Hjälper eller stjälper du dina barn?

Istället för totalt fokus på studierna (vilket är vad jag borde ägna mig åt) går en hel del tankar kring barnen, andra barn, den egna barndomen och andras barn som inte är barn längre och där det uppenbart gått käpprätt åt skogen och vad som gör att det tippar åt endera eller andra hållet.

Utan omsvep säger jag att det ligger hos föräldrarna, helt och hållet. Det svåraste är möjligen när föräldrar inte vill se att de behandlat sina barn (som i det närmsta blivit varandras motsatser) olika utan envist klamrar sig fast vid något slags lika-behandlings-ideal som de i alla fall utåt vill vara urmodellen för trots att sanningen är någon helt annan.

Så vad är det egentligen som gör att ett barn behandlas annorlunda från ett annat? Det kan vara vad tusan som helst, men mest troligt är enligt mig att det kommer sig av något som hänt under resans gång. Min egen familj är ett tydligt exempel. Jag kom först, min bror knappt två år senare och jag har väldigt få minnen av att vi behandlats extremt olika. Visst fanns det avvikelser, pga könsskillnader, intressen osv men det enda som stack ut var väl möjligen att mamma tidigt efter att vi börjat skolan bestämde sig för att jag var den smarta och min bror rent logiskt inte hade lika lätt för att lära sig saker, så jag uppmanades hjälpa honom. Det var inget vi ens tjafsade om. Snarare fick han den enklare läxhjälpen av oss två och kom lindrigare undan. Dock är det kanske inte det här jag främst tänkte på utan lillasyster som kom många år senare. Till saken hör att vi relativt kort innan dess redan hade fått en lillasyster, som tyvärr lämnade oss innan hon ens kommit hem från BB.

Nu närmare 30 år senare vågar jag sticka ut hakan och å det bestämdaste hävda att den händelsen påverkade mina föräldrar något oerhört, vilket tog alla möjliga former i min systers uppfostran och barndom. Alldeles för mycket av låt-gå-attityden och få-allt-du-pekar-på-beteendet gick ganska lätt att rättfärdiga med att hon kunde också försvinna från oss precis när som helst, precis som vår andra syster och i det världsliga perspektivet var det inte så svårt att ge efter.

Jag minns dock en 15-åring som inte riktigt var med på den metoden. Men vad hade väl en upprorisk 15-åring att säga till om i ett hushåll med två vuxna. Så nu gick det som det gick. Den tråkiga attityden följde med upp i vuxen ålder, att anse sig ha rätt till allt utan att behöva anstränga sig för något och anse att det är orättvist att inte ha serverats de där sakerna andra “fått” (genom att kämpa och slita för att själva uppnå dem). Det går att se kopplingarna och bristen på konsekvensanalys av de som ständigt gav efter.

Sen är det här givetvis inte ett unikt fall på något sätt. Jag har ett liknande fall i min direkta närhet. En närmare 30-åring som är lat, manipulativ och bekväm, inte lyfter ett finger mer än absolut nödvändigt, förväntar sig att få allt hon begär och gärna sitter och skryter med att hennes pappa är hennes privata bank. Jag mår uppriktigt illa varenda gång jag tänker på det. Så finns det en lika tragisk historia i de föräldrarnas förflutna som mina hade? Inte riktigt, men nära nog. Att kämpa och längta efter något, eller som när det gäller barn någon, i många långa år och hinna nå branten där man står och ger upp och känner sig besegrad för att sen mötas av ett “mirakel” är tillräckligt traumatiserande för att börja bete sig utan djupare konsekvenstänk och springa på i den riktningen med skygglappar och taggarna ut för var och en som noterar och kommenterar det.

