Category Archives: Newyn

Not a shop-a-holic!

Posted on by
Reply

Mina sista dagar regnar bort. Siena har förvandlats till Dublin, åtminstone om man tittar på vädret. Det ser inte ut att bli ett dugg bättre någon av de dagar jag har kvar här i stan, vilket förvisso inte är mer än en, eller möjligen två, beroende på vem som räknar och hur.

Det kommer kännas lika overkligt att resa hem som det gjorde att resa hit, helt klart men misstänker ändå att återanpassningen till vardagen blir relativt snabb. Har fortfarande inte tagit mig an att handla små minnen till mig och souvenirer till andra (något jag inte blir riktigt klok på när jag tänker efter). Vet inte ens om jag verkligen orkar, då jag inte helt och hållet ser värdet i det för andra. Varför vill man överhuvudtaget ha någon onödig liten pryl från en plats man aldrig besökt och antagligen aldrig kommer att besöka?

Vi får helt enkelt se om/vad det blir något shoppat överhuvudtaget. Det är trots allt en sport jag inte har svart bälte i…

Våga se hela bilden och inte bara nuet

Posted on by
Reply

När jag var 12 år började jag sjunde klass (fyller sent på hösten). I samband med det förhandlade jag till mig en högre månadspeng. Jag var benhård! Mot att jag fick hela barnbidraget att disponera själv fick mina föräldrar absolut inte köpa några kläder eller annat jag behövde åt mig. De fick snällt hålla sig till mat och tak över huvudet. Det var mina förhandlingskrav. Jag fick som jag ville. Jag var 12 år och levde på 750 kronor/månad utöver mat och husrum.

När jag började gymnasiet fortsatte jag få samma pengar. Inget annat. Möjligen kan det ha varit så att familjen betalade terminskortet för att åka buss fram och tillbaka (om det nu inte var så att det helt enkelt bekostades av skolan), minns inte. Andra året på gymnasiet ville jag slippa åka buss. Jag sökte inackorderingsbidrag, vi bodde precis så långt bort för att det skulle godkännas. Jag fick ytterligare en summa att leva på. Totalt hade jag då 1920 kronor/månad. Med den summan betalade jag själv rummet jag hyrde i stan, maten jag åt och allt vad andra utgifter jag hade.

Året efter bodde jag kvar i stan, levde på samma pengar. Betalade en högre summa för mitt boende men fick å andra sidan maten inkluderad. Oavsett vilket så var det ingen annan som betalade för det här.

Min första vistelse utomlands betalade min familj flygbiljetten hem över jul. Jag såg det som min julklapp och önskade mig inget utöver det. I övrigt var jag så självförsörjande jag bara kunde på £80 (irländska pund) i veckan.

Från den här resan till nästa skapade jag förvisso lite extra utgifter hemma i form av den tidens dyra internetuppkopplingar. Men å andra sidan, utan den hade jag aldrig kommit vidare.

Min andra utlandsvistelse, också Irland, bekostades av mig. Sommarjobbet hade varit tillräckligt för att samla ihop till flygbiljetten, det nödvändiga där omkring och några veckors uppehälle i Dublin. Under den tiden letade jag jobb. Tog ett jobb. Tog ett jobb till. Letade upp ett annat boende än vandrarhem. Betalade själv, alltid. Även flyg, tågresor och bussresan hem i januari året efter då jag bara var över och hämtade hem mina saker. Jag och en 30 kilo tung resväska har åkt buss från Dublin till Göteborg. Det höll på att sluta illa men är i sig ett helt annat äventyr att berätta om.

Efter den resan flyttade jag till Stockholm. Mötte någon som ville bo och leva med mig. Letade jobb fort som attan för att hjälpa till med utgifterna. Adressändrade från föräldrahemmet för gott. Satte gränsen och såg till att kunna själv. Fastnade till slut vid ett arbete och började hamna i bra löneförhandlingspositioner. Trivsamt liv och framför allt ekonomiskt självständigt.

