varför tar det aldrig slut

Posted on 2011/02/17 by newyn

Jag ser mönstret. Jag känner av reaktionerna i varenda liten cell. Jag har varit i den här karusellen tidigare. Det är snarare så att jag fortfarande är i den. Jag begärde att få kliva av den för flera månader sedan då jag höll på att bli rejält åksjuk. Gillar inte åksjuka. Gillar inte känslan av total obalans. Gillar inte att vara oförmögen att påverka det som kommer att hända. Gillar inte att kräkas. Så jag begärde att få kliva av. Tog ett rejält steg åt sidan och visade att det var den andra åkattraktionen jag ville ta en tur med. En som inte går i ständiga, förödande cirklar.

Jag fick visst inte kliva av karusellen. Även om jag kliver av, kliver av och kliver av igen är det som om en osynlig hand tvingar upp mig igen, varenda gång. Karusellen spinner vidare. Jag mår illa. Jag mår riktigt, riktigt illa. Samtidigt har jag fått åkband och tillgång till den nya turen. Allt det här snurrar på samtidigt som jag klivit ombord på det nya skeppet och gillar den resan. Nu gäller det bara att stålsätta sig. Ta över rodret, slåss för allt vad tyget håller och göra allt som går för att inte den där eländiga karusellen ska dra med sig det här underbara skeppet ner i fördärvet.

Samtidigt ser jag att jag inte kan ta den här striden själv. Jag försökte det tidigare, med karusellskrället. Symptomen kommer krypande redan nu. Stressen och oron rinner över mig och katastroflarm utlöses i varenda liten cell, en efter en. Det får inte bli så här.

Jag vägrar! Jag har inte tid med de här dumheterna! Jag har ett liv som är på väg att bli riktigt jävla bra och trivsamt att leva och det ska det få bli också!

Den stora frågan är; Orkar jag?

spiken i kistan

Posted on 2011/01/12 by newyn

Om någon för sisådär ett och ett halvt, närmare två år sedan hade tagit sig tid och förklarat för mig varför man inte ska ansöka till Ersta Sköndal Högskola överhuvudtaget hade det funnits en ganska god chans att jag hade kunnat vara relativt lycklig idag.

Visst, det finns annat i livet som idag gör mig relativt lycklig men samtidigt är det inte något som hjälper ifråga om att ta ifrån mig den stress och ångest jag upplever över att behöva ha med den där skolan att göra överhuvudtaget. Det enda det här har varit är ett slöseri med tid och resurser samt att det satt mig i en ekonomiska kris jag snart inte kan hantera alls och det tack vare att skolans administration är ett skämt.

Ett fruktansvärt tråkigt, jävla skämt är det som i det långa loppet fört med sig att tentor inte funnits att skriva när de gått att anmäla sig till och jag har studerat till dem. Något som gjort andra tentor lidande då jag utifrån rätt information från skolan kunde ha betat av de istället för att samla ihop ett omöjligt berg av examinationer att hantera. Så visst, finns säkert någon dummerjöns som tycker det är mitt eget fel. Hade jag varit administrativt ansvarig på skolan hade jag inte satt vare sig mig eller någon annan i den situationen där jag nu hamnat. Det handlar helt enkelt om dåligt testade nya datasystem, dålig information om dessa och därtill rent administrativa felaktigheter som sopas under mattan med tafatta lögner när man sedan försökt få klarhet från studievägledare och ansvariga för de kurser och den utbildning man läser.

Att den här skolan överhuvudtaget lyckats skaffa sig ett gott rykte är för mig en gåta. Har de mutat sig till det? Den myndighet som har granskat det hela har uppenbarligen inte brytt sig om att titta särdeles noga. Andra studenter jag talat med som tidigare läst vid Universitet med betydligt fler studenter och än mer uppgifter att administrera är rent chockade över hur de bemöts och hur illa det fungerar här i jämförelse.

Själv är jag mest uppgiven, uppriven, ser ingen framtid längre, har ingen motivation kvar att ens försöka ta mig igenom den här utbildningen eller ens att studera överhuvudtaget.

