Category Archives: Sinnelag

Han har funnits där ute i alla dessa år.

Så dök de upp igen. Det måste vara minst fem år sen sist, kanske sju rent utav.

Bara några få oskyldiga och vänliga ord.

Ord som vittnar om att jag inte glömts bort, trots alla år som gått. Eller kanske hade jag glömts bort lite men minnet vaknade när jag kändes igen. Trots åren, så kändes jag igen. I det vaknade också minnet av något vi både måste ha känt eftersom allt blev så tydligt igen. Så starkt.

Mitt inre gjorde en kullerbytta när jag mötte ögonen igen. De vackra isblå. Leendet. Allt det där som fått mig att smälta för så länge sen. Effekten var densamma även den här gången. Tio år äldre, men fortfarande samma effekt på mig. Sådär så att jag hinner glömma bort att även jag blivit tio år äldre. Men sen inser jag att jag inte alls glömmer bort det, för plötsligt vågar jag.

Plötsligt vågar jag uttrycka vad jag kände för tio år sen, och vilken effekt han har på mig idag. Det kanske har tagit tio år att samla det modet, men än vet vi inte om det varit värt väntan.

Det kommer vi märka först den dagen vi träffas på riktigt.

Leave a Comment

Filed under Sinnelag

Längtan efter närhet

Den här dagen hade jag velat avsluta med en kropp nära min. Starka armar som håller om mig. Hans andetag mot mitt hår. Den kittlande känslan mot halsen när läppar försiktigt nuddar, smekar och inte behagar dröja sig kvar där.

Den här dagen hade jag velat avsluta med en kropp nära min. En famn som andas trygghet, tillåtelse att vara nära utan krav. En famn som vaggar mig kärleksfullt.

Den här dagen slutar inte så.

049

Istället är det jag som får krama om och smeka huvudvärken till sömns, och tyst önska att den besviket övergivit mig när jag vaknar imorgon.

På samma sätt som jag känner mig besviken och övergiven av min egen ouppfyllda önskan ikväll.

Leave a Comment

Filed under Sinnelag

släpp taget

“The one that got away” – Den man verkligen behöver släppa taget om på alla plan för att kunna skapa lycka med någon annan.

Först då, när man lämnat densamma bakom sig helt och hållet, är man egentligen redo för att röra sig framåt. Leva livet här och nu med någon annan, någon som önskar vara del av ens lycka. Inte hänga kvar i vad som kunde ha varit eller vad som eventuellt kan komma att bli bara han eller hon ångrar sig och vill försöka på nytt.

För så länge man håller kvar, är det precis det som föregår.

En liten strimma av hopp finns kvar att det fortfarande ska kunna bli.

En förolämpning mot den man säger sig vilja vara med här och nu. Ett slag i ansiktet på den som försöker skapa lyckan och livet med en just här och nu. Mot den som aldrig skulle föreställa sig att göra det med någon annan

– inte ens the one that got away.

Leave a Comment

Filed under Sinnelag

Varför är det inte så enkelt?

Kärlek borde vara så oerhört enkelt.

Att vilja varandra väl.

Att stötta sin älskade och dennes individuella processer, på de sätt man kan. Att glädjas med honom eller henne när mål uppnås och den personliga utvecklingen går framåt.

Att vilja spendera tid tillsammans.

Att vilja skapa ett liv tillsammans. Att vilja uppleva tillsammans. Att dela erfarenheter och bygga gemensamma minnen för framtiden. Minnen som ger den där härliga grunden att luta sig mot senare i livet när förmågan att skapa nya upplevelser så sakteliga begränsas.

Så varför verkar det senare så väldigt svårt? Är det något i det som anses vara annat än kärlek, något som gör att det istället skapar motvilja?

Jag önskar att det vore lika självklart som kärleken borde vara enkel.

Kanske önskar jag fel?

 

Leave a Comment

Filed under Sinnelag

jag blundar, faller och känner mig trygg

Senaste tiden har många tankar kretsat kring tillit, av mer eller mindre uppenbara orsaker. Vid återkommande tillfällen fastnar jag i tanken på hur svårt det är att tillåta sig själv att känna tillit till någon annan. Inte för att personen ifråga skulle vara opålitlig eller på något annat sätt inte förtjäna det, utan för att det i så stor utsträckning handlar om att själv inte ha full kontroll. Gräver jag tillräckligt djupt i fråga om varför det är så svårt så är det där jag landar, med omgivningen i ett stadigt grepp där jag fortfarande har kontroll över allt som rör mig. Kan man förklara för någon att det inte handlar om att du inte litar på honom eller henne för att du tror att han/hon är opålitlig utan för att du får panik av tanken på att inte ha kontroll? En del kanske förstår det, andra gör det nog inte.