Hamnade till slut i en egen bostad, en del kärlek rostar annan lockar till livsförändring. Fortsatt samma mönster. Kan själv, ingen förväntan att någon annan ska lösa mitt liv, vare sig ekonomiskt eller i övrigt.

For en tredje gång till Irland. Löste det ekonomiska kring min svenska bostad. Löste  situationen så att den fanns kvar att flytta hem till efter ett par år. Hade en ekonomiskt dräglig tillvaro i Irland. Tillräckligt dräglig för att kunna stå för en del kostnader när familjen kom och hälsade på (t.ex. hyrbil och en del mat). Förväntade mig aldrig att bli betalad för där. Kunde gott och väl göra det själv utan att det gjorde ont. Försökte istället ge tillbaka för tidigare små lån vid enstaka tillfällen.

Återvände till Sverige. Höll mig ekonomiskt flytande efter bästa förmåga. Konstaterade att arbetsmarknaden förändrats, att jag själv förändrats. Tog efter många svårigheter att hitta ett beständigt jobb beslutet att hitta en utbildning. Även det ett sätt att hålla sig ekonomiskt flytande. Något som höll och fungerade bra fram till för ett år sedan.

Det höll ett tag, men inte hela vägen.

Då, när allt rasade, fanns en familj där som själv valde att stötta och hjälpa så mycket det gick och så mycket det behövdes. Inte så att jag aldrig mer behövde göra något. Men så att jag åtminstone kunde andas och hitta vägar tillbaka till ekonomisk stabilitet och att klara mig själv. Har ännu inte nått hela vägen, men kämpar. Kämpar och slåss med allt jag har. Försöker hela tiden göra det som krävs och lite till för att fortsätta vara på rätt väg. En ständig kamp. En inte alltid så lätt kamp.

 

En kamp där det nu gör extra ont att mötas av missunnsamhet från någon som har alla förutsättningar i världen att göra så mycket mer – än ingenting.

Att känna fel

Posted on by
Reply

Jag behöver känna att allt är bra nu.

Det gör jag inte.

Istället faller jag in i gamla hjulspår, de som jag redan har kört. De som jag vet hur de slutar. De där som inte slutar bra, inte på något vis. Istället för att ta steget fram och be om det jag behöver håller jag mig undan för att inte vara krävande. Jag kapitulerar, ger upp, slåss inte för min sak. Inte för att de andra har rätt. Mer för att jag inte fixar striden mot idiotin ensam, fastän jag slåss mot en stor fet lögn. En påhittad kollektiv sanning som inte har någon plats i den verkligheten jag lever i, men med största säkerhet har plats i andras. Jag orkar inte med den sortens strider. Jag behöver inte ens delta, det ska vara ok ändå.

Det som är viktigt i min tillvaro ska ändå vara OK. Ändå känns det inte.

Jag behöver få känna att det är det. Inte bara få höra att det ska vara det.

Bara lite stress?

Posted on by
1

Jag har

- ingen inkomst alls om jag inte arbetar (förklaring till CSNs vägran ses nedan).

- två tentor kommande vecka.

- en deadline i veckan som kommer, avslutande moment i den här delkursen.

- tre (eller egentligen fyra) resttentor från tidigare utbildning. De första tre motsvarar 11 hp.

- en hemtenta från tidigare utbildning som ännu inte lämnats in (3000 ord, kvarvarande moment i en delkurs).

- en restuppgift från tidigare utbildning att lämna in (1½ A4-sida, kvarvarande moment i en annan delkurs).

- ytterligare moment från sista delkursen jag överhuvudtaget påbörjade i  föregående men som jag inte har klarhet i vad som måste göras, häribland den fjärde resttentan.

- inga andra aktiviteter vid sidan om som på något vis ger en meningsfull fritid.

- ingen direkt umgängeskrets att dela någon fritid med.

