Category Archives: Anfäktelser

en missbrukad tanke

Jag har vid flera tillfällen, allra helst senaste åren, funderat en del kring beroende och missbruk. Framför allt eget missbruk och möjligt beroende. Visst, jag har haft osunda vanor. De har t.o.m. varit osunda så till den grad att människor som bara sett ovanan, utan att veta vad som försiggår bakom den, förmodligen hade kallat mig både det ena och det andra som har med just missbruk och beroende att göra.

turfzykelFör att få lite klarhet i var gränserna går (och jo, jag förstår att gränserna är luddiga och gråskalan är bred) läste jag bland annat vårdguidens definition av just missbruk och beroende. Däri står bland annat “Enbart den egna viljan räcker inte för att styra intaget.” och i samma stund jag läser det börjar jag ifrågasätta hur beroende jag verkligen har varit, eller snarare inte varit. Så sent som igår sa någon, som betyder mycket för mig, ytterligare något som jag kopplar till den tanken; Har du inga svårigheter att göra dig av med, eller säga Nej till, det kan det inte ha varit något större beroende till att börja med.

Det ligger alldeles för mycket sanningar i de orden. Så som jag förstått missbruk och beroende handlar det om ämnen, eller beteenden, som man själv inte längre har kontroll över, inte längre har förmågan att säga Nej till. Som om någon yttre kraft styr en att tillgodose ett behov man aldrig bett om.

Tänker jag efter har det nog aldrig varit så – egentligen.

Jag har absolut haft förmågan att säga Nej. Jag har bara valt att inte göra det. Jag kan inte ens förskjuta ansvaret för mina stunder av missbrukarbeteende på substanserna. Jag har absolut försökt, tänkt att det vore skönt att kunna lägga ifrån sig ansvaret, men till ingen som helst nytta. Det går inte, för det skulle inte vara helt sant.

Jag har egentligen aldrig varit en maktlös slav under alkohol, nikotin, socker, vad än det må vara människor tenderar att bli beroende av – inte ens koffein. Däremot har jag under perioder valt att bete mig som om jag vore det! Aktivt klivit över gränsen där det, för stunden, inte längre ligger inom min kontroll. Men så som det har gjorts har även det varit ett avsiktligt och kontrollerat beslut.

Samtidigt som det innehåller en viss lättnad att se det, gör det mig också frustrerad och förbannad. Även om jag har anlag för missbruk, vilket jag förmodligen har i någon utsträckning precis som så många andra här i världen, måste jag alltså själv ta ansvar för och aktivt välja/tvinga mig till att bli missbrukare!

dramaKunde jag inte bara fått den där svaga genen där allt går att skylla ifrån sig på någon eller något som ligger utom en själv?

Tänk, så skönt det vore – att slippa ta det egenansvaret.

 

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

ni behöver inte hjälpa till

Blir världen verkligen en bättre plats om jag går ut offentligt och trycker ner mig själv så långt att jag borde ifrågasätta om jag ens har rätt att leva överhuvudtaget? Skulle ni bli nöjda då? Vore det kanske bättre om jag slutade existera eftersom mitt liv inte är värt någonting alls, speciellt inte i jämförelse med alla andras. Är ni bara rädda att jag inte ska vara medveten om det och kanske inbilla mig att jag är värd något bättre? Är det därför en del finner behov av att påminna mig om att jag verkligen inte har något mänskligt värde överhuvudtaget så fort det ser ut som jag inte själv påminner mig om det.

Ni behöver verkligen inte. Jag påminner mig om det varje morgon när jag vaknar. Jag talar om för mig själv varje gång jag får en impuls att vilja göra något hur värdelös jag är och hur jag ändå inte kommer lyckas med något så det är inte ens lönt att försöka. Jag glömmer absolut aldrig bort att försäkra mig om att ingen vill veta av att jag ens lever innan jag somnar och att det bästa ändå vore om jag överhuvudtaget inte vaknade upp morgonen efter.

Allt det där händer dagligen. Även om jag inte är övertydlig med det i offentliga rum. Men kanske är det vad jag behöver vara för att ni inte ska känna er tvingade att påminna mig om det. För visst är det för jävligt att ni ska behöva slösa energi på att trycka ner mig i skiten eftersom ni tror att jag inte fattat att det är där jag hör hemma. Stackars er.

Men ni kan faktiskt sluta. Jag vet redan min plats.

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

Fet, ful och äcklig.

Det är tydligen det jag är. Det enda jag är. Kanske det enda jag någonsin varit. Eller nej, det är inte riktigt sant. När jag var yngre var jag inte fet – bara ful och äcklig. Men att jag defintivt var det senare rådde det ingen tvekan om. Ständigt påmind om de av min omgivning. Oftast med tystnad, att totalt bli ignorerad, men även med ord. Hårda elaka ord som verkligen såg till att jag visste att jag är ful och äcklig.