Så hur kommer man ur det? Hur tar man sig bort från behovet att ha total kontroll över allt i sin närhet, så till den grad att det går ut över något så värdefullt som tillit?

Det är säkert olika för alla och en var, men senaste veckorna har jag behövt gräva i det. Jag har trots allt en vilja att kunna lita på min omgivning, på de människor jag släpper nära inpå mig. Jag började därför med att gräva i vad som orsakat kontrollbehovet. Ett enkelt svar bland många är insamlad data, någon form av empirisk kunskap, utifrån tidigare dåliga relationer. Förmågan från början av året är ett lysande exempel i sig. Att börja en relation med en lögn och sedan inte göra den minsta ansträngning för att försäkra mig om att det verkligen var en engångsföreteelse utan snarare bara ge ytterligare anledning att misstänka flera lögner under resans gång är inget som bygger grunder för tillit.Istället fastnar man i ett mönster där rädsla styr och inget blir bra enbart därför.

Samtidigt vet jag att jag skulle bli uppriktigt förbannad på mig själv om jag använde allt det här som ursäkt för att inte ge andra människor en chans. En och annan skulle säkert läsa in sig på min bakgrund, skaka på huvudet och tänka “Att hon aldrig lär sig..” men det är faktiskt just det jag gör – hela tiden.

Det jag insett senaste veckorna  är framför allt varför jag inte kan välja att gömma mig bakom “rädslan för att bli bränd igen” eller någon annan klassisk floskel som mycket väl skulle kunna agera acceptabel ursäkt för att inte tillåta mig att lita på någon mer igen, någonsin.

Visst, det gör ont att bli bränd. Orkar man inte med det, vet man att man inte klarar av det, så ska man absolut inte öppna sig för den möjligheten. Jag vet att jag orkar. Jag vet att jag överlever ändå.

Jag vet också att jag vore grym och på gränsen till omänsklig om jag på förhand dömde ut de människor jag ännu inte haft förmånen att lära känna. Även om världen är full av idioter, vilket kan vara mer eller mindre sant, är det inte säkert att alla är det. Nästa människa jag möter har en helt annan historia med sig och säkert många delar i den som bidraget till hennes sätt att vara, resonera och agera. Jag vill inte heller att andra dömer mig på förhand, utifrån vad andra människor gjort mot dem tidigare. Alltså har jag inget annat val än att tillåta mig det där som är så svårt (det mesta i livet är lättare att bara låta bli, som t.ex.  springa en mil – inte springa en mil. Du fattar!) men samtidigt också är så ljuvligt när man gör det.

Det finns så mycket mer att vinna på att ge alla åtminstone varsin chans att visa vilka gränser de är beredda att kliva över. Det är aldrig förrän du visat mig att jag inte kan lita på dig som jag möjligen ska börja ifrågasätta vår kontakt, vårt samspel, var jag har dig. Aldrig innan det. Det är så enkelt, hos mig får alla åtminstone en möjlighet att göra bort sig. Sen beror det alltid på vem som gjort bort sig på vilket sätt och vad för relation man hoppas på att ha i fortsättningen som avgör konsekvenserna. Det låter kanske luddigt. Det verkar kanske naivt för en del. Det ses kanske som ett självplågeri bland de som funnits med mig ett tag och sett vad resultatet har blivit tidigare. Jag kan inte se det så, inte ens när det gör som mest ont att vara mitt uppe i svek och annat otrevligt. Jag hade aldrig fått se, aldrig fått veta hur illa det var om jag inte lämnat tillräckligt mycket utrymme och tillit för att möjliggöra det som hände.

Trots allt är det där tilliten prövas och man ser om den var befogad. När möjligheterna finns, när den som fått tilliten har val att göra. Val som jag inte kan och inte heller ska göra åt någon annan. Men ändå val som endera bryter ner eller bygger upp tilliten ytterligare.

Just nu ler jag varje gång jag känner att det svajar, när jag märker att något ligger bortom min kontroll och mitt enda val är att lita på människan jag valt att släppa in i mitt liv. Det är hisnande för en sekund eller två, men sen känns det bara bra – så tryggt att fjärilarna jag har i magen slår volter.