- sömnsvårigheter så till den grad att jag många nätter inte sover mer än 2-3 timmar och ibland ingenting.

- jag har svårt att koncentrera mig.

- lätt att bli irriterad och upprörd över saker som jag egentligen inte tycker är värt att bry sig om.

- en underbar pojkvän som stöttar mig mer än jag vågat drömma om.

Skulle stress kunna vara ett lämpligt ord för att sammanfatta allt det här? Kanske det. Åtminstone var det stress som märktes av igår när jag dundrade in på Studenthälsan för att dra i en nödbroms här INNAN allt rasar över mig igen. Vi börjar med en enkel läxa. 30 minuters rörelse, helst ute i dagsljus, varje dag tills vi ses nästa gång. Inget koffein sent om kvällarna. Inga tupplurer mitt på dagen även om jag (efter nätter av sömnbrist) knappt kan hålla ögonen öppna då. Ett strikt mål att skapa ett sömnmönster med ytterst små avvikelser oavsett om det är helg eller vardag.

Efter det kommer vi ta oss an fokusträning. Jag måste komma på rätt sida av stressen och lära mig att fokusera på en sak i taget oavsett hur många fler saker som “måste göras”. Det känns som en bra början.

Samtidigt vet jag att det här bara löser en del. Det löser inte att umgängeskretsen verkar ha varit på en ständig och synligen lyckad diet, ett misslyckande i sig. Det löser inte den generöst utbredda ensamheten. Jag vet redan att jag mår bra av att umgås med flera människor, mest för att jag trivs bättre med mig själv i det. Den sociala samvaron är plåster för själen. Men också för att det skapar mer trygghet i relationen jag har. Tryggheten som behövs för att inte kväva den.

Men jag ser redan nu svårigheten i det. Att människor inte vill umgås med en när man är nere, deppig och allt annat än rolig att vara nära är för mig fullt begripligt. Men det är svårt att komma ifrån det sen när man inser att även om det mesta i ens tillvaro är på uppgång, även om man vaknar med ett leende varje morgon och somnar likadant, trivs med livet och dagarna så gör det ingen skillnad. När man upptäcker att människor inte är särdeles intresserade av att umgås med en ens då.. Då är det inte lika lätt att hålla sig ifrån avgrunden.

Jag kanske bara måste leta mer efter saker jag kan göra på egen hand. Något som fyller min tid så att jag inte hinner tänka på hur mycket jag saknar social tillvaro med andra.

varför tar det aldrig slut

Posted on by
Reply

Jag ser mönstret. Jag känner av reaktionerna  i varenda liten cell. Jag har varit i den här karusellen tidigare. Det är snarare så att jag fortfarande är i den. Jag begärde att få kliva av den för flera månader sedan då jag höll på att bli rejält åksjuk. Gillar inte åksjuka. Gillar inte känslan av total obalans. Gillar inte att vara oförmögen att påverka det som kommer att hända. Gillar inte att kräkas. Så jag begärde att få kliva av. Tog ett rejält steg åt sidan och visade att det var den andra åkattraktionen jag ville ta en tur med. En som inte går i ständiga, förödande cirklar.

Jag fick visst inte kliva av karusellen. Även om jag kliver av, kliver av och kliver av igen är det som om en osynlig hand tvingar upp mig igen, varenda gång. Karusellen spinner vidare. Jag mår illa. Jag mår riktigt, riktigt illa. Samtidigt har jag fått åkband och tillgång till den nya turen. Allt det här snurrar på samtidigt som jag klivit ombord på det nya skeppet och gillar den resan. Nu gäller det bara att stålsätta sig. Ta över rodret, slåss för allt vad tyget håller och göra allt som går för att inte den där eländiga karusellen ska dra med sig det här underbara skeppet ner i fördärvet.

Samtidigt ser jag att jag inte kan ta den här striden själv. Jag försökte det tidigare, med karusellskrället. Symptomen kommer krypande redan nu. Stressen och oron rinner över mig och katastroflarm utlöses i varenda liten cell, en efter en. Det får inte bli så här.

