Hur kan man vara så rädd för att något verkligen ska bli bra? Hur kan man vara så grym mot sig själv att man inte ens tillåter sig en chans, en ynka liten chans, när möjligheterna ser ut att finnas. Jag förstår det inte, men jag lyckas inte heller knäppa med fingrarna och ändra på det. Jag vågar inte.

———————————————————-

I saw your face in a crowded place,
And I don’t know what to do,
‘Cause I’ll never be with you.

Ibland springer jag på energier, gjutna i mänsklig form, som skickar iväg mig i en omloppsbana runt Neptunus. Det är energier vars skepnader jag vill se mer av, omfamna, fläta samman med mina egna – åter igen. För någonstans vet jag att vi redan varit sammanfogade, i en annan tid.. Kanske i en annan värld.

Vilket är ungefär det enda omvärlden gör.

Jag sover inte längre. Kroppen domnar bort ibland och kräver sitt. Det får din inte. Möjligen får den någon udda timme, tills jag har återhämtat mig tillräckligt för att bekämpa den igen.

Tre kilo har försvunnit sedan vi återvände från Gotland. Eller snarare åttio kilo i runda slängar har försvunnit, men bara tre av dem var det jag bar på min kropp.

Jag fixar inte den egoistiska synen på livet som genomsyrar Stockholm och människorna som bor här. Förvisso stannar det inte här men det finns en gråzon ju längre härifrån man lyckas ta sig.

Antagligen är det därför jag vandrar ensam.

Inte för att jag inte är tillräckligt egoistisk, utan för att alla andra är det.

Varför ens bry sig, ingen annan gör det uppenbarligen.

~~  ~~  ~~  ~~

den är känslan och tårarna sprutar som om de flödade ur en vattenkanon

Så har hela dagen varit. Så kommer fler dagar bli. Kan man gråta sig smal?

Om det finns en grunduppfattning som säger att det är att vara otrogen att ens tänka sig själv i intima situationer med någon annan, borde det rimligtvis också vara så att man är otrogen när man för samtal (skrivna eller talade) med tydliga sexuella anspelningar med någon annan än sin partner?

Eller har jag missförstått det hela då?

Att det ses som mindre mått av otrohet om fantasin, eller samtalet visas öppet för ens livspartner känns också en smula vridet. Förvisso kan det vara ett tecken på att ens respektive faktiskt inte har några avsikter, utan bara tramsar i samtalet. Men samtidigt är det också “the oldest trick in the book” ifråga om täckmantel. Åtminstone när det gäller det senare. Så hur ska man resonera när det gäller verbal intimitet med andra som aviseras öppet. Det borde väl i så fall vara lika ok att hångla upp vem som helst, bara man berättar om det i efterhand?

Hur resonerar du kring otrohet? Jag är långt ifrån säker på hur jag borde resonera just nu.

Så har de äntligen kommit hem igen, alla hjältarna som varit med på SSWC. Alla de som tagit sig alla mil ner till ett “webstock” på en liten ö i Blekinge Skärgård för att umgås på ett mer konservativt sätt än de normalt gör, sådär som alla de som ännu inte upptäckt tjusningen med internet och sociala media fortfarande gör.

Eller blev det där rätt egentligen?

För det är ju egentligen samma gamla sätt att umgås på, det enda som gjort det ett litet uns annorlunda är väl umgängesomfattningen. Jag vågar säga att jag aldrig skulle träffat och haft förmånen att bjuda in så många intressanta människor i mitt liv om det inte vore för sociala media. Jag tror att merparten av alla de som fanns på Tjärö i helgen skulle säga detsamma.

Förra året, första gången det hände där nere i Blekinge var jag i full fart med att upptäcka och finna nyttan med twitter och missade helt fenomenet innan det väl drog igång. Dock fick vi som inte var där ändå hänga med på relativt mycket, trots bristande uppkopplingsmöjligheter. Den här gången, ett år senare, fanns det mer tid och en ökad medvetenhet om vad som komma skulle vilket gav en hel del nya förberedelser på olika håll, bl.a. i bokformat.  I år var det som traditionella media beskrivit som Nördarnas julafton mer omfattande och säkert minst lika intressant som första gången.

Det kittlar i magen att kunna läsa om nutidens finaste komplimang i mötet med nya människor, likväl som hur önskade, upplyftande och energifyllda dessa möten under helgen har varit. Även om jag redan vet storyn i stora drag hade jag också velat se Morris Packer hålla låda och höra honom berätta om hur Morris Motorcycles faktiskt gick från en idé till ett fullfjädrat projekt, bara som ett exempel. För så är det ju ändå. Även om man kunnat vara med en del på håll, via nätet, blir det inte samma känsla som jag kan föreställa mig har funnits bland deltagarna på plats under helgen.