Leave a Comment

Filed under Sinnelag

som en liten fenix

Det känns konstigt att säga men jag är äntligen på väg åt rätt håll. Min nuvarande situation är rent ut sagt för jävlig, jag har ingen ekonomisk trygghet, allt håller på att haverera och det finns inget som ens motiverar mig att fortsätta studierna eftersom jag helt behöver fokusera på att generera inkomster. CSN har bestämt sig för att inte vara det minsta hjälpsamma och inte ens ge utrymme att överklaga beslutet, helt enkelt för att högskolan jag går på inte rapporterat in det som borde ha rapporterats in för länge sen baserat på en miljard dåliga ursäkter och strukturer som de aldrig ens meddelat att de grundar sina beslut på. Alltså borde jag fokusera på att generera inkomster och inget annat. Inte lätt just nu.

Men det var inte dit jag skulle komma. Istället var jag på väg att konstatera att trots det, trots den ekonomiska rävsaxen och trots att min framtidsplan strimlades och slängdes i Mälaren eftersom jag inte var värd att älska (eller nått åt det hållet) så är livet inte så hemskt ändå.

Jag lever. Jag känner mig mer vaken och sann mot mig själv än jag gjort på väldigt länge. Distansen till relationen som jag slogs så hårt och offrade så oerhört mycket av mig själv för att få att fungera har gjort nytta. Jag kan se hur mycket av mitt sanna jag som strimlades sönder. Hur mycket jag gav upp och anpassade mig för att mötas halvvägs. Jag kan t.o.m. se hur långt ifrån halvvägs det var fråga om, vi möttes alltid på hans villkor – det var alltid jag som offrade något.

För varje dag som går efter det så läker såren lite till. För varje dag som går fogas strimlorna samman igen och jag börjar mer och mer känna igen det som är jag. Inte alls det som någon annan bestämde att jag var utan det som faktiskt ÄR jag, precis som jag vill vara. Känslan är skön. Även med feber, ont i halsen och retsamt jobbig hosta är känslan av att vara sann mot sig själv ändå skön.

När jag är sann mot mig själv är det inte jag som måste offra allt och anpassa mig för att blidka någon annan. När jag är sann mot mig själv är det inte svårt att älska mig som jag är, inte ens för mig.

Jaha, det gick ju fort att komma över honom, kan tyckas. Kanske det, kanske inte. Kanske handlade det här om något annat. Sveket har jag fortfarande inte kommit över, är inte säker på om jag kan heller. Däremot finns det ingen anledning att straffa mig själv över det mer än nödvändigt. Det var inte jag som svek mig genom att inte kommunicera. Det finns givetvis saker jag ångrar, men inget som går att ändra på nu och inget jag tänker fortsätta plåga mig med resten av livet. Det är det inte värt. Än mer är jag värd att slippa det.

Så trots att inget är som det borde vara, känner jag mig mer vaken och i fas med mig själv nu än jag gjort på länge. För varje dag som går nu kommer jag komma närmare mitt sanna jag och ingen har rätt att ta det ifrån mig.

4 Comments

Filed under Sinnelag

utan bekräftelsen är det svårt att veta

Jag tillhör inte de kvinnor som  välsignats med förmågan att veta att de är attraktiva. Skulle någon vända sig efter mig på gatan skulle jag börja fundera på om jag klätt på mig något som matchat illa den dagen eller något annat likvärdigt. Sån’t där som inte är snyggt alls men komiskt nog för att människor ska vända sig om och titta en extra gång.

Så hur vet jag att jag är attraktiv? Svaret är enkelt. Det vet jag helt enkelt inte. Jag är tämligen säker på att jag inte är det. Inte så att jag inte vill bli betraktad som attraktiv, vem tusan vill inte det! Men jag har åtminstone mött verkligheten och vågat se den som den är, alltså är jag sällan attraktiv. Men det händer ibland, om än ytterst sällan.

Det händer att någon för ett kort ögonblick finner mig attraktiv och det händer att någon vågar berätta det för mig, eller på något sätt låta mig förstå att det kan vara så. Eller händer är väl inte helt sant, det HAR HÄNT. Ibland intalar jag mig själv att mannen jag älskar, vars säng jag oftast sover i numera, åtminstone någon gång har funnit mig attraktiv. Dock är jag långt ifrån säker.