Jag vägrar! Jag har inte tid med de här dumheterna! Jag har ett liv som är på väg att bli riktigt jävla bra och trivsamt att leva och det ska det få bli också!

Den stora frågan är; Orkar jag?

Vad var det jag sa?

Posted on by
1

Jag går runt och väntar nu. Känselspröten, antennerna, är aktiverade och minsta lilla förändring i atmosfären känns in och analyseras noga. Jakten efter alla små tecken är igång, det där som ska göra att jag i tid hinner upptäcka det som är på väg att explodera innan det gjort det för att sen när det väl händer åtminstone kunna säga; “Vad var det jag sa.”

För nog är det så jag trots allt fungerar. Att upptäcka något i tid innebär inte automatiskt att jag ser till att strypa det i sin linda, eller ens arbetar för att om möjligt undvika katastrofen. Att jag är beredd på att något kommer komma att explodera i ansiktet på mig gör mig just bara det. Beredd på att det kommer att ske.

Så varför denna jakt på förvarningar? Har något redan hänt som antytt att det finns orsak att vara orolig? Egentligen inte. Allt är bara lite för bra just nu. Ni vet den där känslan av att något är för bra för att vara sant. Det vi sedan länge lärt oss är trots allt att verkar något för bra för att vara sant så är det nog också  just vad det är, inte sant. Utbildningen rullar på. Allt känns bra. Lite sådär att jag fortfarande väntar på att vi ska “komma igång”, att utbildningen ska sätta fart och uppnå någon form av intensivt heltidsstudietempo. Det verkar den dock inte riktigt göra, eller så är jag helt enkelt bara van vid en annan hastighet. Kanske kommer den till slut att explodera?

Samtidigt är känslan densamma i alla andra aspekter av livet. Kan det vara så att nästa fallgrop, nästa villfarelse rör något annat än just utbildningen den här gången? Bar tanken som sådan är tillräckligt obehaglig för att jag inte alls ska vilja ta i den, men trots det går den inte att blunda inför. Den finns där. Den nöter, tär och skaver som ett gruskorn i stöveln. Allt är lite för bra just nu, sådär så att det inte går att låta bli att vänta på det där som kommer sluta så fel, så illa. Så totalt katastrofalt att det inte finns något annat sätt att försvara sig mot det än att säga: “Vad var det jag sa.”

en akut emotionell översvämning

Posted on by
Reply

som inte går att ignorera bort.

Det finns egentligen ingen anledning att känna så. Det kan inte finnas någon anledning att känna så här. Det får verkligen inte finnas någon anledning att känna så här. För om det nu gör det, så vet jag inte hur jag ska ta vägen eller ens hur jag ska kunna se mig själv i ögonen någonsin igen.  Bara tanken på det får paniken att klättra uppför öronen på mig. Jag får inte ens tänka “om”, inte nu!

Den handlar om det där yttersta, det där allra viktigaste för att något överhuvudtaget ska fungera. Att det verkligen är sådär som en och annan vän har sagt om mig tidigare. Jag behöver våga lita på att det är så den här gången, jag behöver verkligen våga. För om jag inte gör det fungerar inte ens den sanningen så som den är menad. Om inte vet jag inte ens om det räcker att ha ytterligare ett allvarligt samtal med mig själv, det kanske rent utav redan är försent.

Så jag måste våga lita på att det inte är det!

spiken i kistan

Posted on by
Reply

Om någon för sisådär ett och ett halvt, närmare två år sedan hade tagit sig tid och förklarat för mig varför man inte ska ansöka till Ersta Sköndal Högskola överhuvudtaget hade det funnits en ganska god chans att jag hade kunnat vara relativt lycklig idag.