På senare tid har jag själv lyckats lägga till fet också, så nu råder inga tvivel längre. Epitetet fet, ful och äcklig är det enda som beskriver mig.

Ironiskt nog förväntar sig en och annan ändå att jag ska ha någon slags självkänsla i det där, någon slags tro på att andra ser mig som något annat än fet, ful och äcklig. De gånger jag gjort det hittills har det senare visat sig att även de jag litat på slänger de glåporden efter mig, tillsammans med en avskyvärd rad av ännu hemskare saker.

Så varför försöker jag ens få vara med i er värld. Varför bryr jag mig ens om att hoppas att det finns något vackert där även för mig.

Fet, ful och äcklig förtjänar inget vackert. Det borde jag ha lärt mig för länge sen.

 

2 Comments

Filed under Anfäktelser

att aldrig nå fram

Jag börjar bli så less nu. Less på att det jag hela tiden önskat, det jag ständigt önskar, det som gör alla andra önskningar meningslösa ständigt glider mig ur händerna.

Samtidigt är det kanske dags att se att jag tillåter det att glida undan i större utsträckning än jag tidigare trott. Det kanske inte räcker att vänta, önska och hoppas att den man vill dela sin vardag och resten av sitt liv med ska komma till skott och vilja göra detsamma. Det kanske inte räcker att vänta på att någon annan ska vilja dra igång samma dröm som en själv.

Klart det inte räcker. Det blir allt mer uppenbart för var dag som går. Det blir allt mer uppenbart för varje dag jag inte hör någon fråga hur jag mår, samtidigt som jag ser allt större fokus läggas på hur andra mår och har det i sina liv. Uppenbarligen är jag inte intressant nog – eller kanske bara tagen för given.

Oavsett vilket kan jag inte låta bli att vara less på att aldrig nå fram. Aldrig nå dit där jag önskar att vara – för uppenbarligen är det ingen som delar min önskan. Åtminstone inte tillräckligt för att vilja börja göra de förändringar som krävs.

Känns som det är hög tid att jag gör mina, även om jag inte vet vad de innebär eller hur de ser ut ännu. Det är hög tid att förändra nu, innan det är försent.

För en dag inom en relativt snar framtid kommer det vara just det – försent.

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

svårigheten i att jämka

Det är tråkigt att prata förbi varandra.

Det är tråkigt när bara hälften av det man säger tittas på och hela resonemanget därmed inte förstås eller ens tas i beaktan.

Än mer tråkigt blir det när man redan tidigare varit löjligt övertydlig vad gäller vikten av förändring, och de bitar som kommer påverkas av den.

Det känns därför inte heller bra när det alternativ som under mer än ett års tid laddats med så mycket negativ energi och negativa känslor ska anses vara det gångbara alternativet något år framöver. Hej ohälsa! Välkommen att flytta in på heltid – eller vad ska jag säga?

 

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

inte ens en biroll

Det har känts så här länge nu. Och när vi slutar låsas blir det uppenbart att känslan inte varit direkt fel, bara svår att definiera utan att ha de exakta orden. Nu när orden finns gör den ont.

För mig är din plats i mitt liv given. Den finns där i alla väder. Du kan väcka mig mitt i natten för att du känner att världen roterar baklänges. Du kan finnas här och bara vara utan att säga något alls. Du får dela precis allt med mig, när du gör det känns det som vi lyckats nå lugnet, platsen där vi båda vågar finnas för varandra. Åtminstone känner jag då att jag nått platsen där jag vågar och fullt ut kan finnas för dig.

Därför gör det så ont nu.

Upptäcksresan vi har framför oss vill du inte dela, bara hoppas på att våra mål ligger på samma kulle i slutet av den. Det verkar samtidigt vara mindre viktigt för dig om de gör det. Det ter sig mer och mer uppenbart att jag får gästspela en kort tid i ditt liv, men mer än så önskar du inte att det ska vara. Inte ens en biroll, bara ett gästspel så länge det passar din väg.

Ensam är stark sitter så djupt rotad att ingen annan sanning kan vara det minsta sann.

Jag önskar du vågade tro på något mer än så. Vågade se att ensam inte bara är stark utan också sin egen svagaste länk.

Att nu behöva omvärdera allt jag trott mig vara på väg emot, att hitta nya mål. En värld där jag uppenbarligen ska behöva vara egoistisk. Det är det som gör mig ledsen. Det är där sorgen gror så outhärdligt stor.

