra, uppmuntrande och sanna sakerna utan att det känns obekvämt. Men snart så.. Snart, när jag samlat tillräckligt med mod, kommer jag ta sats från andra sidan lägenheten, studsa omkull honom och vägra flytta på mig förrän jag sagt allt det där. Orden som studsar omkring inom mig, gör mig alldeles nipprig och euforisk. En dag ska jag banne mig våga! Men inte idag.
Jag blir lite rörd
De gångerna när jag får känna att jag gör bra saker. De gångerna jag får veta att jag inspirerar. De gångerna hon talar om att hon är stolt över mig, över det jag gör, över de resultat jag når. Då blir jag lite rörd!
Inte så lite heller. Jag kommer nog aldrig vänja mig vid att min kära lillasyster ser upp till mig, inte ens då hon påminner mig om det.
mer eller mindre hjärna
Jag log idag när jag läste Fröken Tjernströms blogg. Hennes tankar om killar/män/pojkar som daskar vilt främmande kvinnor på rumpan när de är på krogen känns bekanta. Som så många andra obegripligheter män har för sig som jag själv gärna sett att jag (och även andra kvinnor) sluppit ta del av.
Inte så att jag på något vis tycker illa om män generellt. Ska jag någon gång i mitt liv ha ett husdjur är valet enkelt – det ska vara en MAN.
Det är egentligen bara den gruppen män, som jag hoppas är en minoritet även om de hörs och märks mest många gånger, som inte riktigt verkar ha nått längre i utvecklingen än grottmänniskan Milton som jag inte riktigt klarar av. Samtidigt vet jag ju redan att det finns gott om riktigt bra män där ute, även om man oftast måste vara tyst och lyssna noga för att upptäcka dem.
PS: Dagens shoppingrunda slutade över förväntan, trots ångestattackerna. Kontot är länsat, jag är två par jeans rikare och kommer inte göra om det här de närmaste fem åren.
Idag ska jag leva farligt!
Inte så att jag tänker hoppa ut från en balkong på åttonde våningen, åka inlines efter en lastbil eller ens naken åka snowboard nerför ett grustag. Någon (troligtvis min kära mor) har välsignat mitt konto och trots lönehelg och den tillhörande trängseln tänker jag bege mig ut och göra det jag hatar mest. Shoppa!
Målet är att komma hem med ett par jeans. Ett par som sitter snyggt och är i rätt längd. Det är snart fem år sedan jag köpte jeans senast. Knappast så att jag använder jeans längre, helt enkelt för att jag inte har några. Har ett ynka par kvar som jag möjligen kan ha, men de är så trånga att de ger mig skavsår över höftbenen. Så nu är det sannerligen på tiden! Skräcken börjar redan komma krypande.
Inte bara så att shopping är det värsta som finns, därutöver är trängsel ännu ett fenomen jag rakt igenom hatar. Köa, trängas med folk och att dessutom i slutändan behöva betala pengar för det. Kombinationen är oslagbart fruktansvärd! Tanken på att föda barn känns plötsligt som en dans på rosor i jämförelse. Börjar redan nu fundera på om det här inte är mer tortyr än äventyr trots allt.
Nåväl, jag kommer inte behöva ta mig igenom det ensam. Det finns någon att hålla i handen. Det finns någon som inte kommer begripa varför jag ger upp, bryter ihop och kommer börja gråta mitt i alltihop. Men det gör inget. Det räcker att han finns där. Det är tillräckligt för att jag ska kunna se den här självvalda tortyren som en enklare mer avancerad form av terapi.
Så, önska mig lycka till!
aldrig tillräckligt bra på något
Visst finns det drömmar, än. Visst finns det saker även jag brinner för och skulle vilja ägna mig helhjärtat åt. Visst finns det – än så länge.
Men jag gör det inte. Jag låter bli. Jag är långt ifrån säker på att resultatet skulle duga. Om jag så lade ner hela min själ i att förverkliga är jag trots det ändå tveksam till att resultatet skulle duga. Det finns nämligen alltid någon som kan göra samma sak och dessutom mycket bättre. Så har det alltid varit.