För några år sedan tyckte jag att privata företag var alldeles för upptagna av sitt egna vinstintresse och jag var själv inriktad på att röra mig mot framtida arbete som främst rörde sig kring människans välmående på ett eller annat sätt.

Den här upplevelsen har fått mig att helt och hållet ändra uppfattning i den frågan. Jag är inte det minsta intresserad av att ta något socialt samhällsansvar och få in en fot där myndigheter värnar om människan, för det gör de inte. Myndigheter är tvärtom värre än egenföretagare (som iaf genom sitt eget vinstintresse har ett intresse av att ev. anställda mår bra för att det är gynsamt för företaget) och den här sortens maktmissbruk när det trots allt är fråga om myndigetsutövning ger inget annat än avsmak. Istället är det bara ironiskt att skolan trycker så hårt på vikten av etik och moral i utbildningen när de samtidigt kontinuerligt visar upp påtagliga brister inom detsamma.

Så till den som överhuvudtaget funderar på att läsa något alls på skolan jag nämnt här i början säger jag bara:

TÄNK OM! Det finns garanterat bättre alternativ, vilket annat alternativ som helst är helt enkelt bättre.

Jag får ingen ordning på mitt liv

Posted on 2011/01/05 by newyn

Det är så enkelt. Jag fungerar inte. Det var länge sedan jag fungerade något sånär. Det var länge sedan jag hade det medmänskliga stödet människor rent generellt tar för givet att de har från sin familj och sina vänner. Jag minns inte när jag senast så där riktigt starkt kände att jag vågar tro på att jag klarar av det här, för att det också reflekteras i att jag känner att andra tror på att jag klarar det här.

Jag är fullt medveten om att någon här kommer säga att det inte är viktigt att andra tror och om det är viktigt så är det fel från början. På ett sätt är det helt rätt och riktigt att döma så. På ett annat är det precis den sortens dom som överhuvudtaget inte hjälper en söndertrasad själ att läka, det river bara sönder ännu mer. Efter att ha sett vårdvetenskapens definitioner av just människa är jag högst medveten om att det inte är jag, inte min bild av mig som isolerad enhet som frambringar välbefinnande och en upplevd hälsa hos mig som människa. Snarare är det så att det är just det, den isolerade varelsen som inte når fram och får stöd av sin omgivning (ens i små doser som de flesta får, tar och ger utan att ens reflektera över det) är det som skapar ohälsa. Så när någon blir snudd på euforisk över något vänligt om än väldigt litet och vardagligt, sådär så att du själv inte ens tänkte så mycket på det som en vänlig gest, är det med ganska stor säkerhet så att det är en människa som vistas större delen av sitt liv i ensamhet.

Så hur påverkar det? Hur påverkas jag? Ensamheten gör mig omotiverad, orkeslös, nedstämd, sömnlös och stressad. Mest stressad över att jag försökt sätta upp mål för mig själv, som i ensamheten trots allt till slut ändå känns totalt meningslösa, som sedan växer sig för stora och istället för att beta av dem ett i taget blir jag stressad över det jag inte kommer hinna med, det jag inte kommer att lyckas med och därmed också låst från att lösa det som är möjligt. Jag lyckas inte fokusera på den uppgiften jag borde göra just nu, lyckas inte skärma av de uppgifter som måste få vänta till sen. Det funkar inte, jag fungerar inte.

Det enda som händer är att tidigare mönster av sömnproblem återuppstår. Kurserna som inte fungerat för mig fortsätter att inte fungera för mig. Vägen ifrån dem verkar försvinna framför mina fötter. Vågar jag ens byta riktning när jag redan vet att jag inte kommer komma upp i tid om morgnarna? Vägen igenom de befintliga kursproblemen är en oändligt tjock betongvägg som jag vare sig kan gå runt eller klättra över, bara stånga mig igenom. Som om jag skulle vara hårdare än betong?