Tänk om du var den föräldern. Det svåraste måste nog ändå vara att vakna upp efter 25 år och inse att det där barnet fortfarande är ett barn (ca 6 år gammalt i stora delar av beteendet men med förmågan att snabbt utvecklas till en trotsig 14-åring, dock aldrig mer utvecklad än så) när det nu rimligtvis borde vara en mogen och självgående vuxen. Tänk att stå där och undra vad du gjorde för fel, skicka ut frågan men inte få ett svar eftersom den du skickade frågan till vet att du inte kan hantera svaret och därför valde att se om sitt eget hus och hålla käft. Kanske ges ett svar om frågan kommer igen, kanske kommer du på svaret själv. Men det första barnet blev ju inte alls så här? tänker du säkert nu. Stämmer bra! Det första barnet kom innan krisen och hade då samlade, balanserade föräldrar med sunda värderingar och en bra idé om vad som var en god uppfostran och framför allt vad som INTE var ok att tumma på. Det barnet hade redan lärt sig regelverket när det andra kom. Det barnet gavs förmodligen inte heller utrymme att ändra sitt beteende till det där manipulativa som nästa barn utvecklade. Det förefaller sig både logiskt och rimligt.

Så med allt det här sagt borde alla mina barn vara dödsdömda från början. Jag har hunnit längta ihjäl mig efter dem. Jag har hunnit passera min egen gräns för när jag ansåg att det var “försent” att överhuvudtaget bli förälder. Jag har vandrat igenom den stora sorgen över barnen jag aldrig skulle få uppleva… och kommit ut på andra sidan. Den sidan där jag accepterade min lott och att de aldrig skulle komma in i mitt liv.

Sen hände det. Ett mirakel! Två mirakel! Ja, rent utav TRE mirakel! Så nu har jag en hel famn av mirakel att ta hand om varje dag. Att skämma bort varje dag. Att göra till extremt självgoda odågor som aldrig kommer lyfta ett finger och förvänta sig att bli serverat vad än de pekar på! Tss… skulle inte tro det. Den bästa gåvan jag kan ge mina barn, utöver gränslös kärlek, är att hjälpa dem utvecklas till självsäkra, handlingskraftiga och drivna individer som förstår och uppskattar friheten i att ta ansvar för sina egna liv. Dit kommer vi aldrig komma om jag väljer att behandla dem som offer för, eller frukten av, en extremt svår kris (som de faktiskt aldrig upplevt). Skulle jag göra det skulle jag aldrig kunna skicka ut dem att upptäcka världen om 15-20 år utan att på förhand ha dömt dem till en svår undergång. Ingen vill väl va en sån jävla idiot till förälder?

561 miljoner skäl att vara en god människa

Givetvis tänker jag inte rada upp femhundrasextioen miljoner skäl till något alls. Men det var den meningen som föll ur fingrarna på mig nu, när jag än en gång tänkte på den hissnande vinsten i gårdagens Eurojackpot på 561 942 260 kronor som landade någonstans i Sverige. Tyvärr var det inte hos mig.

Men jag har mindre problem med det än jag har med människor som å det bestämdaste anser att “så mycket pengar borde inte vara tillåtet att vinna “. Personen ifråga klargjorde att det inte skulle leda till någon glädjereaktion för egen del att vinna en så ansenlig summa. Gränsen för vad en människa borde få möjlighet att vinna ska enligt samma människa gå vid 5 miljoner kronor. Det räcker knappt till en villa i rimlig storlek i ett bra område för en familj med mer än två barn.

Jag vet inte riktigt om jag ens förstår hur en sån här människa tänker. Antar att det är baserat i något slags rättvisetänk där det minsann inte borde vara tillåtet för någon att ha överdrivet mycket mer än andra. Samtidigt låter det också som någon slags misstro till varje annan levande människa, som om vem än som nu skulle ha överdrivet många miljoner att förvalta skulle vara den värsta Ebenezer Scrooge som möjligen går att finna! Som om det inte finns på världskartan att någon med såna resurser skulle kunna tänka sig att göra något rent osjälviskt med stora delar av sina tillgångar för att andra ska kunna få ett bättre liv. Sen kan man så klart alltid ha långa filosofiska idéer om vad som är ett bättre liv, men det tänkte jag inte ägna så mycket tid åt idag.

