Hela min dag gick åt helvete. Bussen kom inte. Antagligen hade den redan gått, även om jag stod där och väntade 7 minuter innan den skulle gå. När jag stått där i 20 minuter gav jag helt enkelt upp. Komma försent får mig att må dåligt, faktiskt sämre än att inte komma alls. Bara det är dumt.
Att det här dessutom är en dag när jag inte trivs i min egen kropp gör det hela mer kluvet, och samtidigt lättare att inte komma alls. Jag vill inte att någon ska behöva se mig så här. Helst vill jag själv slippa se mig så här. Jag mår faktiskt illa bara av tanken på hur jag ser ut. Bara jag uttalar orden hör jag redan hur människor omkring mig protesterar. De får protestera bäst de vill. Det handlar inte om vad andra tycker, det handlar inte ens om samhällets snedvridna ideal även om många gärna skyller på det. Det här handlar enbart om att jag rent fysiskt inte stämmer överens med min inre bild av mig själv. Jag matchar inte! Jag känner inte igen mig själv när jag ser min kropp. Bilden stämmer inte och, än värre, det finns ingen ursäkt!
Men åter till bussen som inte gick och dagens som därmed gått åt helvete. Det enda jag kan göra för att rättfärdiga det här nu är att ta tag i något av allt det andra som halkat efter. Balansera upp genom att göra klart något annat. Försöka komma ikapp, även om det egentligen bara innebär att jag blir kvar i samma position där jag var när jag vaknade, med X antal uppgifter att lösa i efterhand. Lika bra att sätta igång även om det är enklare sagt än gjort.
Motivationen saknas nämligen. Jag har på allvar börjat tvivla på mitt val. Jag är långt ifrån säker på om jag valde det här för att jag verkligen ville eller om det var för att vara någon till lags. Någon som gjorde mig illa. Tvivlet är jobbigt. Det gör det hela mycket svårare. Hur är det tänkt att man ska hitta motivationen i det där?
Det känns som om jag fått en hel spargris i huvudet idag. Hade den här poletten ramlat ner tidigare i höst hade jag antagligen haft ett bättre utgångsläge än det jag har nu. Jag hade antagligen varit mer rutinmässigt knuten i tillvaron (något jag skulle må bra av att vara i lite större utsträckning) och jag hade antagligen inte haft så många omtentor att se fram emot som jag har i nuläget.
I det pratades en del om just den där styrkan som en del verkar ha i större utsträckning än andra. Det där som gör att de trots extrema motgångar, utan någon direkt uppbackning från omvärlden, ändå alltid verka landa på fötterna. T.ex. de som blivit utsatta för övergrepp som barn trots det inte själva förgriper sig på barn när de blir vuxna, utan istället klarar av att bryta mönstret. Min klasskamrat (som jag nu misstänker är mer kär i sin egen röst än anser sig ha något klokt att tillföra) började sitt tal om hur imponerad hen var över de människorna som är så. De om klarar sig igenom svårigheter som skulle få de flesta att baxna, falla platt och vänta på att bli uppskrapade från trottoaren av närmast förbi passerande städbil.