Å andra sidan har jag inte så mycket att välja på. Det här är min röra. Något som resten av världen kan välja bort och inte ens behöva titta på, än mindre stötta. Det är såna här stunder jag mycket väl förstår att människor slutar kämpa, slutar försöka hålla näsan över vattenytan och bara släpper taget – om ALLT.

telefonen har blivit min fiende

Posted on 2010/12/12 by newyn

Jag har sagt det tidigare, flera gånger. Mitt liv är inte så intressant att jag har något nytt att prata om i telefon från en dag till en annan. Jag har dessutom inte ork eller ens lust att sitta och prata om samma saker som vi redan avhandlat de senaste fyra samtalen än en gång för att det inte finns något nytt att berätta eller prata om. Jag är inte tillräckligt förtjust i att prata i telefon längre för att sitta och svamla i en dryg timme om saker som är ointressanta, som vem min klasskamrat från lågstadiet skaffat ännu fler ungar med, eller ens att behöva älta samma saker som vi redan avhandlat så många gånger.

Saker och ting, myndighetsbeslut och hur turerna kring utbildningar, tentor, tid osv. fungerar ändrar sig inte från senaste gången vi pratade om det och jag steg för steg redogjorde för hur det fungerar och varför det ser ut som det gör just nu. Nej, jag är inte ensam om att ha blivit nekad studiemedel från CSN utifrån de beslutsunderlag de har haft, inte för att det spelar någon roll vem mer som blivit nekad eller inte, men jag har förstått att du behöver veta sånt för att känna att jag inte är onormal och någon du behöver skämmas över.

Oavsett allt det så är allt precis som det var när vi pratade häromdan, och i söndags och i veckan innan det och därmed också sagt att det är alldeles för tätt med samtal om samma sak om och om igen. Jag får ont i magen av det. Jag sitter med nerverna utanpå i en dryg timme varje gång hemtelefonen ringt oavsett om jag svarar eller inte. Det är en förstörd timme varje gång.

Jag är då så långt ifrån den sinnesro jag behöver för att fokusera på det jag faktiskt måste läsa, lära mig och plugga till tentorna som ständigt går åt helvete för att jag inte får utrymmet att fokusera. Varje gång jag måste vända ut och in på mig själv över telefon och förklara varför det inte fungerar känner och hör jag hur du tänker att jag är dum i huvudet som inte bara fixar det. Samtidigt vet vi både du och jag att du inte skulle lärt dig något av det så mycket snabbare om ens överhuvudtaget. Ledsen att behöva säga det men så är det och vi vet det, jag vet det och du också.

Samma sak gäller med allt annat vi pratar om, jag ändrar inte mina beslut för att frågan återkommer om och om igen då du inte var nöjd med mitt svar. Det är mitt liv, mitt beslut och min hälsa jag värnar om i det här läget. Den som inte syns, inte går att ta på och knappt ens går att förklara för någon som ändå inte är tillräckligt intresserad av att lyssna till det jag säger för att sedan inte fråga samma sak om och om igen.

Så nu önskar jag telefontystnad alla de sju dagarna som följer, helt enkelt för att den sjätte dagen den här veckan är det fler omtentor som stressar mig och dagen efter det vill jag hinna känna lugnet – stressfriheten. Tråkigt nog kommer jag antagligen behöva dra ur sladden till telefonen och ständigt ha mobilen på ljudlöst för att åstadkomma det.

Vore det så hemskt att låta mig få den tystnaden utan att behöva ta till den sortens åtgärder? Om vi hörs varannan/var tredje vecka så kanske vi t.o.m. har något att prata om, som vi inte redan ältat sönder.

Jag blev antagen!

Posted on 2010/12/11 by newyn

Nu ska jag behöva ta en massa beslut också. Redan där kommer paniken. Beslutsfattande är något alldeles extra skrämmande tydligen. Förvisso är det inte några svåra beslut att ta egentligen, inte om jag följer flodhästen, lyssnar på nioåringen och känner efter vad det är jag verkligen vill.

Samtidigt innebär det att jag måste acceptera tidigare felbeslut jag tagit som just FELbeslut. Något som alltid är lite extra motigt att behöva göra, acceptera att jag kan ha gjort/valt något fel. Att andra gör fel, väljer fel och agerar fel ibland är helt i sin ordning, men trots det är det långt ifrån acceptabelt att jag själv gör det.

