Då kliver gitarristen i bandet ner från scenen och lämnar över sin Fender till bläckfisken. Bläckfisken tar gitarren och river av ett solo som skulle få Yngwie Malmsten att blekna. Gitarristen blev snabbt 50 dollar fattigare.

Då kommer trumpetaren med sin trumpet. Bläckfisken spelar Haydns trumpetkonsert utan ett enda fel. Ännu ett vunnet vad.

Slutligen kommer en gammal skotte fram med sin säckpipa. Bläckfisken fingrar på den, vänder och vrider på den för att till slut sätta sig med rynkad panna och bara stirra på den.

- “Ha! Kan du inte spela på den?” hånar skotten.

- “Spela på den?” grymtar bläckfisken. “Jag skulle knulla skiten ur den om jag bara kom på hur fan jag får av den pyjamasen!”

Hur ska man egentligen definiera tillit? Vad är viktigt i resonemanget? Varifrån kommer tillit? Vad hör hemma i begreppet? Hur resonerar jag själv kring det egentligen. Hur resonerar du kring just tillit? Berätta gärna.

Men tillbaka till hormonerna. Det kittlar och spritter och det kan inte hjälpas! Jag är galet sugen på en bulle i ugnen!

Så nu blir det att kila ner till lilla butiken på hörnet och handla det som behövs. Sen jävlar ska här bakas!

Edit: Hade aldrig hänt i mitt kök men gott var det.

Så att läsa om lagstiftande hit och lagstiftande dit som då är tänkt att ska leda till jämställdhet i samhället gör mig mest trött i fötterna, hårrötterna och allt där emellan. När vi lagstiftat om att män ska föda barn minst lika ofta som kvinnor kan vi gott börja lagstifta om resten också – men börja där!

Något som verkligen satte en glimrande guldkant idag var tårta, kaffe, kakor, kramar och ett snorigt barn med glittrande ögon bland presentpapper och leksaker.

Familjetid är det bästa som finns. Om det sedan är  med den familj jag vuxit upp, den jag valt själv eller familjen jag nu fått på köpet är det rakt igenom ljuvligt. Underbara människor allihop. Så enkelt är det!

Jag förmodar att det känns så.

Personligen har jag ingen erfarenhet av det.

Jag har aldrig varit med om att det bara blivit en gång utan att det har tjatats om mer. Att jag själv sen valt att inte ge en del mer än en enda yttepytteliten chans till att visa sina (bristande) förmågor är en annan sak. Det känns bra att självkänslan håller, i synnerhet när det gäller det egna sexlivet.

Så.. Någon mer som vill leka “Jag har aldrig… ” ?

Det finns fragment kvar. Lite i delar minns jag fortfarande första gången, min första mens. Jag hittade en gammal dagboksanteckning (jag skrev alltså långt innan internet slet tag i mig);

Torsdag 1/8-91 :

Klockan är 12 minuter i 3 och jag har just fått min första mens. Nu har jag skitont i magen. Ja, ja, det är inget att göra åt…

Det var varmt ute, jag hade fortfarande sommarlov och vid något toalettbesök under dagen upptäckte jag den rosa färgen när jag torkade mig. Jag hade mina misstankar, men var inte helt säker ändå så jag ropade på mamma. Hon kom, såg lätt irriterad ut över att ha blivit störd i vad hon än gjorde, och undrade vad jag ville. När hon såg minns jag hur hon suckade tungt och muttrade, mer för sig själv än riktat till mig;

“Jaha, har det där helvetet börjat nu också!”

Jag blev alldeles paff.

För ett ögonblick trodde jag att hon var arg på mig, att jag hade gjort något fel. När hon hämtat binda, trosor och vad mer hon tyckte att jag behövde och hade försvunnit igen satt jag fortfarande kvar inne på toaletten. Kände mig ganska så tiltad och var långt ifrån säker på hur jag skulle förhålla mig till min mens, mamma och mig själv överhuvudtaget. Sen kom värken från helvetet. Kanske var det den hon menade?

Såhär i efterhand (närmare 19 år senare) gissar jag att det inte var den fysiska värken hon syftade på. Det handlar mer om allt som har med den delen av kroppen att göra. Det har under årens gång handlat om utbrott över mina val i förhållande till den kroppen jag har fått att leva med. Att jag valt tamponger framför bindor. Att jag som 15-åring krävt och fått p-piller för att minska en plågsam tiodagarsmenstruation till något som ter sig mer normalt och som gått att leva med (hade alltså inget alls med någon sexdebut att göra, den kom mycket senare).

Sen dess har mycket hänt och det finns säkert många saker jag gör och i mitt sätt att resonera som hon kan få ytterligare utbrott över. Men oavsett allt det (som skulle kunna bli hur många långa bloggposter som helst) känns det ändå bra att jag numera kan stå för min mens. Det är dessutom skönt att se att älsklingen också verkar kunna hantera det utan att vara äcklad av situationen, eller är det så att han döljer det väldigt, väldigt väl?

Det vore väl ändå hög tid att börja bygga framtiden snart. Vad säger du?

Jag är inte särdeles stolt över att det är så här, men det finns tillfällen när jag känner hur det skaver i pannan, hornen växer fram och vad ond tanke jag än kommer på riskerar att ta form i verkligheten.

Givetvis är det inte så att det här händer spontant och helt utan anledning. Det finns alltid något som hänt och i många fall någon vars mönster jag fångat upp, vars illvilja, missunnsamhet och direkt nedriga tankar och planer jag känt vibbarna av. Det handlar också om att jag de gångerna är mer än mindre säker på hur det föreligger. Det är sällan fråga om en slump att personens plötsliga infall råkar vara just då. Snarare är det så att jag sett avsaknaden av reaktioner innan, när han eller hon varit ovetande om hur verkligheten ser ut. Sedan efter nyförvärvad kunskap i frågan har densamme gjort ett lappkast och slängt fram en ny agenda. En som i huvudsak går ut på att förstöra för någon annan, nu när personen börjat ana att det finns något att förstöra.

Det är framför allt när jag ser sånt där som hornen växer, blodet kokar, svansen blir längre, mer eldfängd än tidigare och de lite mer kreativt smärtsamma idéerna poppar upp.

För visst kan man inte bli annat än heligt förbannad när en kärring som tidigare lagt sig i ens liv och försökt förstöra en relation som då var på väg att ta form och nu än en gång försöker göra detsamma. Den tror sig tydligen ha ett trumfkort för att hon anonymt skickade en blomma på alla-flosklers-dag i februari (en grönsak som han trodde JAG hade fixat fram). Senaste påbudet var att den bestämt sig för att berätta om de intima saker de gjort tillsammans (som enligt honom överhuvudtaget inte har hänt) och även hur hon nu tänkt se till att det händer mer.

Det kokar över, eldgaffeln bränner nästan hål i handflatan på mig och jag vet redan nu att det är bäst för hennes hälsa att hon aldrig någonsin träffar mig. Att skinnflå, rulla i ett salttråg och sedan hänga upp i en kran någonstans där vädret är mindre gynnsamt är en tanke som återkommer och ger en form av inre ro när jag visualiserat den tillräckligt detaljrikt.

Men visst, jag är inte stolt över att jag ens tänker så…

Men det som förde tanken till närhet idag var att jag fastnade hos Bruse, hans sätt att beskriva ytterligare en form av känslan. Även Ulrica förmedlar känslan så väl i det hon önskar att jag får rysningar, närheten är så påtaglig. Känner du den också?