Det kommer kännas lika overkligt att resa hem som det gjorde att resa hit, helt klart men misstänker ändå att återanpassningen till vardagen blir relativt snabb. Har fortfarande inte tagit mig an att handla små minnen till mig och souvenirer till andra (något jag inte blir riktigt klok på när jag tänker efter). Vet inte ens om jag verkligen orkar, då jag inte helt och hållet ser värdet i det för andra. Varför vill man överhuvudtaget ha någon onödig liten pryl från en plats man aldrig besökt och antagligen aldrig kommer att besöka?

Vi får helt enkelt se om/vad det blir något shoppat överhuvudtaget. Det är trots allt en sport jag inte har svart bälte i…

Dagens shoppingrunda blev bättre än förväntat och helt i linje med vad jag tidigare önskat. Underkläder skulle kunna vara bland det roligaste som finns att köpa, även om jag själv oftast får ångest av tanken. Att köpa en snygg bh när man inte har någon byst att hälla i den är en av många saker som fått mig att vilja avstå från all dylik shopping.

Men idag vände det.

Med tålmodigt sällskap och en order att parkera sig i en provhytt medan logistiken sköttes automatiskt upptäcktes att fröken gör sig bäst i C-kupa, snarare än vadderad B eller möjligen A som jag varit så säker på de senaste 15 åren av mitt liv.

Jaha?

Vad var det med då?

Det var säkert ingenting med det för den som har ett rejält bystomfång men för mig och mina utstampade Läkerol till bröst var det lite av en segerkänsla i att fylla ut en C-kupa.

För där någonstans går gränsen. A-kupa har alltid känts som ett hån i sig, något som säger att “du BORDE ha en byst där uppe att täcka så vi ger dig lite tyg för att upprätthålla normen”. B-kupa har förvisso lite status ifråga om att berätta att där finns en antydan till bröst men samtidigt är den också trevande och ger mest intrycket av ett mindervärdeskomplex. Behöver man dessutom vaddera för att få ihop den så är man nästan nere på känslan av A-kupa. Det innebär någonstans att C-kupa är den första acceptabla kupstorleken, den som säger “visst finns det bröst här!” utan att överdriva (som DD och de som kommer efter).

Så dagens C-kupa känns klart triumferande. Så pass att jag ser fram emot att komma hem nästa vecka och shoppa mer underkläder – eller åtminstone drömma om det fram till lönen kommer.

Målet är att komma hem med ett par jeans. Ett par som sitter snyggt och är i rätt längd. Det är snart fem år sedan jag köpte jeans senast. Knappast så att jag  använder jeans längre, helt enkelt för att jag inte har några. Har  ett ynka par kvar som jag möjligen kan ha, men de är så trånga att de ger mig skavsår över höftbenen. Så nu är det sannerligen på tiden! Skräcken börjar redan komma krypande.

Inte bara så att shopping är det värsta som finns, därutöver är trängsel ännu ett fenomen jag rakt igenom hatar. Köa, trängas med folk och att dessutom i slutändan behöva betala pengar för det. Kombinationen är oslagbart fruktansvärd! Tanken på att föda barn känns plötsligt som en dans på rosor i jämförelse. Börjar redan nu fundera på om det här inte är mer tortyr än äventyr trots allt.

Nåväl, jag kommer inte behöva ta mig igenom det ensam. Det finns någon att hålla i handen. Det finns någon som inte kommer begripa varför jag ger upp, bryter ihop och kommer börja gråta mitt i alltihop. Men det gör inget. Det räcker att han finns där. Det är tillräckligt för att jag ska kunna se den här självvalda tortyren som en enklare mer avancerad form av terapi.

Så, önska mig lycka till!

Kanske var det inte så att jag satt och beställde saker över nätet 1998 men allt eftersom möjligheterna skapats har mer och mer av mina shoppingvanor landat på internet. Resor var bland det första. Efterföljare på det har varit böcker, filmer, kläder, elektronik och faktiskt också vid något tillfälle mat. Att 2001 (eller om det var 2002) betala 150:- för att slippa harva runt på en stormarknad ett par timmar och storhandla för en hel månad var något som prövades och fick godkänt, även om det var nätt och jämt. Men till saken hör, hur som helst, att jag nu upptäcker att jag med tiden verkligen har blivit bortskämd!