Nej, förresten. Så har det inte alltid varit. Innan dess var jag ständigt informerad om hur lite jag kunde, att jag inte dög till något alls och hur inkompetent jag är på vad jag än tar mig för. Resultatet av det blev att jag slutade försöka. Varför ödsla tid på något som ändå aldrig kommer kunna bli bra.
När jag väl började få lära mig att jag kan (vilket ändå var i tonåren, närmare senare delen) fick jag samtidigt lära mig att även om det visade sig att jag kunde och ibland riktigt bra, så fanns det alltid någon som kunde bättre. Utan den någon hade jag för övrigt inte kunnat något alls. Det fick jag också lära mig.
Det hände att jag tvivlade på min egen förmåga att fungera som en individ. Jag var långt ifrån övertygad om att jag överhuvudtaget hade en egen vilja. De gångerna jag faktiskt satt ner foten, krävde rätten till mina egna beslut, krävde accepterandet av att besluten faktiskt var MINA utifrån MIN vilja, hann jag helt enkelt bli tillrättavisad utan att ens ha avslutat tanken. För inte hade jag valt som jag gjorde eller tänkt något av det jag tänkteom det inte vore för den som först lärde mig att jag duger.
Så vad jag lärde mig var helt enkelt att jag duger, så länge jag håller mig inom de villkor som satts upp. Så länge jag inte kan något bättre än den som lärt mig att jag duger. Vilket är omöjligt, eftersom personen uppenbarligen är bäst på allt.
Alltså har jag slutat försöka nå mina drömmar. Jag har snart också slutat drömma. Det är ändå inte lönt. När någon som funnits i min närhet så länge allt som oftast påminner om att mina beslut är ett resultat av den påverkan jag fått (inte alls av mina egna tankar och viljor) och dessutom försöker plantera sanningar om mina val i mig som jag överhuvudtaget inte kan vare sig se som rimliga eller stå för ger jag upp. Jag är ändå inte tillräckligt bra på något för att ha en egen vilja.
Sorgligt – men i alldeles för stor utsträckning är det också sant.
var det verkligen ett motiverat val
Hela min dag gick åt helvete. Bussen kom inte. Antagligen hade den redan gått, även om jag stod där och väntade 7 minuter innan den skulle gå. När jag stått där i 20 minuter gav jag helt enkelt upp. Komma försent får mig att må dåligt, faktiskt sämre än att inte komma alls. Bara det är dumt.
Att det här dessutom är en dag när jag inte trivs i min egen kropp gör det hela mer kluvet, och samtidigt lättare att inte komma alls. Jag vill inte att någon ska behöva se mig så här. Helst vill jag själv slippa se mig så här. Jag mår faktiskt illa bara av tanken på hur jag ser ut. Bara jag uttalar orden hör jag redan hur människor omkring mig protesterar. De får protestera bäst de vill. Det handlar inte om vad andra tycker, det handlar inte ens om samhällets snedvridna ideal även om många gärna skyller på det. Det här handlar enbart om att jag rent fysiskt inte stämmer överens med min inre bild av mig själv. Jag matchar inte! Jag känner inte igen mig själv när jag ser min kropp. Bilden stämmer inte och, än värre, det finns ingen ursäkt!
Men åter till bussen som inte gick och dagens som därmed gått åt helvete. Det enda jag kan göra för att rättfärdiga det här nu är att ta tag i något av allt det andra som halkat efter. Balansera upp genom att göra klart något annat. Försöka komma ikapp, även om det egentligen bara innebär att jag blir kvar i samma position där jag var när jag vaknade, med X antal uppgifter att lösa i efterhand. Lika bra att sätta igång även om det är enklare sagt än gjort.
Motivationen saknas nämligen. Jag har på allvar börjat tvivla på mitt val. Jag är långt ifrån säker på om jag valde det här för att jag verkligen ville eller om det var för att vara någon till lags. Någon som gjorde mig illa. Tvivlet är jobbigt. Det gör det hela mycket svårare. Hur är det tänkt att man ska hitta motivationen i det där?
en och annan tanke om trygghet
Det är inte direkt någon nyhet att det jag saknat mest i livet är trygghet. Det är inte ens så att det är något ovanligt. De flesta människor söker det i en eller annan form. Däremot kanske det inte är lika vanligt att människor är så tydliga med det så att de säger det rakt ut. Jag orkar sällan linda in verkligheten i rosa fluff och krussiduller bara för att den ska se vacker ut inför andra.