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

allt utom bra

Ingenting fungerar bra i dagsläget. Alla försök och framföranden av förslag på vad som skulle behöva hända för att förbättra läget möts mest med kritik. Att samverka med andra i en verklighet där allt verkar handla om var och en för sig, oavsett vad för gemensamma konstellationer man valt att ingå i känns varken motiverande eller fruktsamt.

Men det kanske är så här det ska vara. Inget ska kunna få växa till något fint och vackert. Livet ska inte vara bra på något vis. Åtminstone inte mitt – tydligen.

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

förstå

“Om din partner påverkas negativt och mår dåligt av att du behåller kontakten med någon som på visst sätt haft den plats som din existerande partner har i ditt liv nu, så tycker jag att det är anledning nog att avsluta kontakten med sin ex-partner.”

Jag läste det här hos en prinsessa och känner mig åtminstone lite förstådd av någon. Någon jag inte känner. Någon jag inte vet vem det är. Någon som inte vet något om mig. Men trots det ändå förstådd av NÅGON.

Nu önskar jag bara att de nära mig, de med makten att påverka situationen, också kunde tänka sig att åtminstone försöka förstå.

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

Den var visst inte till mig, visade det sig sen.

Jag vet varför jag inte längre ler när du säger dig vilja ge mig saker. Jag vet varför du inte får någon bubblande reaktion när du berättar vad för present du tänkt ge mig. Jag vet varför jag inte längre blir glad när du ställer produkter framför näsan på mig och säger “De här får du av mig!”.

Jag vet varför, men jag är inte säker på att det är rättvist att skriva ner det här. Inte ens om det nu egentligen handlar om att jag blir besviken när jag upptäcker att jag uppenbarligen missförstått orden, missförstått handlingarna och verkligen trott att det varit som du sa.

Att jag inte har förstått att “Det här får du av mig!” tre dagar senare visar sig betyda “Jag vill ge det här till XXXXX (annan kvinnas namn), jag tror hon skulle bli glad då.” om exakt samma föremål som tre dagar tidigare var till mig. Att jag i det blir besviken för att jag trodde det första var sant. Kanske är det konstigt, kanske är det inte så konstigt. Kanske borde jag förstå att du menade att det där var dina saker och jag kunde få dem OM du inte hittade någon annan att ge dem till.

Det är dessutom värre än nästa scenario som jag inte heller förstår, men ändå har lite lättare att acceptera även om det också är svårt.

“Jag tänker/tänkte ge dig xxxxxxxxx!” är så klart inget löfte, inte ens när det är en information som lämnas till drygt 800 andra människor. Den går alltid att avvärja med att pengarna inte räckte, att det inte fanns utrymme osv.  Samtidigt förstår jag i det inte vitsen med att berätta vad jag skulle ha fått om du bara hade tyckt det var värt att spara in på något annat för att ge mig det. Onekligen tyckte du inte det var värt det.

Jag kan förstå det.

Det jag inte förstår är vad du önskade uppnå med att berätta om vad du hade tänkt (om du ansett mig vara värd det). Var det för att visa andra hur givmild du är? Var det för att skapa något för mig att bli glad över? Något för mig att se fram emot? Något jag sen får upptäcka var en illusion. Jag är inte säker på att jag klarar av för många av den sortens överraskningar. Det blir lite som att fylla 30 och få dagen förstörd flera gånger om. Att bygga förväntningar och hopp på de pusselbitar som serveras för att sen upptäcka att allt bara var luft. Jag mår inte bra av att bli så uppspelt av luft och senare få upptäcka att det i bästa fall var fråga om grus i skorna.

Fick jag önska skulle jag avsäga mig alla berättelser av karaktären “Du kommer få… “  Jag skulle hellre bli överraskad med att få något direkt i handen, mötas av upplevelsen direkt om det nu är frågan om det snarare än en produkt. Skulle troligen föredra upplevelsen för att när den väl är utförd är den trots allt MIN, något Du gav MIG!

Produkter kan ju trots allt ges bort igen, till någon annan, även efter jag fått dem. Det har hänt förrut. Det kommer ta lång tid innan jag slutar vara rädd att det händer igen.

 

Men det kanske inte är så konstigt att jag inte längre vågar bli glad?

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser

att inte delta

Det är en konst i sig att inte delta i de krig andra för mot en. Ibland går det inte riktigt så bra som man önskar. Just nu pågår en del krig jag överhuvudtaget inte har något intresse av att delta i.

Orsaker?

Kan tänka mig flera.

En av dem är helt enkelt att jag inte känner något större behov att försöka rättfärdiga mig från anklagelser kastade av människor jag inte har något trängande behov eller intresse av att ha i mitt liv.

Så, ni får helt enkelt kriga vidare – utan mig.

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser