Jag skriver, skriver, skriver och skriver. Dock hamnar väldigt lite här. Det mesta som skrivs just nu är examinationer, inlämningsuppgifter och annat som har med utbidlning att göra. Ett litet släp av uppgifter som hasar runt fötterna på mig för varje steg jag tar med andra saker så det är helt enkelt lika bra att bara skriva så fingrarna glöder och förhoppningsvis se ett slut på det innan sommaren är över.

Vid sidan om det lunkar det mesta på som vanligt. Jag vet för stunden inte om jag finner det mest spännande, smått läskigt och väldigt pirrigt att det numera hänger en klänning i hans garderob eller om det beror på att det hänger två av den här sorten i hallen.

Det som ställer till det nu är salstentor och omtentor på dessa. Det går uppenbarligen att anmäla sig till omtentor av kurser, vid tentamenstillfällen när de INTE ges. Principen i sig är inte så svår. Någon eller något program i skolan skickar ett mail och talar om vilka tentor man kan anmäla sig till för ett visst datum. Detta mail svarar man på, kryssar i de tentor man vill skriva vid det valda tillfället och skickar tillbaka.

Kort därefter, någon eller ett par dagar senare kommer en bekräftelse på den anmälan man har gjort via mail.

Där borde allt vara solklart och inget att fundera på!

Det visar sig dock inte vara så enkelt.

Istället är det tydligen så att information om NÄR omtentamen faktiskt ges på kurserna står i ett annat system än det som erbjuder examinationstider och skickar bekräftelser på anmälningarna. Ett system där vi får en massa annan information om pågående kurser, kommande kurser och ibland också avslutade kurser (trots att vi inte längre kan nå den tidigare informationen om de avslutade kurserna) i en enda rörig och enligt en mall som helt saknar logik.

Alltså kan man inte ens lita på att de bekräftelser man fått vid anmälan till en tentamen stämmer överens med verkligheten. Istället är chansen stor att man får upptäcka det när man står där en lördag kl: 10 och är förberedd på att skriva en viss tenta.

Resultatet av detta har blivit ett totalt kaos. En rad förlorade tentamenstillfällen för att man varit anmäld till “fel” tenta (enligt den prioritering man trots allt gör då flera saker måste betas av efter en viss ordning av hänsyn till kommande kurser) och därmed förlorat tentamenstillfällen på kurser man istället kunde ha skrivit.

Den här sortens krångel får mig att vilja skita i hela utbildningen. Men det kanske är det som är tanken?

Det värsta just nu är ändå begränsningen. Att behöva inse att jag måste välja bort allt annat för att göra det här. Att det inte riktigt fungerar att arbeta i tre olika riktningar samtidigt (om vart annat hade kunnat gå men så strukturerad är jag inte) utan att jag måste hålla mig till en. Men att dessutom inte känna sig välkommen där man är gör det inte lättare att fortsätta. Att behöva slåss för sin rätt att finnas när man redan slåss med att komma ikapp gör det vare sig lättare eller mer motiverande, snarare tvärtom.

Det tar emot! Det får mig att ifrågasätta det jag gör, istället för att arbeta hårdare med det och vara i tillräcklig fas för att kunna göra något mer parallellt. Jag är inte i fas. Jag är långt ifrån i fas med det jag borde göra och samtidigt drar viljan åt andra håll också. Det som borde finnas där för att motivera och hjälpa till så att man fortsätter kämpa är istället dömande och nedslående och får mig istället att ge upp, lägga ner, fundera på andra riktningar i livet. Känslan av att inte vara önskad där jag är, i det jag försöker utvecklas mot, blir större när jag söker stöd hos de ansvariga.

Det där lilla stödet som kan behövas ibland för att man inte helt ska halka av banan utan istället kunna styra rätt så att man kan närma sig övriga och komma ikapp. Men istället för stöd finns bara spydigheter, dömande och oförstående äldre (vilket i sig är ironiskt när vi lär oss att se saker ur andras perspektiv och inte vara dömande) som snarare berättar hur oönskad man är istället för att tända en lampa som kan visa riktningen när man är vilse.

Kanske är det bättre att ge upp?

Välja bort och leta upp en annan väg. Ett nytt mål.

Jag får nog försöka fokusera några dagar på det jag måste skriva och samtidigt fortsätta läsandet om saker likt de här nedan inför kommande tentor.

Benstruktur generellt..

Osteoblaster bygger ben..