Undrar varför. Undrar vem av de förebilder jag haft under min uppväxt jag har lärt mig det av. Så det är där det som gnisslar och tjärvar helt enkelt, accepterandet av att jag har gjort tidigare felaktiga val. Men nu när jag är medveten om det så borde det inte vara så svårt att ta besluten. Det är trots allt mitt liv och jag i första hand som ska stå ut med att leva det. Vågar jag med den bakgrunden verkligen ta nya beslut? Vad säger att inte de också är fel?

Såå var vi där igen! Den där kritikern som jag fått med mig sedan barndomen som inte riktigt kan gå med på att även felaktiga beslut kan leda till lärande och ökad självkännedom om inte annat! Det är trots allt så jag måste se det. Se vad jag lärt mig om mig själv, vem jag är, vilka mina grundläggande intressen, värderingar och inspirationer är. Ta till mig den ökade kunskapen om hur jag fungerar, vilka typer av uppgifter som fungerar för mig att ta mig an och vilka som absolut inte gör det och inte heller kommer göra det i längden. Det är dags för den här flodhästen att sluta med hjärnkirurgi helt enkelt.

Så, nu när jag blivit antagen är det bara ett par beslut som måste genomföras för att jag ska vara på väg i en riktning som ligger närmare målet. Men innan jag tar de där besluten så ska jag bara…

hur mycket jag än skriver..

Posted on 2010/04/22 by newyn

.. verkar det inte vara tillräckligt!

Jag skriver, skriver, skriver och skriver. Dock hamnar väldigt lite här. Det mesta som skrivs just nu är examinationer, inlämningsuppgifter och annat som har med utbidlning att göra. Ett litet släp av uppgifter som hasar runt fötterna på mig för varje steg jag tar med andra saker så det är helt enkelt lika bra att bara skriva så fingrarna glöder och förhoppningsvis se ett slut på det innan sommaren är över.

Vid sidan om det lunkar det mesta på som vanligt. Jag vet för stunden inte om jag finner det mest spännande, smått läskigt och väldigt pirrigt att det numera hänger en klänning i hans garderob eller om det beror på att det hänger två av den här sorten i hallen.

Snart lägger jag ner!

Posted on 2010/04/16 by newyn

Idag visar sig vara ännu en dag när jag har lust att droppa hela utbildningen, strunta i allt och leta upp en annan riktning. Allt det där hänger på den bristande administrationen från skolan och användandet av system som är vilseledande och inte fungerar som de ska. Detta i samband med bristfällig information om att systemet inte fungerar som det ska.

Det som ställer till det nu är salstentor och omtentor på dessa. Det går uppenbarligen att anmäla sig till omtentor av kurser, vid tentamenstillfällen när de INTE ges. Principen i sig är inte så svår. Någon eller något program i skolan skickar ett mail och talar om vilka tentor man kan anmäla sig till för ett visst datum. Detta mail svarar man på, kryssar i de tentor man vill skriva vid det valda tillfället och skickar tillbaka.

Kort därefter, någon eller ett par dagar senare kommer en bekräftelse på den anmälan man har gjort via mail.

Där borde allt vara solklart och inget att fundera på!

Det visar sig dock inte vara så enkelt.

Istället är det tydligen så att information om NÄR omtentamen faktiskt ges på kurserna står i ett annat system än det som erbjuder examinationstider och skickar bekräftelser på anmälningarna. Ett system där vi får en massa annan information om pågående kurser, kommande kurser och ibland också avslutade kurser (trots att vi inte längre kan nå den tidigare informationen om de avslutade kurserna) i en enda rörig och enligt en mall som helt saknar logik.

Alltså kan man inte ens lita på att de bekräftelser man fått vid anmälan till en tentamen stämmer överens med verkligheten. Istället är chansen stor att man får upptäcka det när man står där en lördag kl: 10 och är förberedd på att skriva en viss tenta.

