Det har alltid varit så här. Åtminstone sen tonårstiden och fram till nu. Jag har så gott som alltid umgåtts med människor som är äldre, människor som redan har en massa erfarenhet av allt det där jag själv aldrig upplevt. Erfarenheter jag fått återberättade, tagit till mig och sedan baserat egna beslut utefter. Många gånger innebär det att jag inte själv upplevt, vilket i sig är en sorg att bära med sig när man sen ser tillbaka på tiden som gått.

Så när jag för en gång skull funderade på att bryta mönstret och uppleva blev det klart läskigare än jag kunnat tänka mig. Mycket tankar fram och tillbaka, många rädslor att bita i och funderingar kring för- och nackdelar. Ett läge när man ofta vänder sig till sina vänner, de som känner en bäst, vilket också var vad jag gjorde. Resultatet av det?

Jag blev klart och direkt avrådd från att uppleva. Fick en rad nackdelar uppstolpade, någon annans upplevelse kort och snabbt återgiven och därmed också resonemanget att samtliga borde vara klara med den upplevelsen för gott då hon nu var det. Min första reaktion var givetvis att hålla  med, konstatera att hon nog därmed visste bäst och helt enkelt bestämma mig för att inte uppleva den här gången heller.

Visst låter det här spännande?

Kanske inte så väldigt men ibland behöver ord sättas på saker som gnager.

Efter ett par dygn av gnagande ångest, oro i själen och ett gäng lustiga drömmar kunde inte det beslutet kännas mycket annat än fel. Varför är det andras sak att bestämma om jag ska få uppleva, upptäcka vad jag tycker om något i livet som de redan har tröttnat på och är nöjda med att den tiden är förbi. Det är ungefär samma sak som när väninnan (som har två barn själv) ihärdigt avråder alla i sin omgivning att fortsätta med överbefolkningen av planeten. Hon har ju slutat, å andra sidan slutade hon inte förrän efter hon bidragit till det så huruvida det är rätt person att förespråka barnlöshet lämnar jag åt andra att ta ställning till.

Samtidigt var det just den biten som jag insåg var hornet i sidan den här gången.

Varför ska jag inte få upptäcka och uppleva i mitt liv bara för att alla andra redan har gjort och har bestämda åsikter om huruvida något är bra och värt tiden och energin eller inte? När var det sagt att jag inte behöver fylla mitt liv med upplevelser för att andra har fyllt sina så till den grad att det räcker åt mig också?

Snart börjar jag till och med undra varför jag ska ha människor i mitt liv som anser sig så pass mycket bättre vetande att de avråder mig (eller vilken annan människa som helst) från att uppleva, för att de själva redan har gjort det och vet hur jobbigt det var. Varför pratar de just i de här stunderna aldrig om det som är bra, oförglömligt och kanske rent utav underbart med upplevelsen också? Vore det så farligt om någon annan fick uppleva något liknande? Är de så rädda för att någon annan kanske rent utav skulle råka ha en bättre upplevelse? Är det inte rätt så korkat till att börja med att ens tänka på det viset!

Så nästa som kommer avråda mig från att uppleva, för att de själva redan gjort och anser att hela världen klarar sig med deras upplevelse, kommer jag vänligt och bestämt be att fara och flyga!