förstå

“Om din partner påverkas negativt och mår dåligt av att du behåller kontakten med någon som på visst sätt haft den plats som din existerande partner har i ditt liv nu, så tycker jag att det är anledning nog att avsluta kontakten med sin ex-partner.”

Jag läste det här hos en prinsessa och känner mig åtminstone lite förstådd av någon. Någon jag inte känner. Någon jag inte vet vem det är. Någon som inte vet något om mig. Men trots det ändå förstådd av NÅGON.

Nu önskar jag bara att de nära mig, de med makten att påverka situationen, också kunde tänka sig att åtminstone försöka förstå.

Den var visst inte till mig, visade det sig sen.

Jag vet varför jag inte längre ler när du säger dig vilja ge mig saker. Jag vet varför du inte får någon bubblande reaktion när du berättar vad för present du tänkt ge mig. Jag vet varför jag inte längre blir glad när du ställer produkter framför näsan på mig och säger “De här får du av mig!”.

Jag vet varför, men jag är inte säker på att det är rättvist att skriva ner det här. Inte ens om det nu egentligen handlar om att jag blir besviken när jag upptäcker att jag uppenbarligen missförstått orden, missförstått handlingarna och verkligen trott att det varit som du sa.

Att jag inte har förstått att “Det här får du av mig!” tre dagar senare visar sig betyda “Jag vill ge det här till XXXXX (annan kvinnas namn), jag tror hon skulle bli glad då.” om exakt samma föremål som tre dagar tidigare var till mig. Att jag i det blir besviken för att jag trodde det första var sant. Kanske är det konstigt, kanske är det inte så konstigt. Kanske borde jag förstå att du menade att det där var dina saker och jag kunde få dem OM du inte hittade någon annan att ge dem till.

Det är dessutom värre än nästa scenario som jag inte heller förstår, men ändå har lite lättare att acceptera även om det också är svårt.

“Jag tänker/tänkte ge dig xxxxxxxxx!” är så klart inget löfte, inte ens när det är en information som lämnas till drygt 800 andra människor. Den går alltid att avvärja med att pengarna inte räckte, att det inte fanns utrymme osv.  Samtidigt förstår jag i det inte vitsen med att berätta vad jag skulle ha fått om du bara hade tyckt det var värt att spara in på något annat för att ge mig det. Onekligen tyckte du inte det var värt det.

Jag kan förstå det.

Det jag inte förstår är vad du önskade uppnå med att berätta om vad du hade tänkt (om du ansett mig vara värd det). Var det för att visa andra hur givmild du är? Var det för att skapa något för mig att bli glad över? Något för mig att se fram emot? Något jag sen får upptäcka var en illusion. Jag är inte säker på att jag klarar av för många av den sortens överraskningar. Det blir lite som att fylla 30 och få dagen förstörd flera gånger om. Att bygga förväntningar och hopp på de pusselbitar som serveras för att sen upptäcka att allt bara var luft. Jag mår inte bra av att bli så uppspelt av luft och senare få upptäcka att det i bästa fall var fråga om grus i skorna.

Fick jag önska skulle jag avsäga mig alla berättelser av karaktären “Du kommer få… “  Jag skulle hellre bli överraskad med att få något direkt i handen, mötas av upplevelsen direkt om det nu är frågan om det snarare än en produkt. Skulle troligen föredra upplevelsen för att när den väl är utförd är den trots allt MIN, något Du gav MIG!

Produkter kan ju trots allt ges bort igen, till någon annan, även efter jag fått dem. Det har hänt förrut. Det kommer ta lång tid innan jag slutar vara rädd att det händer igen.

 

Men det kanske inte är så konstigt att jag inte längre vågar bli glad?

att inte delta

Det är en konst i sig att inte delta i de krig andra för mot en. Ibland går det inte riktigt så bra som man önskar. Just nu pågår en del krig jag överhuvudtaget inte har något intresse av att delta i.

Orsaker?

Kan tänka mig flera.

En av dem är helt enkelt att jag inte känner något större behov att försöka rättfärdiga mig från anklagelser kastade av människor jag inte har något trängande behov eller intresse av att ha i mitt liv.

Så, ni får helt enkelt kriga vidare – utan mig.

att verka dölja ingenting

När något helt säkert är på ett visst sätt gör man generellt sätt bäst i att visa upp det precis med sådan säkerhet och bestämdhet som motsvarar att det helt säkert är just så och ingenting annat.

Det sparar in både missförstånd, demonmatande och annat onödigt, för att inte säga otrevligt. Svårare än så är det inte.