Resultatet av detta har blivit ett totalt kaos. En rad förlorade tentamenstillfällen för att man varit anmäld till “fel” tenta (enligt den prioritering man trots allt gör då flera saker måste betas av efter en viss ordning av hänsyn till kommande kurser) och därmed förlorat tentamenstillfällen på kurser man istället kunde ha skrivit.

Den här sortens krångel får mig att vilja skita i hela utbildningen. Men det kanske är det som är tanken?

kanske dags att välja bort?

Posted on 2010/04/07 by newyn

Jag har inte ens tagit mig igenom första året på den här utbildningen och jag är redan kluven. Samtidigt som jag vill lära mig det jag lär mig (åtminstone större delen av det) och göra det jag behöver för att nå målet jag har satt upp vill jag egentligen göra något helt annat.

Det värsta just nu är ändå begränsningen. Att behöva inse att jag måste välja bort allt annat för att göra det här. Att det inte riktigt fungerar att arbeta i tre olika riktningar samtidigt (om vart annat hade kunnat gå men så strukturerad är jag inte) utan att jag måste hålla mig till en. Men att dessutom inte känna sig välkommen där man är gör det inte lättare att fortsätta. Att behöva slåss för sin rätt att finnas när man redan slåss med att komma ikapp gör det vare sig lättare eller mer motiverande, snarare tvärtom.

Det tar emot! Det får mig att ifrågasätta det jag gör, istället för att arbeta hårdare med det och vara i tillräcklig fas för att kunna göra något mer parallellt. Jag är inte i fas. Jag är långt ifrån i fas med det jag borde göra och samtidigt drar viljan åt andra håll också. Det som borde finnas där för att motivera och hjälpa till så att man fortsätter kämpa är istället dömande och nedslående och får mig istället att ge upp, lägga ner, fundera på andra riktningar i livet. Känslan av att inte vara önskad där jag är, i det jag försöker utvecklas mot, blir större när jag söker stöd hos de ansvariga.

Det där lilla stödet som kan behövas ibland för att man inte helt ska halka av banan utan istället kunna styra rätt så att man kan närma sig övriga och komma ikapp. Men istället för stöd finns bara spydigheter, dömande och oförstående äldre (vilket i sig är ironiskt när vi lär oss att se saker ur andras perspektiv och inte vara dömande) som snarare berättar hur oönskad man är istället för att tända en lampa som kan visa riktningen när man är vilse.

Kanske är det bättre att ge upp?

Välja bort och leta upp en annan väg. Ett nytt mål.

selektivt skrivande

Posted on 2010/04/06 by newyn

Tiden räcker inte till just nu. Det finns så mycket jag vill skriva. Samtidigt finns det så mycket annat jag behöver skriva, för att inte tala om allt det där jag för stunden känner att jag inte KAN skriva (p.g.a. att jag inte vill mata de troll som jag nu ihärdigt arbetar på att tiga ihjäl) så resultatet blir så väldigt lite skrivet att jag blir rastlös bara av det.

Jag får nog försöka fokusera några dagar på det jag måste skriva och samtidigt fortsätta läsandet om saker likt de här nedan inför kommande tentor.

Benstruktur generellt..

Osteoblaster bygger ben..

Osteoklaster bryter ner ben..

Tiden går alldeles för fort. Vad händer med “gott om tid att plugga till nästa tenta”? Nu är jag alldeles för trött. Får bli närhet, mer kärlek och vila för att ta itu med det imorgon.

varför fortsätta?

Posted on 2010/03/09 by newyn

För varje dag jag ifrågasätts, kritiseras och minimeras av lärare, handledare och framför allt kursansvariga dör en liten liten del motivation att fortsätta. De retoriska omskrivningarna som används för att tala om att min närvaro inte är önskvärd är inte riktigt så väl genomtänkta som de verkar tro. Det lyser igenom. Jag ser vad de egentligen säger. Just nu väger det jämt. Motivationen att fortsätta är jämt balanserad med önskan att strunta i alltihop. Det krävs bara en enda liten knuff i någon riktning för att det ska gå åt ena eller andra hållet.

Vad håller jag egentligen på med?

något närmare Newyn

Ne omittas solum ambulantem

Category Archives: Utbildningen