För den som nu absolut inte vill riskera att överhuvudtaget vinna en stor mängd pengar är lösningen för övrigt väldigt, väldigt enkel. Köp aldrig någon lott! Men utöver det tycker jag fanimej inte det är rätt, eller ens vettigt, för att inte tala om hur extremt oförskämt det är, att skvätta runt sin egen missunnsamhet över alla andra som, i sina små liv där de sliter dag ut och dag in, köper en lott och hoppas på en välsignelse från ovan.

Att inte själv vilja ha är helt i sin ordning. Men att missunna andra när de får det de önskar och drömmer om är fanimej aldrig okej!

en missbrukad tanke

Jag har vid flera tillfällen, allra helst senaste åren, funderat en del kring beroende och missbruk. Framför allt eget missbruk och möjligt beroende. Visst, jag har haft osunda vanor. De har t.o.m. varit osunda så till den grad att människor som bara sett ovanan, utan att veta vad som försiggår bakom den, förmodligen hade kallat mig både det ena och det andra som har med just missbruk och beroende att göra.

turfzykelFör att få lite klarhet i var gränserna går (och jo, jag förstår att gränserna är luddiga och gråskalan är bred) läste jag bland annat vårdguidens definition av just missbruk och beroende. Däri står bland annat “Enbart den egna viljan räcker inte för att styra intaget.” och i samma stund jag läser det börjar jag ifrågasätta hur beroende jag verkligen har varit, eller snarare inte varit. Så sent som igår sa någon, som betyder mycket för mig, ytterligare något som jag kopplar till den tanken; Har du inga svårigheter att göra dig av med, eller säga Nej till, det kan det inte ha varit något större beroende till att börja med.

Det ligger alldeles för mycket sanningar i de orden. Så som jag förstått missbruk och beroende handlar det om ämnen, eller beteenden, som man själv inte längre har kontroll över, inte längre har förmågan att säga Nej till. Som om någon yttre kraft styr en att tillgodose ett behov man aldrig bett om.

Tänker jag efter har det nog aldrig varit så – egentligen.

Jag har absolut haft förmågan att säga Nej. Jag har bara valt att inte göra det. Jag kan inte ens förskjuta ansvaret för mina stunder av missbrukarbeteende på substanserna. Jag har absolut försökt, tänkt att det vore skönt att kunna lägga ifrån sig ansvaret, men till ingen som helst nytta. Det går inte, för det skulle inte vara helt sant.

Jag har egentligen aldrig varit en maktlös slav under alkohol, nikotin, socker, vad än det må vara människor tenderar att bli beroende av – inte ens koffein. Däremot har jag under perioder valt att bete mig som om jag vore det! Aktivt klivit över gränsen där det, för stunden, inte längre ligger inom min kontroll. Men så som det har gjorts har även det varit ett avsiktligt och kontrollerat beslut.

Samtidigt som det innehåller en viss lättnad att se det, gör det mig också frustrerad och förbannad. Även om jag har anlag för missbruk, vilket jag förmodligen har i någon utsträckning precis som så många andra här i världen, måste jag alltså själv ta ansvar för och aktivt välja/tvinga mig till att bli missbrukare!

dramaKunde jag inte bara fått den där svaga genen där allt går att skylla ifrån sig på någon eller något som ligger utom en själv?

Tänk, så skönt det vore – att slippa ta det egenansvaret.