Genom att däremot tassa runt ett ämne (för att man vet att det kan vara känsligt) som katten runt het gröt, linda in det i bomull och luddigheter istället för att bara dra upp rullgardinen och visa hur det ser ut gör man sig själv mest en otjänst. För i allt det där tassandet, luddandet och annat oklart lämnar man utrymme för spekulationer. Oklarheter som i någon otillräckligt informerad mottagares processor omvandlas till tydliga tecken på just de där demonerna som ligger rädslan närmast. Det sker på mindre än en nanosekund. Instinktivt. Finns ingen möjlighet att hindra det. Inte en chans att stoppa frågorna om Varför något framställs så luddigt, som om det ligger något bakom som måste bevaras hemligt.

För om det inte fanns något att dölja fanns inte heller någon orsak att i något led agera som om det gjorde det! Eller hur?

Spekulationer är livsfarliga. Mest för att de har sådan oerhörd destruktiv kraft och kan ta död på det mest underbara på nolltid. Skapa stora kratrar i en tidigare obefläckad yta. I och för sig blir kratrarna än större om där sedan tidigare fanns rispor i ytan.

Men också desto större anledning att hålla sig till den seriösa, bestämda, trygga och sakliga vägen som visar att det inte finns något att dölja.

Kan otryggheten vara en trygghet i sig?

Orden “jag vill inte såra dig” har jag någon gång för vad som känns som en evighet sen bemött med; “Det kommer du att göra, någon gång, flera gånger, förr eller senare.. Men jag dör inte av det. Det kommer inte att kunna knäcka mig så hårt att jag dör av.”

Ibland undrar jag om jag med det också sa: “Kör på! Ta i allt vad du orkar, slå så hårt du kan. Vrid om kniven så mycket du mäktar med. Det kommer ändå bara göra dödligt ont, inte mer än så.”

Jag får helt enkelt skylla mig själv när jag i min iver att visa att jag inte går sönder för minsta lilla, att det går att luta sig mot mig när det blåser, också visade alla de sätt på vilka man bryter ner mig till intet.

För ingen, inte ens jag, vill väl bli mörbultad, själsligt sönderslagen, sparkad på, knivstucken, hånad och i det stora hela behandlad som en betydelselös trasa. Finns kanske en och annan udda varelse som vill, ska inte försöka svära bort undantagen här inte, men jag är inte en av dem. Jag har inte den styrkan. Att jag ändå överlever är inte ens synonymt med att jag lever.

Så jag, precis som alla andra, måste hitta en trygg punkt i tillvaron. De flesta (finns t.o.m. forskning som styrker eländet) har sin trygghet i att de inte står helt ensamma när det blåser som hårdast, inte ens om de lever ensamma. Fint att det är så.

För mig finns inte tryggheten i det formatet, minns inte när den gjorde det senast. Några få mindre olyckor har visat att den sociala tryggheten för det mesta bara varit ett skämt. Hur finner man trygghet i det?

Så den enda grundtrygghet jag har? Pja, det är väl att oavsett hur mycket det blåser, oavsett vad skit omvärlden slänger åt mitt håll och anklagar mig för när de själva inte vill ta ansvar, oavsett hur mycket någon sätter i system att göra mig illa eller bara råkar göra mig rejält illa – så överlever jag. Nu kan jag tänka mig flera som vill skrika bitterhet! Må så vara, de som skriker det högst har aldrig varit i närheten av att uppleva det jag talar om.

Så det är väl Det som är min trygghet antar jag. Att även när ingen bryr sig det minsta, så överlever jag. Åtminstone till den dagen jag lägger mig ner och ger upp, väljer att självdö.

Så fegt, att inte våga låta andra se sanningen

Min kommentar får inte synas. Den slår hål på hennes lögner.

Hon drar mig i smutsen ytterligare ett varv. Lindar in mig i ytterligare lögner och drar det runt sin slipsten så att omvärlden kan tycka extra synd om henne. Hittar på en saga som inte är i närheten av sanningen, inte ens relevant för situationen men som får henne att låta oskyldig. Det klär hennes matyrskap i de färger hon önskar.

Jag skrev en kommentar, en sansad sådan som tar upp det egentliga problemet, vad det var som orsakade ilskan och allt annat. Det är hon som valt att inte gilla mig. Inte tvärtom. Det är hon som valt att låtsas om att det inte är så inför min partner. Inte jag. Det är hon som valt att vara falsk öppet inför andra istället för att vara rak med att hon inte gillar mig. Inte tvärtom. Jag har inte ens ogillat henne, bara undrat varför hon spelat spelet hon gör. Ifrågasatt varför hon låtsats och ljugit om det inför min partner om han nu är den vän hon påstått. Jag skulle aldrig servera någon av mina vänner en sån lögn i samma situation.