Visst, det finns annat i livet som idag gör mig relativt lycklig men samtidigt är det inte något som hjälper ifråga om att ta ifrån mig den stress och ångest jag upplever över att behöva ha med den där skolan att göra överhuvudtaget. Det enda det här har varit är ett slöseri med tid och resurser samt att det satt mig i en ekonomiska kris jag snart inte kan hantera alls och det tack vare att skolans administration är ett skämt.

Ett fruktansvärt tråkigt, jävla skämt är det som i det långa loppet fört med sig att tentor inte funnits att skriva när de gått att anmäla sig till och jag har studerat till dem. Något som gjort andra tentor lidande då jag utifrån rätt information från skolan kunde ha betat av de istället för att samla ihop ett omöjligt berg av examinationer att hantera. Så visst, finns säkert någon dummerjöns som tycker det är mitt eget fel. Hade jag varit administrativt ansvarig på skolan hade jag inte satt vare sig mig eller någon annan i den situationen där jag nu hamnat. Det handlar helt enkelt om dåligt testade nya datasystem, dålig information om dessa och därtill rent administrativa felaktigheter som sopas under mattan med tafatta lögner när man sedan försökt få klarhet från studievägledare och ansvariga för de kurser och den utbildning man läser.

Att den här skolan överhuvudtaget lyckats skaffa sig ett gott rykte är för mig en gåta. Har de mutat sig till det? Den myndighet som har granskat det hela har uppenbarligen inte brytt sig om att titta särdeles noga. Andra studenter jag talat med som tidigare läst vid Universitet med betydligt fler studenter och än mer uppgifter att administrera är rent chockade över hur de bemöts och hur illa det fungerar här i jämförelse.

Själv är jag mest uppgiven, uppriven, ser ingen framtid längre, har ingen motivation kvar att ens försöka ta mig igenom den här utbildningen eller ens att studera överhuvudtaget.

För några år sedan tyckte jag att privata företag var alldeles för upptagna av sitt egna vinstintresse och jag var själv inriktad på att röra mig mot framtida arbete som främst rörde sig kring människans välmående på ett eller annat sätt.

Den här upplevelsen har fått mig att helt och hållet ändra uppfattning i den frågan. Jag är inte det minsta intresserad av att ta något socialt samhällsansvar och få in en fot där myndigheter värnar om människan, för det gör de inte. Myndigheter är tvärtom värre än egenföretagare (som iaf genom sitt eget vinstintresse har ett intresse av att ev. anställda mår bra för att det är gynsamt för företaget) och den här sortens maktmissbruk när det trots allt är fråga om myndigetsutövning ger inget annat än avsmak. Istället är det bara ironiskt att skolan trycker så hårt på vikten av etik och moral i utbildningen när de samtidigt kontinuerligt visar upp påtagliga brister inom detsamma.

Så till den som överhuvudtaget funderar på att läsa något alls på skolan jag nämnt här i början säger jag bara:

TÄNK OM! Det finns garanterat bättre alternativ, vilket annat alternativ som helst är helt enkelt bättre.

inte ett enda litet ord till någon

Posted on by
1

I söndagskväll klev jag ur en bil vid Brommaplan och tåg tunnelbanan hem till mig. Det var sista gången jag öppnade munnen och pratade med något fram till idag. Prata har jag givetvis gjort sedan dess, via tangentbord, textfunktioner i mobilen och framför allt datorn. Men allt det pratande har varit tysta uttryck i min fysiska närvaro. Lite tangentbordssmatter gör inte så mycket väsen av sig.

Än så länge har inte ett ord passerat mina läppar sen i söndagskväll. Jag fixar inte riktigt det där med att prata högt med mig själv i brist på andras öron. Det har sina rutiga skäl och randiga orsaker, det går helt enkelt inte. Så hur mår man efter en veckas tystnad? Frågar du mig blir svaret: Inte så bra.