 

ni behöver inte hjälpa till

Blir världen verkligen en bättre plats om jag går ut offentligt och trycker ner mig själv så långt att jag borde ifrågasätta om jag ens har rätt att leva överhuvudtaget? Skulle ni bli nöjda då? Vore det kanske bättre om jag slutade existera eftersom mitt liv inte är värt någonting alls, speciellt inte i jämförelse med alla andras. Är ni bara rädda att jag inte ska vara medveten om det och kanske inbilla mig att jag är värd något bättre? Är det därför en del finner behov av att påminna mig om att jag verkligen inte har något mänskligt värde överhuvudtaget så fort det ser ut som jag inte själv påminner mig om det.

Ni behöver verkligen inte. Jag påminner mig om det varje morgon när jag vaknar. Jag talar om för mig själv varje gång jag får en impuls att vilja göra något hur värdelös jag är och hur jag ändå inte kommer lyckas med något så det är inte ens lönt att försöka. Jag glömmer absolut aldrig bort att försäkra mig om att ingen vill veta av att jag ens lever innan jag somnar och att det bästa ändå vore om jag överhuvudtaget inte vaknade upp morgonen efter.

Allt det där händer dagligen. Även om jag inte är övertydlig med det i offentliga rum. Men kanske är det vad jag behöver vara för att ni inte ska känna er tvingade att påminna mig om det. För visst är det för jävligt att ni ska behöva slösa energi på att trycka ner mig i skiten eftersom ni tror att jag inte fattat att det är där jag hör hemma. Stackars er.

Men ni kan faktiskt sluta. Jag vet redan min plats.

Fet, ful och äcklig.

Det är tydligen det jag är. Det enda jag är. Kanske det enda jag någonsin varit. Eller nej, det är inte riktigt sant. När jag var yngre var jag inte fet – bara ful och äcklig. Men att jag defintivt var det senare rådde det ingen tvekan om. Ständigt påmind om de av min omgivning. Oftast med tystnad, att totalt bli ignorerad, men även med ord. Hårda elaka ord som verkligen såg till att jag visste att jag är ful och äcklig.

På senare tid har jag själv lyckats lägga till fet också, så nu råder inga tvivel längre. Epitetet fet, ful och äcklig är det enda som beskriver mig.

Ironiskt nog förväntar sig en och annan ändå att jag ska ha någon slags självkänsla i det där, någon slags tro på att andra ser mig som något annat än fet, ful och äcklig. De gånger jag gjort det hittills har det senare visat sig att även de jag litat på slänger de glåporden efter mig, tillsammans med en avskyvärd rad av ännu hemskare saker.

Så varför försöker jag ens få vara med i er värld. Varför bryr jag mig ens om att hoppas att det finns något vackert där även för mig.

Fet, ful och äcklig förtjänar inget vackert. Det borde jag ha lärt mig för länge sen.

 

att aldrig nå fram

Jag börjar bli så less nu. Less på att det jag hela tiden önskat, det jag ständigt önskar, det som gör alla andra önskningar meningslösa ständigt glider mig ur händerna.

Samtidigt är det kanske dags att se att jag tillåter det att glida undan i större utsträckning än jag tidigare trott. Det kanske inte räcker att vänta, önska och hoppas att den man vill dela sin vardag och resten av sitt liv med ska komma till skott och vilja göra detsamma. Det kanske inte räcker att vänta på att någon annan ska vilja dra igång samma dröm som en själv.

Klart det inte räcker. Det blir allt mer uppenbart för var dag som går. Det blir allt mer uppenbart för varje dag jag inte hör någon fråga hur jag mår, samtidigt som jag ser allt större fokus läggas på hur andra mår och har det i sina liv. Uppenbarligen är jag inte intressant nog – eller kanske bara tagen för given.

Oavsett vilket kan jag inte låta bli att vara less på att aldrig nå fram. Aldrig nå dit där jag önskar att vara – för uppenbarligen är det ingen som delar min önskan. Åtminstone inte tillräckligt för att vilja börja göra de förändringar som krävs.

Känns som det är hög tid att jag gör mina, även om jag inte vet vad de innebär eller hur de ser ut ännu. Det är hög tid att förändra nu, innan det är försent.