För hur vet man när det aldrig sägs eller på något vis antyds? Inte så att det behöver sägas med ord, men om inte med ord så åtminstone med beröring, blickar och någon form av närvaro i ens närhet. Så är det trots allt.. För den som inte vet med sig att hon är attraktiv behövs fortfarande bekräftelsen som åtminstone antyder att det är så.

Utan den finns ingenting, bara en känsla av tomhet. En upplevd känsla av att vara obetydlig och osynlig i någon annans närvaro, något som gör än mer ont i närvaron av den som bär ens hjärta i sina händer.

1 Comment

Filed under Sinnelag

mer fel

Nog är det lite underligt hur man väljer att göra fel saker ibland. I synnerhet när man är som mest rädd för att inte få resultatet man önskar uppnå med de rätta sakerna man egentligen vill ha gjort.

Jag är fenomenal på just det här. Fullkomligt skräckslagen över att önskan om nästa steg, som egentligen vore det mest naturliga och enkla, inte ska vara delad och därmed inte ens våga ta upp det. Så istället för att finna modet att ta upp det som skulle kännas bra, tar någon annan kontroll över hjärnan och det som istället görs är så irrationellt att det inte ens går att försvara.

Jag är så innerligt trött på mig när jag är så här. Älskar inte alls, och har full förståelse för att ingen annan gör det heller – även om det gör ont att bara tänka på.

Leave a Comment

Filed under Sinnelag

pärlor och svin

En tindrande diamant. En glödande rubin. En skimrande smaragd. En gnistrande safir. En glittrande juvel helt enkelt. Det är ungefär vad var och en som är del i en relation borde få känna sig som, så gott som alltid. Åtminstone inför sin partner om så inte för resten av världen. Ni vet sådär så att man ser glansen reflekteras i sin kärestas ögon och man därigenom förstår hur det är, hur underbar man anses vara. Så borde det vara för alla.

Själv hittar jag sällan den känslan. Desto oftare känner mig mest av allt som en betonggris. Grå, tjock, ful, tråkig och otymplig. Inget man tittar på en extra gång, inget man direkt ler åt eller önskar stifta närmare bekantskap med. Helt enkelt bara en stor betongklump, formad till vad som helst, en gris, en bock ett lejon eller vad än det fanns gjutform till. Trost det en betonggris.

En som i allra bästa fall står tillräckligt mycket i vägen för att skymma andra juveler.

Leave a Comment

Filed under Sinnelag

ett kort ögonblick

Tiden har sprungit iväg. Dagen är avslutad. Alla tänder är borstade. Alla kläder har fått en annan plats än kroppen att vila på under natten. Sängen har än en gång fått besök.

TVn står på och pratar lite tyst för sig själv. Väntar på att jag ska tröttna och stänga av den.

Han har vänt sig bort för att somna, börjat räkna ner timmarna till det är dags att kliva upp. Jag har krupit nära intill, andas mot hans nacke, omfamnar och njuter.

“Duu…”

Ordet lämnar min mun, knappt högre än en viskning men mer behövs inte. Han finns så nära intill och jag vill inte skrika honom rakt i örat heller. Inte väcka om han redan hunnit somna.

“Mmm?”

Han sover inte riktigt än uppenbarligen. Jag gnuggar försiktigt nästippen mot hans nacke, blundar och viskar;

“Jag älskar dig.”

Korta ryckningar transplanteras från honom till mig. Jag hör honom stöta luften genom näsan och inser att han faktiskt skrattar, om än tyst. Jag vaknar upp ur min dåsiga närhetskänsla och undrar varför han skrattar åt mig, rädd att jag sagt något alldeles galet. Nervositeten börjar tugga på mig, drar i mina muskler och jag är inte ens säker på om jag andas längre. Ett lugnt, stillsamt svar når mig;

“Jag trodde du ville något annat.”

Jag andas igen, släpper spänningen kroppen just fångat upp. Slappnar av, kryper lite närmare om än längre ner, lutar pannan mot hans skulderblad och blundar. Fortfarande med min ena arm om honom, fortfarande med känslan av att det är så här jag vill finnas, många nätter av mitt liv.

TVn står på och pratar lite tyst för sig själv. Jag ska tysta ner den… Om en stund. Jag vill bara ligga kvar så här ett tag och må bra – i nuet. Men jag lovar, jag ska stänga av den. Bara inte alldeles just nu.. Om en stund.

1 Comment

Filed under Sinnelag