Att någon enda gång inte ha pratat med någon på närmare en vecka är säkert inget att haka upp sig på enligt de flesta. Jag kan å ena sidan hålla med om det. Å andra sidan vet jag redan att det här inte är ett undantagsfall. Det handlar inte om att någon enda gång inte ha pratat med någon på så länge. Det är helt enkelt ett återkommande inslag i tillvaron, lite för återkommande för att det ska vara ok. För varje dag av tystnad blir det dessutom svårare att finna modet att närma sig någon för något så enkelt som ett vardagligt samtal. Ensligheten växer så enormt snabbt och bygger en skyddande mur i form av folkskygghet.

Någon sa tidigare idag på twitter att det är bra att prata med någon åtminstone varannan dag. Det låter som ett himmelrike tillhörande en värld jag inte känner igen, inte riktigt känner till.

Det verkar vara en av livets alla självklarheter, som jag trots det ändå missar. Det kanske är så som jag är mest rädd för att någonsin behöva upptäcka, att jag inte är värd det.

Jag får ingen ordning på mitt liv

Posted on by
1

Det är så enkelt. Jag fungerar inte. Det var länge sedan jag fungerade något sånär. Det var länge sedan jag hade det medmänskliga stödet människor rent generellt tar för givet att de har från sin familj och sina vänner. Jag minns inte när jag senast så där riktigt starkt kände att jag vågar tro på att jag klarar av det här, för att det också reflekteras i att jag känner att andra tror på att jag klarar det här.

Jag är fullt medveten om att någon här kommer säga att det inte är viktigt att andra tror och om det är viktigt så är det fel från början. På ett sätt är det helt rätt och riktigt att döma så. På ett annat är det precis den sortens dom som överhuvudtaget inte hjälper en söndertrasad själ att läka, det river bara sönder ännu mer. Efter att ha sett vårdvetenskapens definitioner av just människa är jag högst medveten om att det inte är jag, inte min bild av mig som isolerad enhet som frambringar välbefinnande och en upplevd hälsa hos mig som människa. Snarare är det så att det är just det, den isolerade varelsen som inte når fram och får stöd av sin omgivning (ens i små doser som de flesta får, tar och ger utan att ens reflektera över det) är det som skapar ohälsa. Så när någon blir snudd på euforisk över något vänligt om än väldigt litet och vardagligt, sådär så att du själv inte ens tänkte så mycket på det som en vänlig gest, är det med ganska stor säkerhet så att det är en människa som vistas större delen av sitt liv i ensamhet.

Så hur påverkar det? Hur påverkas jag? Ensamheten gör mig omotiverad, orkeslös, nedstämd, sömnlös och stressad. Mest stressad över att jag försökt sätta upp mål för mig själv, som i ensamheten trots allt till slut ändå känns totalt meningslösa, som sedan växer sig för stora och istället för att beta av dem ett i taget blir jag stressad över det jag inte kommer hinna med, det jag inte kommer att lyckas med och därmed också låst från att lösa det som är möjligt. Jag lyckas inte fokusera på den uppgiften jag borde göra just nu, lyckas inte skärma av de uppgifter som måste få vänta till sen. Det funkar inte, jag fungerar inte.

Det enda som händer är att tidigare mönster av sömnproblem återuppstår. Kurserna som inte fungerat för mig fortsätter att inte fungera för mig. Vägen ifrån dem verkar försvinna framför mina fötter. Vågar jag ens byta riktning när jag redan vet att jag inte kommer komma upp i tid om morgnarna? Vägen igenom de befintliga kursproblemen är en oändligt tjock betongvägg som jag vare sig kan gå runt eller klättra över, bara stånga mig igenom. Som om jag skulle vara hårdare än betong?

Å andra sidan har jag inte så mycket att välja på. Det här är min röra. Något som resten av världen kan välja bort och inte ens behöva titta på, än mindre stötta. Det är såna här stunder jag mycket väl förstår att människor slutar kämpa, slutar försöka hålla näsan över vattenytan och bara släpper taget – om ALLT.