Men givetvis är hon för feg för att publicera den. Den går ju emot de lögner hon slängt över mig, den version hon vill att omvärlden ska se för att tycka synd om henne, det som gör att hon kan fortsätta frottéra sig i martyrskapet.

Inte för att jag egentligen trott speciellt mycket om henne någonsin, men så jävla feg trodde jag faktiskt inte att hon var.

bakom min rygg

En del saker gör mig riktigt ledsen. Sådär så att jag undrar om det är värt att fortsätta framåt på den vägen jag är eller om jag borde överväga att vika av, ta ett annat spår, ta en snårig skogsstig där ingen ens kan följas åt.

Förminskandet av mig som den människa jag är inför andra gör mig ledsen.

När någon som står mig nära går bakom min rygg, det är då jag blir ledsen. När jag bara belyst att det en människa säger och gör talar två olika språk, och språket som görs (snarare än sägs) inte är vackert och dessutom talar emot allt densamma säger – och när JAG sen får stå ensam… Det är då jag blir ledsen. När den som är mig nära, den som behövde förstå och se det jag ser istället och bakom min rygg, ställer sig nära den som beter sig jävligt konstigt (och illa), säger sig förstå densamme och ursäktar mitt beteende(?!!).

Det är då jag blir ledsen. När vi alla vet att jag varken har betett eller sagt mig ha intentioner utan bara visat den andres, men det ändå visar sig viktigare att skydda någon annans lögn, någon annans skeva självbild. När jag måste stå ensam p g a en lögn som inte är min, p g a ett beteende som inte är mitt, som inte borde accepteras av den som står mig nära – men tydligen är det ändå det som görs.

Det är då jag ser sveket.

Det är då jag undrar om det finns en snårig skogsstig att vandra, ensam.

Att känna fel

Jag behöver känna att allt är bra nu.

Det gör jag inte.

Istället faller jag in i gamla hjulspår, de som jag redan har kört. De som jag vet hur de slutar. De där som inte slutar bra, inte på något vis. Istället för att ta steget fram och be om det jag behöver håller jag mig undan för att inte vara krävande. Jag kapitulerar, ger upp, slåss inte för min sak. Inte för att de andra har rätt. Mer för att jag inte fixar striden mot idiotin ensam, fastän jag slåss mot en stor fet lögn. En påhittad kollektiv sanning som inte har någon plats i den verkligheten jag lever i, men med största säkerhet har plats i andras. Jag orkar inte med den sortens strider. Jag behöver inte ens delta, det ska vara ok ändå.

Det som är viktigt i min tillvaro ska ändå vara OK. Ändå känns det inte.

Jag behöver få känna att det är det. Inte bara få höra att det ska vara det.

Vad var det jag sa?

Jag går runt och väntar nu. Känselspröten, antennerna, är aktiverade och minsta lilla förändring i atmosfären känns in och analyseras noga. Jakten efter alla små tecken är igång, det där som ska göra att jag i tid hinner upptäcka det som är på väg att explodera innan det gjort det för att sen när det väl händer åtminstone kunna säga; “Vad var det jag sa.”

För nog är det så jag trots allt fungerar. Att upptäcka något i tid innebär inte automatiskt att jag ser till att strypa det i sin linda, eller ens arbetar för att om möjligt undvika katastrofen. Att jag är beredd på att något kommer komma att explodera i ansiktet på mig gör mig just bara det. Beredd på att det kommer att ske.

Så varför denna jakt på förvarningar? Har något redan hänt som antytt att det finns orsak att vara orolig? Egentligen inte. Allt är bara lite för bra just nu. Ni vet den där känslan av att något är för bra för att vara sant. Det vi sedan länge lärt oss är trots allt att verkar något för bra för att vara sant så är det nog också  just vad det är, inte sant. Utbildningen rullar på. Allt känns bra. Lite sådär att jag fortfarande väntar på att vi ska “komma igång”, att utbildningen ska sätta fart och uppnå någon form av intensivt heltidsstudietempo. Det verkar den dock inte riktigt göra, eller så är jag helt enkelt bara van vid en annan hastighet. Kanske kommer den till slut att explodera?

Samtidigt är känslan densamma i alla andra aspekter av livet. Kan det vara så att nästa fallgrop, nästa villfarelse rör något annat än just utbildningen den här gången? Bar tanken som sådan är tillräckligt obehaglig för att jag inte alls ska vilja ta i den, men trots det går den inte att blunda inför. Den finns där. Den nöter, tär och skaver som ett gruskorn i stöveln. Allt är lite för bra just nu, sådär så att det inte går att låta bli att vänta på det där som kommer sluta så fel, så illa. Så totalt katastrofalt att det inte finns något annat sätt att försvara sig mot det än att säga: “Vad var det jag sa.”