Osteoklaster bryter ner ben..

Tiden går alldeles för fort. Vad händer med “gott om tid att plugga till nästa tenta”? Nu är jag alldeles för trött. Får bli närhet, mer kärlek och vila för att ta itu med det imorgon.

Vad håller jag egentligen på med?

Att det här dessutom är en dag när jag inte trivs i min egen kropp gör det hela mer kluvet, och samtidigt lättare att inte komma alls. Jag vill inte att någon ska behöva se mig så här. Helst vill jag själv slippa se mig så här. Jag mår faktiskt illa bara av tanken på hur jag ser ut. Bara jag uttalar orden hör jag redan hur människor omkring mig protesterar. De får protestera bäst de vill. Det handlar inte om vad andra tycker, det handlar inte ens om samhällets snedvridna ideal även om många gärna skyller på det. Det här handlar enbart om att jag rent fysiskt inte stämmer överens med min inre bild av mig själv. Jag matchar inte! Jag känner inte igen mig själv när jag ser min kropp. Bilden stämmer inte och, än värre, det finns ingen ursäkt!

Men åter till bussen som inte gick och dagens som därmed gått åt helvete. Det enda jag kan göra för att rättfärdiga det här nu är att ta tag i något av allt det andra som halkat efter. Balansera upp genom att göra klart något annat. Försöka komma ikapp, även om det egentligen bara innebär att jag blir kvar i samma position där jag var när jag vaknade, med X antal uppgifter att lösa i efterhand. Lika bra att sätta igång även om det är enklare sagt än gjort.

Motivationen saknas nämligen. Jag har på allvar börjat tvivla på mitt val. Jag är långt ifrån säker på om jag valde det här för att jag verkligen ville eller om det var för att vara någon till lags. Någon som gjorde mig illa. Tvivlet är jobbigt. Det gör det hela mycket svårare. Hur är det tänkt att man ska hitta motivationen i det där?

Det känns redan nu som ett avslag. Å andra sidan kanske det ändå är lika bra.

Det kan vara dags att lära mig att jag inte kan lära mig hur mycket som helst på en gång. I synnerhet när jag redan i ingångsfasen helst vill vara framme vid mållinjen. Jag har dessutom dragit i en massa andra trådar, så blir det inget av just den här kommer jag ändå ha fullt upp hela våren. Kanske mer så än jag egentligen har lust med – även om jag vill ha det så!

En dag kanske jag lär mig måttfullhet. Kanske.

Jag pluggar. Med bok, (håll i er nu) papper och penna!

Vad jag försöker säga är att jag tränar på att skriva för hand igen, förberedelser inför lördagen. Frustrerande är bara förnamnet. Oerhört irriterande är det när bokstäverna inte blir rätt för att jag börja skriver på nästa tre bokstäver innan jag ens gjort klart den första.

Händerna hänger helt enkelt inte med hjärnan. Det tar avsevärt mycket längre tid att rita ut t.ex. ett K för hand än att trycka på tangenten som motsvarar K. Dessutom tar hela den analoga skrivprocessen mycket, mycket längre tid, något jag måste ha koll på till på lördag. Så åter till den analoga tillvaron en stund.

Här bredvid får ni ytterligare ett exempel på något som inte riktigt hängt med i den digitala utvecklingen.

Det är nämligen så tjurigt att om jag inte blir godkänd på tentan kommande lördag kommer jag inte ha någon tid kvar att skriva om den innan första kursen på nästa termin börjar. För att få börja den kursen måste kursen vars omtenta jag ska skriva vara godkänd. Lite av en rävsax.

Alltså har jag, trots att jag egentligen inte hade ork till det när jag gjorde det, bett att få en genomgång av det jag har skrivit då ingen kommentar antyder att något egentligen är fel och trots det är den inte godkänd. Jag hoppas bara att lugnet jag upplevt de senaste dagarna håller i sig.

Jag hoppas verkligen jag är stark nog att inte låta henne skicka ner mig i den avgrunden där jag satt fram till jul. Jag har uppenbarligen karaktär och styrka nog att hålla min diet trots att köksskåpen är fulla av After Eight, punchpraliner (en av mina absoluta svagheter), olika sorters kex och andra godsaker. Vinet ligger också och retas med mig i köket, men jag låter bli. Jag är starkare än så.

Hoppas bara att jag håller, även när det gäller konfrontationer som rör mina studier. Jag hoppas verkligen att jag är stark och envis nog, även där.