Senaste tiden har många tankar kretsat kring tillit, av mer eller mindre uppenbara orsaker. Vid återkommande tillfällen fastnar jag i tanken på hur svårt det är att tillåta sig själv att känna tillit till någon annan. Inte för att personen ifråga skulle vara opålitlig eller på något annat sätt inte förtjäna det, utan för att det i så stor utsträckning handlar om att själv inte ha full kontroll. Gräver jag tillräckligt djupt i fråga om varför det är så svårt så är det där jag landar, med omgivningen i ett stadigt grepp där jag fortfarande har kontroll över allt som rör mig. Kan man förklara för någon att det inte handlar om att du inte litar på honom eller henne för att du tror att han/hon är opålitlig utan för att du får panik av tanken på att inte ha kontroll? En del kanske förstår det, andra gör det nog inte.
Så hur kommer man ur det? Hur tar man sig bort från behovet att ha total kontroll över allt i sin närhet, så till den grad att det går ut över något så värdefullt som tillit?
Det är säkert olika för alla och en var, men senaste veckorna har jag behövt gräva i det. Jag har trots allt en vilja att kunna lita på min omgivning, på de människor jag släpper nära inpå mig. Jag började därför med att gräva i vad som orsakat kontrollbehovet. Ett enkelt svar bland många är insamlad data, någon form av empirisk kunskap, utifrån tidigare dåliga relationer. Förmågan från början av året är ett lysande exempel i sig. Att börja en relation med en lögn och sedan inte göra den minsta ansträngning för att försäkra mig om att det verkligen var en engångsföreteelse utan snarare bara ge ytterligare anledning att misstänka flera lögner under resans gång är inget som bygger grunder för tillit.Istället fastnar man i ett mönster där rädsla styr och inget blir bra enbart därför.
Samtidigt vet jag att jag skulle bli uppriktigt förbannad på mig själv om jag använde allt det här som ursäkt för att inte ge andra människor en chans. En och annan skulle säkert läsa in sig på min bakgrund, skaka på huvudet och tänka “Att hon aldrig lär sig..” men det är faktiskt just det jag gör – hela tiden.
Det jag insett senaste veckorna är framför allt varför jag inte kan välja att gömma mig bakom “rädslan för att bli bränd igen” eller någon annan klassisk floskel som mycket väl skulle kunna agera acceptabel ursäkt för att inte tillåta mig att lita på någon mer igen, någonsin.
Visst, det gör ont att bli bränd. Orkar man inte med det, vet man att man inte klarar av det, så ska man absolut inte öppna sig för den möjligheten. Jag vet att jag orkar. Jag vet att jag överlever ändå.
Jag vet också att jag vore grym och på gränsen till omänsklig om jag på förhand dömde ut de människor jag ännu inte haft förmånen att lära känna. Även om världen är full av idioter, vilket kan vara mer eller mindre sant, är det inte säkert att alla är det. Nästa människa jag möter har en helt annan historia med sig och säkert många delar i den som bidraget till hennes sätt att vara, resonera och agera. Jag vill inte heller att andra dömer mig på förhand, utifrån vad andra människor gjort mot dem tidigare. Alltså har jag inget annat val än att tillåta mig det där som är så svårt (det mesta i livet är lättare att bara låta bli, som t.ex. springa en mil – inte springa en mil. Du fattar!) men samtidigt också är så ljuvligt när man gör det.
Det finns så mycket mer att vinna på att ge alla åtminstone varsin chans att visa vilka gränser de är beredda att kliva över. Det är aldrig förrän du visat mig att jag inte kan lita på dig som jag möjligen ska börja ifrågasätta vår kontakt, vårt samspel, var jag har dig. Aldrig innan det. Det är så enkelt, hos mig får alla åtminstone en möjlighet att göra bort sig. Sen beror det alltid på vem som gjort bort sig på vilket sätt och vad för relation man hoppas på att ha i fortsättningen som avgör konsekvenserna. Det låter kanske luddigt. Det verkar kanske naivt för en del. Det ses kanske som ett självplågeri bland de som funnits med mig ett tag och sett vad resultatet har blivit tidigare. Jag kan inte se det så, inte ens när det gör som mest ont att vara mitt uppe i svek och annat otrevligt. Jag hade aldrig fått se, aldrig fått veta hur illa det var om jag inte lämnat tillräckligt mycket utrymme och tillit för att möjliggöra det som hände.
Trots allt är det där tilliten prövas och man ser om den var befogad. När möjligheterna finns, när den som fått tilliten har val att göra. Val som jag inte kan och inte heller ska göra åt någon annan. Men ändå val som endera bryter ner eller bygger upp tilliten ytterligare.
Just nu ler jag varje gång jag känner att det svajar, när jag märker att något ligger bortom min kontroll och mitt enda val är att lita på människan jag valt att släppa in i mitt liv. Det är hisnande för en sekund eller två, men sen känns det bara bra – så tryggt att fjärilarna jag har i magen slår volter.
