Vad är du mest rädd för – egentligen?

Alla är vi rädda för något, mer eller mindre.

En del kanske är rädda för spindlar, ormar, djupt vatten eller något annat konkret. För andra handlar det mer om situationer, känslor och abstrakta saker som kanske inte ens inträffar så ofta men rädslan gör att man ändå tänker att det kommer kunna hända när som helst. Att man ständigt är på sin vakt.

Oavsett format på rädslan innebär det en form av funktionsnedsättning, ett hinder för personen ifråga att agera på det sätt han eller hon egentligen helst av allt önskar.

De flesta rädslor går tack och lov att träna bort. Men hur gör man det? För de mer konkreta rädslorna finns sen länge metoder, tekniker och oftast professionell hjälp att få om det skulle behövas. Förmodligen finns det för de senare mer abstrakta rädslorna också, samtidigt kostar det oftast alldeles för mycket för gemene man.

Eller det kanske det inte gör. Dock vet jag att det i pengar kostar alldeles för mycket för mig att ta hjälp av någon för att behandla de rädslor som i olika situationer förlamar mig. Det innebär att jag behöver hitta andra vägar att gå, för att inte förbli livstidsförlamad av rädslor. För att inte bli hindrad ifrån att uppnå det jag faktiskt helst av allt vill, och egentligen i grund och botten vet att jag är kapabel till.

Det är en jobbig resa. Det vore lögn att säga något annat. Vore det inte jobbigt kan det bara innebära att jag överhuvudtaget inte har närmat mig rädslan ifråga. För det är ändå det jag måste göra. Möta rädslan, hälsa på den, låta den få finnas där under tiden jag granskar den, ser vilka delar den består av och försöka förstå varför jag har den. Varje rädsla för mig är som ett fult gammal troll som sitter och kurar i mörkret under en sten. Först när jag tar ut dem i solen spricker de och försvinner. Så vad kan hindra mig från att göra detta?

Det enda jag kan komma på nu som hindrar mig är att vara så rädd för rädslorna att jag inte ens tar i dem. Försöker ignorera bort dem och hoppas på att de försvinner där under sin mörka sten i skogen. Enda sättet jag kommer kunna försäkra mig om att de försvunnit utifrån det perspektivet är att ständigt vistas i solen. ALDRIG mer sätta min fot i skogen igen.

Men är inte det också ett funktionshinder i så fall? Istället för att lyfta ut rädslorna låter jag dem begränsa mig än en gång..

Så den första och största rädslan att komma över, måste ändå vara just den.. att vara rädd för rädslorna!

 

att välja eller bara ge fan i det

Konstaterade idag att det finns en hel del paralleller att dra mellan män och vin.

När man inte riktigt vet vad man letar efter, inte har smakat det där goda som ger den där extra förhöjda njutningen är det inte lätt att välja rätt. Det är fan inte lätt att välja överhuvudtaget. Hyllmeter efter hyllmeter står de där. Några små indikationer på vad de innehåller. Några namn som försöker vara lite finare än andra och locka en lite mer. En hel del anspråkslösa etiketter som förmodligen innehåller något bättre än vad de först ger sken av. Men alla med samma intention.

Snyggt uppradade med ungefär samma löfte om total njutning.

Men så var det just det där med att välja också.

Hur väljer man när man inte har en aning? Går man på det tilltalande yttre? Väljer man efter den beskrivning som känns bäst i munnen? Plockar man kanske rent utav på rekommendation av en vän (jo, jag vet hur illa den låter när det översätts till män snarare än viner, men ibland funkar nog rekommendationer där också)?

Har man bara ett par av dem i sikte är det kanske inte så svårt att göra ett val. Har man väl begränsat sig så pass att det står mellan två och det antingen blir den ena eller den andra är det nog inte helt omöjligt att man får med sig någon av dem hem.

Har man däremot ingen aning och blir nerlusad av alternativ är det kanske inte helt konstigt att man skiter i alltihop, går hem tomhänt och dricker te istället?

Det blir julfritt den här gången.

Jag sa det redan för ett år sedan. Även om tanken om “långt ifrån alla” då kanske främst var i form av landsgränser emellan och bortom resonabla telesamtalstaxor och annat som drar en närmare hem, så får 45 mil ifrån familjen i en av landets mest anonyma städer helt enkelt duga. Jag ser dessutom fram emot det. Inte så mycket att sitta ensam som att bara inte vara där man förväntas befinna sig. Låter en smula otacksamt? Kanske det.

Det finns säkert en och annan naiv själ som tror att konstant umgänge med nära och kära några dygn är lättsamt, glatt och friktionsfritt. Jag vet att det inte är så. Jag vet också att jag inte orkar med det i år. Jag behöver den här tiden, vad som är kvar av det här året, att reflektera över mitt liv och vart det är på väg med mig, leta upp de mål som motiverar mig att leva vidare,  rensa det som stör mitt fokus, rekonstruera motivationen. Saker jag inte kan göra utan lugn och ro.

Jag vill inte behöva sitta och försvara kommande beslut som jag ännu inte tagit. Saker som nu ser ut att behöva beslutas om inom en snar framtid för att jag om möjligt någon gång ska hamna rätt i det där som är mitt liv att leva. Jag har överhuvudtaget inte ens julpyntat. Ids inte, kanske nästa år. Kanske kan de där små vardagliga helg- och högtidsdagarna åter få en betydelse i livet, nästa år – men inte nu.