Personligen skulle jag se det som falskt. Kanske inte så att andra skulle uppleva mig som falsk, de skulle bara gå miste om det tydliga och oinlindade. Det där som några få idag kanske rent utav tycker är vanskligt. Men för mig räcker det att jag själv upplever falskheten. Den bleka fasaden av något som egentligen inte är jag, eller ens känns som jag, räcker för att jag ska låta bli. Så när jag söker och strävar efter trygghet utan att ha definierat vad den egentligen innebär så är jag farligt ute.
Trygghet borde inte vara så svårt. Samtidigt är det så att vad som för en del ses som trygghet tenderar att vara något helt annat när andra försöker definiera det. Tryggheten jag själv vill möta och ta med mig genom livet är i det närmaste en inre ström av lugna, harmoniska, positiva upplevelser som ger en bra grogrund för alla former av utveckling. Oavsett om det gäller familj, karriär, allmänt välbefinnande eller annat så är den tryggheten något som stärker, uppmuntrar, ger kraft åt en snarare än skickar ner en i ett svart hål. Det är den tryggheten jag vill ha. Det är den grundläggande inre stabiliteten jag jobbar på att nå fram till.
Det jag istället inser är att (den falska) tryggheten jag oftast dragits till inte är någon trygghet alls – förutom i bemärkelsen att jag känner igen. Jag har sett mönstret, beteendet och händelseförloppet tidigare. Jag är van vid situationerna och vet med största säkerhet hur reaktionerna kommer bli. Alltså är jag trygg i hur jag ska hantera de för att ta mig därifrån någorlunda välbehållen.
Det är inte mycket till trygghet skulle nog de flesta tycka. Jag är benägen att hålla med. Trygghetsaspekten i det handlar helt och hållet om igenkännandet av situationen. Så varför strävar jag inte efter den riktiga, den bra, tryggheten?
Det gör jag – egentligen – men samtidigt är den skrämmande. Inte för att den på något vis skulle vara farlig, men för att den är främmande. Jag har helt enkelt inte vågat eftersom det innebär att jag behöver möta något jag inte alls känner till, inte alls är van vid. Jag kan inte föreställa mig hur det är menat att det ska vara. Bara det resulterar i att jag antagligen kommer provocera, trycka på obekväma punkter och se hur stor explosionen blir. Se hur långt ifrån det välbekanta den nya verkligheten egentligen är.
Det gör mig sorgsen att tänka på att jag är så, att jag har de felande tankarna med mig. Att jag har lättare att acceptera en ohälsosam, otrygg relation i framtiden mot en som på alla sätt skulle kunna vara bra. Att jag har lättare att göra det ENBART på grund av att jag ännu inte VET hur den bra versionen är och kommer att vara. För även om det är bra, kanske t.o.m. det bästa som kan hända, så är det okänt.
Det okända skrämmer. Förändringar skrämmer. Det är nu jag måste våga vara modig.
jag vill ha dig nära inpå mig
Det är dags för en ny relation snart.
Jag känner det nu. En hudnära, intim och elegant sådan.
Först ska jag bara bli lite mer bekväm med min kropp. När jag lyckats med det är det dags för den lätt erotiska och lite mer eleganta versionen av mig att få ta utrymme i vardagen igen. För min del handlar det om vackra underkläder, silkiga stay-ups, snygga naglar, ett och annat tilltalande smycke och sedan kan relationen börja.
Vi kommer umgås nära varandra, flera timmar om dagen. Mitt framför ögonen på människor utan att de ser. Det kommer vara intimt på ett sätt som få kan föreställa sig, ett ständigt smekande. Stundom svettigt men alltid behagligt.
Jag ser fram emot den relationen redan nu, men var sak har sin tid. Vi kommer troligen inte mötas förrän snön har försvunnit. Förrän temperaturen gör upplevelsen behaglig. Men då… Då kommer vi umgås flera dagar i veckan.
Jag och min underklänning.