När jag idag läser en tweet där @SJ_AB proklamerar att de inte fått någon inbjudan blir jag aningens full i skratt och samtidigt känns det som de inte alls förstått vidden av det hela. Jag vet ingen annan som fick en personlig inbjudan. Det kanske fanns men i så fall missade jag det.

På avstånd har vi också kunnat se frustration över att de som samlas där beskrivs som en [e-leet], likväl som sura miner bland de som inte var där och därmed räknar bort sig själva ur socialmedia-sammanhang. Förvisso har det varit en del prat om fokusering på branschfolk vilket kan ha eldat på elitsnacket ytterligare, men som varandes o-bransch-med-social-media-livsstil kan jag inte tänka mig att jag är ensam i mitt levnadssätt. Jag tycker det är synd att det dras til den sortens ytterligheter, samtidigt som jag tycker att det vittnar om en missuppfattning kring fenomenet som sådant. En inställning som kastar oss tillbaka till en skolgård vi alla borde ha lämnat för länge sedan.

Jag var inte där, men jag tänker inte räkna bort mig själv ur det nätverk sociala media står för bara för den sakens skull. Så varför var jag inte med på #sswc den här gången? Taskig planering helt enkelt. Redan när biljetterna släpptes konstaterade jag att jag skulle jobba hela helgen.

Nästa år då?

Mycket möjligt att jag dyker upp, även om jag inte är någon tältfantast. Om det nu blir något mer camp för oss entusiaster som gillar att mötas på alla plan – även i den fysiska verkligheten.

Även om det handlar om att ha färgats av sin omgivning så betyder det inte att det måste hända på det sättet. Det finns inget som säger att man måste bete sig så bara därför, bara för att det är det klimatet omgivningen har. Det finns absolut inget som säger att jag måste. Ändå gör jag det och varje gång går jag sönder inombords. Jag står inte ut.

Jag står inte ut med grodorna, elakheterna, gliringarna och den syrliga attityden som inte vittnar om någon som helst omtanke. Jag vet hur ledsen jag själv blir när det riktas mot mig, på samma sätt nu som 1984 och alla år efter det. Jag vet utifrån det hur ont det kan göra, hur oerhört illa salt svider i öppna sår. Förstår inte ens hur andra klarar av att leva så en längre tid, vet inte ens om jag vill förstå och lära mig det. Jag vet däremot väldigt klart att jag inte vill bli sån, inte vill vara den sortens människa – verkligen inte vill.

Det är förvisso lättare att slänga ur sig spydigheter åt höger och vänster, verka kaxig och tuff än att hålla sig till att vara snäll och, i den mån det är möjligt, ödmjuk. Har alltid varit lättare. Det sätter upp en mur, bakom vilken jag är skyddad från andras spydigheter mot mig. Men jag mår bättre av det senare. Jag är dessutom övertygad om att min omgivning också mår bättre av det senare. Därför tycker jag inte om mig själv, inte så som jag varit den senaste tiden. Inte det minsta! Det är ett under att någon överhuvudtaget vill prata med mig. Jag vill nämligen inte umgås med mig själv när jag ser hur hemsk jag är, hur illa jag beter mig, hur mycket jag sårar.

Jag står inte ut med mig själv. Så varför ska någon annan egentligen stå ut med mig? Jag kan inte ens börja förvänta mig att någon gör det, inte så länge jag kläcker ur mig elakheter och behandlar min omgivning som om den saknade en värdegrund. Jag står inte ut med att vara så hemsk. Så det enda jag kan göra är att leta upp mig själv igen, hitta grunden att stå på. Platsen inom mig där jag har styrkan att vara så som jag vill vara, bete mig på ett sätt jag kan stå för och behandla andra med den värdighet de förtjänar. Att det sedan också innebär att jag kommer få ta ytterligare smällar, elakheter och spydigheter från andra (eftersom jag i den gestalten inte ger igen) är en av de sakerna som jag helt enkelt får leva med, eller?

Jag kan ta det. Jag vill inte hålla på och hetsa upp mig över småsaker som egentligen inte gör vare sig till eller från om man tänker efter och verkligen har klart för sig vad man mest av allt vill. Tycker inte att bagateller ska få förstöra något som egentligen bara är vackert och beundransvärt.