För en dag inom en relativt snar framtid kommer det vara just det – försent.

svårigheten i att jämka

Det är tråkigt att prata förbi varandra.

Det är tråkigt när bara hälften av det man säger tittas på och hela resonemanget därmed inte förstås eller ens tas i beaktan.

Än mer tråkigt blir det när man redan tidigare varit löjligt övertydlig vad gäller vikten av förändring, och de bitar som kommer påverkas av den.

Det känns därför inte heller bra när det alternativ som under mer än ett års tid laddats med så mycket negativ energi och negativa känslor ska anses vara det gångbara alternativet något år framöver. Hej ohälsa! Välkommen att flytta in på heltid – eller vad ska jag säga?

 

Liv, bostad och katt inbytes mot… ?

Inget känns bra idag. Ytterst oklart varför, men kanske för att det här inte var vad jag såg framför mig att livet skulle se ut som i slutet av september då, i februari, när jag stod där med händerna i diskbaljan och tänkte på framtiden med ett stort leende.

Jag är rätt trött på allt som aldrig blir gjort just idag. Trött på allt som aldrig blir riktigt bra. Trött på att inget av alla försök att faktiskt se till att det blir bra ens fungerar. Det blir inte bra hur jag än gör och inte gör. Så varför ens försöka?

Och kan jag tänka mig att veckopendla för jobb mer än 15 mil ifrån där jag bor om statens dagisenhet (vilket det känns som) hjälper till där. Eh, nej jag kan inte veckopendla för att jag har katt? Det känns inte som det är ett accepterat svar överhuvudtaget, skrämmande nog. Kan det vara så att jag behöver ett nytt liv bara, i en annan bostad, i en annan stad, i ett annat land. I en annan kropp helt enkelt.

inte ens en biroll

Det har känts så här länge nu. Och när vi slutar låsas blir det uppenbart att känslan inte varit direkt fel, bara svår att definiera utan att ha de exakta orden. Nu när orden finns gör den ont.

För mig är din plats i mitt liv given. Den finns där i alla väder. Du kan väcka mig mitt i natten för att du känner att världen roterar baklänges. Du kan finnas här och bara vara utan att säga något alls. Du får dela precis allt med mig, när du gör det känns det som vi lyckats nå lugnet, platsen där vi båda vågar finnas för varandra. Åtminstone känner jag då att jag nått platsen där jag vågar och fullt ut kan finnas för dig.

Därför gör det så ont nu.

Upptäcksresan vi har framför oss vill du inte dela, bara hoppas på att våra mål ligger på samma kulle i slutet av den. Det verkar samtidigt vara mindre viktigt för dig om de gör det. Det ter sig mer och mer uppenbart att jag får gästspela en kort tid i ditt liv, men mer än så önskar du inte att det ska vara. Inte ens en biroll, bara ett gästspel så länge det passar din väg.

Ensam är stark sitter så djupt rotad att ingen annan sanning kan vara det minsta sann.

Jag önskar du vågade tro på något mer än så. Vågade se att ensam inte bara är stark utan också sin egen svagaste länk.

Att nu behöva omvärdera allt jag trott mig vara på väg emot, att hitta nya mål. En värld där jag uppenbarligen ska behöva vara egoistisk. Det är det som gör mig ledsen. Det är där sorgen gror så outhärdligt stor.

allt utom bra

Ingenting fungerar bra i dagsläget. Alla försök och framföranden av förslag på vad som skulle behöva hända för att förbättra läget möts mest med kritik. Att samverka med andra i en verklighet där allt verkar handla om var och en för sig, oavsett vad för gemensamma konstellationer man valt att ingå i känns varken motiverande eller fruktsamt.

Men det kanske är så här det ska vara. Inget ska kunna få växa till något fint och vackert. Livet ska inte vara bra på något vis. Åtminstone inte mitt – tydligen.