Jag sitter på en rund fluffig läderpall vid hans sida och lyssnar till hans ord. De är lågmälda, rogivande och samtidigt lite sorgsna. Jag säger inget, men mina tankar smiter iväg på ett eget spår.

Å ena sidan förstår jag vad han säger. Jag har redan råkat ut för någon som inte kunnat presentera bevis för någon enda av sina storslagna bravader livet igenom, någon vars ord jag inte längre tar för sanning då allt han berättat i bästa fall låter som en dålig roman. Samtidigt förundras jag över att vi som människor begränsar oss och andra så hårt, förutbestämmer vad som är möjligt att ha upplevt utan att ens ha försökt det själva. Det är lite som om vi bestämt att en enda människa inte får uppleva hur mycket som helst, enbart för att majoriteten inte tar sig för några större kraftansträngningar för att göra just det.

Å andra sidan önskar jag inget hellre än att han berättar om alla sina upplevelser. Jag vill så gärna ta del av den där världen som jag redan insett att jag aldrig själv kommer kunna eller ens hinna uppleva under min livstid. Om jag åtminstone får återuppleva en annan människas historia genom minnen har jag åtminstone fått ett fragment av ett liv som inte är mitt. Jag samlar på dem. Delar av andra människors liv. Minnen och berättelser som genom att berättas ger andra människor en ytterligare dimension.

Vi kan ta ett väldigt tydligt exempel där.

På en tillställning för inte så länge sedan där jag var medbjuden som flickvän till min partner, med andra ord i första hand han som var bjuden, hände så som kvällen upplevdes och recenserades på plats av de som då kommunicerades med inget anmärkningsvärt alls.

I efterhand får jag höra att jag ska ha sagt det vara “spännande med alla framgångsrika singelkillar” som funnits med där under kvällen och sedan har det rasats över att jag varit illojal mot min partner.

Den som påstår detta har uppenbarligen inte haft koll vare sig på mig eller kvällen i sin helhet. Till en början pratade jag inte med några singlar den kvällen, möjligen en och det var en kvinna. Utöver det uttryckte jag i varje möte med någon ny vem min partner var och alltid med ett leende och stor innerlig glädje, helt enkelt för att jag älskar min partner och var stolt över hur fin han var den kvällen.

De möjligen framgångsrika män som överhuvudtaget samtalades med var bordsherren och övrigt sällskap som bordsplacerats nära mig vid middagen. De senare pratade framför allt företagande och drev en del med andra gäster i lokalen, samtidigt som vi klargjorde var i lokalen deras respektiven fanns under middagen.

Så vart kommer då ett sådant påstående ifrån?

Att jag skulle ha sagt något sånt?

Uppenbarligen från en kvinna som inte tycker om mig men som inte vågar säga det rakt upp och ner vare sig till mig eller de närmaste vi har gemensamt. Tragiskt bara där.

Men man kan ändå fundera på varför man då tror att en sån lögn ska verka trovärdig?

Kanske för att hon utgår ifrån sig själv. Uppenbarligen är hon av sorten som inte kan tänka sig annat än att bo på de finaste adresserna i stan, en människa som gör en poäng av att vara vän med en massa kändisar, ser till att hennes partner kommer från “rätt” skikt, gärna en omtalad familj osv. Mycket statustänk där. Givetvis är det kanske lätt då att intala sig att ALLA kvinnor, och framför allt de som flyttat till Stockholm är ute efter just de sakerna och absolut ingenting annat.

Dock måste jag säga. Utgår man enbart ifrån det och tror att det ska hålla att sprida en sån sak är man både naiv och korkad.

Hon har uppenbart missat att alla inte vill bo på Östermalm. Det är t.o.m. så att alla inte vill hänga på Stureplan, shoppa på Biblioteksgatan eller ha en massa kändisbekanta att klädsamt skryta om för “mindre lyckligt lottade” som flyttat hit. Hade jag varit det minsta inne på det spåret hade jag gjort något åt det redan för 12 år sedan (då jag flyttade hit).

Det hade säkert funnits mer passande lögner att försöka applicera i just min mun om personen verkligen ville vara säker på att såra. Om hon överhuvudtaget hade pratat med mig, eller lyssnat in vad jag sagt till någon som HADE pratat med mig så hade hon så klart vetat.

Då hade hon vetat att jag inte i första imponeras av materiella saker, ekonomisk framgång och de typerna av status. Att de snarare tråkar ut mig. Hon hade också vetat att jag inte har någon som helst önskan att leva med någon som anser det viktigare att jag går på skönhetssalonger 3-4 gånger i veckan (och gärna betalar för det) för att jag ska ha ett yttre som han kan vara stolt över att visa upp.

Hon hade absolut vetat att det viktigaste för mig är mötet med människan, att våga öppna upp och vara mottaglig, att faktiskt våga vara jordnära och mänsklig i det mötet trots sina framgångar, att det i så fall är DET som imponerar på mig. Inte framgångarna. Inte självgodheten. Inte den materiella statusen.

Det finns flertalet män som varit fulla av de tre senaste som jag utan omsvep har skällt ut och bett sluta prata med mig helt om de inte kunnat prata om något annat än sina framgångar, sina investeringar och sina ägodelar. Det har de inte klarat. Alltså har vi ingen kontakt längre.

Så vad säger ni? Känns det trovärdigt eller ens troligt att jag skulle ha uttryckt en sån enorm glädje över framgångsrika singelkillars närvaro i något sammanhang överhuvudtaget?

Att hennes man absolut och fullt ut tror henne är ju inte det minsta förvånande. Klart han inte vill kännas vid att han skulle valt att leva med en lögnerska.

(Nu åter till kurslitteraturen. Det blir en tung dag imorgon)

Ensam.

För mig är din plats i mitt liv given. Den finns där i alla väder. Du kan väcka mig mitt i natten för att du känner att världen roterar baklänges. Du kan finnas här och bara vara utan att säga något alls. Du får dela precis allt med mig, när du gör det känns det som vi lyckats nå lugnet, platsen där vi båda vågar finnas för varandra. Åtminstone känner jag då att jag nått platsen där jag vågar och fullt ut kan finnas för dig.

Därför gör det så ont nu.

Upptäcksresan vi har framför oss vill du inte dela, bara hoppas på att våra mål ligger på samma kulle i slutet av den. Det verkar samtidigt vara mindre viktigt för dig om de gör det. Det ter sig mer och mer uppenbart att jag får gästspela en kort tid i ditt liv, men mer än så önskar du inte att det ska vara. Inte ens en biroll, bara ett gästspel så länge det passar din väg.

Ensam är stark sitter så djupt rotad att ingen annan sanning kan vara det minsta sann.

Jag önskar du vågade tro på något mer än så. Vågade se att ensam inte bara är stark utan också sin egen svagaste länk.

Att nu behöva omvärdera allt jag trott mig vara på väg emot, att hitta nya mål. En värld där jag uppenbarligen ska behöva vara egoistisk. Det är det som gör mig ledsen. Det är där sorgen gror så outhärdligt stor.

Men det kanske är så här det ska vara. Inget ska kunna få växa till något fint och vackert. Livet ska inte vara bra på något vis. Åtminstone inte mitt – tydligen.

Den ena sorten är den som mött sin stora kärlek i ett tidigt skede, men av någon anledning inte lyckats få relationen att förbli. Vi pratar alltså om den klassiska “The one that got away“. Rent krasst innebär det att alla efterkommande relationer inte är något annat än att försöka fylla det tomrum hon eller han lämnat efter sig, något som aldrig kommer att kunna sluta lyckligt. För så länge den människan har den där speciella platsen i personens hjärta finns den inte att ge till någon annan. Alla relationer efter är inget annat än substitut, tröstpriser, något som duger för stunden i väntan på att den stora kärleken ska komma tillbaka och vilja försöka igen.

Den andra sorten är den som ännu inte haft någon stor kärlek att förlora sig så totalt i. Kanske försökt nå dit, kanske hoppats men aldrig riktigt hittat den där känslan. Vilket där har varit orsak till att alla de relationsförsök som gjorts slutat på samma sätt. Med andra ord inget som håller i längden. Det finns hos den här sorten en tydlig benägenhet att inte gå tillbaka, inte försöka igen. Det innebär också att när den här sortens människor väl hittar den känslan kommer de att sluta leta, stanna i den och börja bygga på den gemensamma framtid som då plötsligt faller sig naturlig. Det kommer inte finnas några tvivel om huruvida dennes partner är rätt.

Så när blir det här problematiskt?

Givetvis när en av varje sort hamnar i en relation med varandra. Än mer så om den senare har hittat den där känslan för den första, för den som fortfarande innerst inne går och hoppas på att den där som kom undan ska komma tillbaka. Så länge det är så kan den andre aldrig vara mer än ett substitut, något som duger för stunden – oavsett sin egen övertygelse om hur rätt relationen är.

Kan man se det som annat än förnedrande.

Men kanske är det ändå så att jag inte kan sitta passiv och hänsynsfullt invänta att han ska bli redo att ta nästa steg. Kanske är det ändå så att jag måste dra igång karusellen själv och bara be för att han inte tappar taget och ramlar av i farten. Det kan vara så att min framfart är den hjärtstartare han behöver. Svårt att säga i nuläget.

Viljan att rensa, lösgöra sig från det som stör och drar ner på tempot, är otvivelaktigt närvarande. Jag måste bara vara stark nog att orka följa den. Måste finna ett sätt att få styrkan jag behöver. Osäkert idag om viljan i sig är stark nog att ge kraften.

Får nog ändå hoppas på det tills vidare.

Först då, när man lämnat densamma bakom sig helt och hållet, är man egentligen redo för att röra sig framåt. Leva livet här och nu med någon annan, någon som önskar vara del av ens lycka. Inte hänga kvar i vad som kunde ha varit eller vad som eventuellt kan komma att bli bara han eller hon ångrar sig och vill försöka på nytt.

För så länge man håller kvar, är det precis det som föregår.

En liten strimma av hopp finns kvar att det fortfarande ska kunna bli.

En förolämpning mot den man säger sig vilja vara med här och nu. Ett slag i ansiktet på den som försöker skapa lyckan och livet med en just här och nu. Mot den som aldrig skulle föreställa sig att göra det med någon annan

- inte ens the one that got away.