Det som kommer såra mig mest i den här processen är när du kallar mig inställsam och falsk för att jag återvänder till att vara den personen jag vill vara. Den som inte surar, gnäller, slänger ur sig spydigheter och tar illa vid sig så fort du säger något annat än det jag önskar du sa. Visst, jag kommer fortfarande kunna bli ledsen, arg, upprörd, irriterad, uppgiven, tramsig, uttråkad, gråtmild, fnittrig.. Men framför allt kommer jag också kunna vara harmonisk, lugn, glad, uppmuntrande och närmare det omvärlden försöker beskriva som lycklig, om jag tillåts vara i det stadiet där jag trivs med mig själv. Så låt mig!

Det är dags för mig att återvända till den platsen. Där, i vardandet, då jag står ut med mig och har förmågan att uppskatta dig, mig och alla andra. Annars står jag inte ut med mig själv så länge till.

~ Newyn 2010 ~

(skrevs för en månad sedan men hamnade då inte här)

Idag är det sex månader sedan vi möttes utanför tunnelbanan vid medborgarplatsen. Den gången jag bestämde mig för att våga istället för att fly undan mitt trasiga självförtroende med dåliga ursäkter.

Idag är det tjugosex veckor sedan vi först satt på Underbara Bar (eller heter den kanske Bara Bistro Bar?) tog en öl innan middagen och han gav mig åter ett minne som var nästan två år gammalt; Detaljer kring tillfället då vi träffades första gången.

Idag är det etthundraåttioen dagar sedan han berättade att han ångrat att han inte fångat upp min subtila invit den där gången för två år sedan.

Idag är det (i skrivandets stund ungefär) fyratusentrehundrafyrtiosex timmar sedan jag började smälta inombords, började hoppas att jag någon gång igen skulle våga älska sådär gränslöst och öppet som jag alltid.

Det är lite färre timmar än så sedan förälskelsen tog över, kärleken började gro och bara tanken på ett liv utan honom gör att jag känner mig vilse. Det har varit många intensiva, nära och gemensamma timmar sedan dess. Kanske lite för många för snabbt. Så många att vägen kanske leder oss vilse. Kanske därför milstolpen (som en del har) vid de första sex månaderna inte vare sig firas eller noteras.

Det är nog därför jag ikväll sitter ensam i en fåtölj hemma hos honom och känner mig vilse. Inte helt säker på vad jag ska göra av kvällen. Inte helt säker på vad jag ska äta, men har ingen direkt aptit så det stör mig inte så mycket. Men det är ändå inte en kväll jag hade suttit ensam om jag hade fått välja. Han är ute och åker motorcykel ikväll. Ute och trängs bland både bilar och motorcyklar och jag är livrädd. Livrädd för att han inte ska komma hem hel, men minst lika livrädd för att jag kommer ha förlorat honom på andra sätt.

Istället för att vara livrädd i min ensamhet hade jag velat säga;

“Grattis älskling! Grattis till det första halvåret av vårt liv tillsammans. Vet att du möts varje morgon av gränslös kärlek, nu och lång tid framöver.”

Så har jag blivit med någon form av Android till slut. Inte alls den jag hade i åtanke och inte riktigt på det sätt jag hade föreställt mig heller. Kanske hade varit bättre med en iPhone som gått ur tiden ändå, inte helt säker ännu. Oavsett vilket så är det ett steg närmare att bli av med Tele2 som för övrigt fortfarande beter sig som arslen och vägrar portera mitt nummer även om det bara är 3 dagar till det har gått ett år sedan jag tecknade upp mig på 12 månaders abonnemang hos de idioterna. Så fram till dess blir det alltså dubbla telefoner eller ett nummer som varken jag eller omvärlden kommer minnas ens om det skriver ner det.

Är efter tidigare kontakt med Telenor idag ytterst tveksam, även om deras markpersonal (i butik) visar sig något mer kompetent. Dock har jag inte vågat andas ut än, helt enkelt för att porteringen inte är klar. Vem vet vad den slutnotan landar på innan Tele2 krånglat färdigt.

Sedan är jag inte heller helt övertygad om HTC Desire, även om andra tyckte jag såg lyrisk ut eller om det var så att någon annan i samråd med hörsägen var mer lyrisk än jag till att börja med. Har svårt att komma rätt, får inte riktigt kläm på hur man tar sig runt i den och är än så länge inte helt såld.

Det enda som varit upplyftande än så länge är att äntligen kunna checka in på platser i Gowallaträsket där andra huserat runt länge, medan jag själv enbart haft ett konto för att låsa upp mitt nick så att ingen snor det.

Min första incheckning blev på en plats nära intill som åtminstone kändes lite uppseendeväckande.. hos polisen i Solna.