När jag nu beställer saker på nätet, och än mer så när jag är återkommande kund, förväntar jag mig att vissa funktioner finns tillgängliga och framför allt att jag kan nå information som gäller mina köp. Jag förväntar mig alltså att kunna se ordern jag har lagt, huruvida den är levererad eller inte och sen också om den är registrerad betald eller inte. Är den dessutom obetald förväntar jag mig att utan större problem kunna nå betalningsinformationen jag behöver för att kunna betala, detta oavsett om det är fråga om delbetalningsmöjligheter eller en faktura att betala i sin helhet.

Varför jag ens konstaterat hur det ligger till beror på att ett av mina smultronställen bytt rutiner. Jag gjorde en beställning runt senaste månadsskiftet, varorna har kommit och det enda som är kvar för mig att göra är att betala. Ingen information följde den här gången med själva paketet ifråga om OCR-nr, förfallodatum osv. kanske för att jag har möjlighet att delbetala. För att få mer klarhet loggar jag in på “Mina sidor” och letar upp fliken “Fakturor” där jag normalt sett hittar den sortens information. Dock finns den inte.

Det enda jag hittar nu är en hänvisning till ett kreditbolag som numera har hand om företagets alla fakturaärenden. När jag klickar mig vidare till det bolagets hemsida möts jag av ett formulär att fylla i för att få kontakt och ev. svar på frågor. Där önskarde epostadress, person/företagsnr och OCR/fakturanr vilket ter sig logiskt och enkelt men det är också här problemet uppstår.

Fakturanumret de önskar är givetvis inte det företaget man handlat av har uppgett (vilket för övrigt är det enda fakturanumret jag har tillgång till såhär långt) utan deras egna som de än så länge inte brytt sig om att skicka ut till dig. När jag kontaktar kundtjänsten hos företaget jag handlat av får jag veta att det kommer skickas ut betalningsinformation i mitten av februari, med brev.

För en nätmyra som jag innebär det här alltså att jag inte når mina betalningsuppgifter och famlar runt i blindo ca 1,5 månad. Det känns inte OK. Inte alls faktiskt. Det känns dessutom mycket mindre OK att nu vara så avskärmad från den sortens uppgifter (som ändå rör en själv) när jag har haft full tillgång till de tidigare. Så det är nog bara att kapitulera och inse fakta.

Jag har blivit bortskämd! Förlåt.

Förvisso såg han händig ut men… Jag var så klart rädd att det hela egentligen var ett aprilskämt (om än i en trasig kalender, vilket skulle förklara valet av tidpunkt) så jag var aldrig inne och frågade vad han kostade. Hade kunnat bli pinsamt på något vis.

Sent en eftermiddag klädde jag ut mig till vuxen och gick på det då viktigaste mötet jag kunde tänka mig ha haft i mitt liv. På ytan såg jag först ut att kunna ha passat in i sällskapet, men efter en stund märkte jag hur kostymen bara blev större och större omkring mig. Det kändes som något jag sett i en film. Lite grann som en pojke i 7-årsåldern i en vuxen mans kostym. Enda skillnad må hända var att det nu istället var en blyg liten flicka med en önskan om flätor och knästrumpor (som hon i verkliga livet aldrig fått ha när hon var liten) som satt där.

Det var bara att inse att jag behöver träna på att vara vuxen i mindre sammanhang innan jag kliver in och fungerar ibland jättarna. Det är trots allt ett ganska stort steg från flätor och flanellpyjamas med Nalle Puh-motiv till affärskvinna med stram frisyr och en hållning som indikerar ett visst ägande av auktoritet.

Kostymen är vacker och finns kvar. Det är den absolut första jag någonsin ägt. Tänk hur länge man faktiskt kan klara sig utan en kavaj. Jag kommer att växa i den här, förr eller senare. Jag kommer att vara precis den jag är och vill vara i den. Bara inte just nu.

Kanske en annan gång..