Category Archives: Newyn

Jag är Guds gåva till människan.

Jag duger precis som jag är.

Jag älskar det jag ser.

Jag är värd att få finnas och jag är värd att lyckas.

Ingen annan människa är viktigare  i mitt liv – än jag.

(ord som burit mig framåt senaste månaderna)

Lite drygt två veckor kvar och det som börjar hända är att stress och ångest så sakteliga äter upp mig. Att fylla år ska ju vara något lustfyllt har jag förstått. Som mitt liv ser ut idag är det allt annat än lustfyllt och då har jag inte mer än tänkt på det ännu.

Eller det där är inte helt sant. Fler än jag har tänkt på det. Mina föräldrar har tydligen tänkt på det sen i somras i formatet att de ska komma upp och hälsa på då. Förstår inte varför. Det kommer ändå inte bli ett glädjefullt besök. Det kommer bli ett besök som tillrättavisar mig, som i agerande från deras sida tydligt visar att så som jag lever mitt liv duger inte. Det kommer bli en väldig massa rants om vad jag borde göra för att nå vad de anser är en bra tillvaro (utan att överhuvudtaget ha frågat vad jag vill) och utan att ta den minsta hänsyn till hur situationen omkring mig ser ut eller vad jag faktiskt HAR gjort hittills för att förändra den. Jag fick ont i magen bara av att skriva det här.

Jag vill inte fylla år. Jag vill inte kännas vid dagen jag föddes. Inte som det är nu. Jag vill än mindre sitta ensam för att ingen annan bryr sig om eller tycker den är viktig. “Men så låt föräldrarna hälsa på då?” tänker du säkert. Om du nu tänkte det har du onekligen inte läst det jag just skrev, eller åtminstone inte förstått ens en bråkdel av det. Kinesisk vattentortyr i minst 48 timmar, i ett mörkt rum vore en mildare, mer glädjerik upplevelse än det alternativet.

Så nej, en födelsedag ensam är nog inte hela världen i år heller. Jag har upplevt minst 10 sådana hittills. Den som gjorde mest ont var min 30-årsdag men visst, jag överlevde att sitta helt ensam även då. Möjligen är det trist att jag inte har utrymme att ge mig själv en present ens en gång.

Jag vet precis vad jag hade fått i så fall. Hudvårdsserien jag hittills mått bäst av, någonsin. Jag vet hur glad jag hade blivit över det och hur jag hade kunnat njuta av och få känna av lite mer välbefinnande i åtminstone 3 månader framöver efter det.

Men givetvis blir det inte så.

Inte i år.

Jag har inte en tusenlapp att ge mig själv i födelsedagspresent. Jag har inte ens hälften av en tusenlapp att ge mig själv i födelsedagspresent. Jag har inte ens en bråkdel av en tusenlapp.. Ni förstår säkert.

Visst, jag skulle kunna önska mig men av vem? Av min familj? Absolut, men det skulle inte bli rätt. Det skulle inte gå fram att det faktiskt är just den produkten jag önskar mig. Inte den typen av produkt där det finns ett billigt alternativ att köpa, vilket är exakt vad som skulle hända. Så inte ens det skulle göra något bättre.

Då är det lika bra att inte ens önska.

Bara konstatera att jag, till min 35-årsdag, inte är värd något som kostar totalt ungefär en tusenlapp.

Att ständigt omyndigförklaras av sin egen familj och inse att det är precis det som händer sätter verkligen nytt ljus på ens sits och förklarar en hel del av varför ens liv ser ut som det gör.

Varför jag ständigt slår på mig själv mentalt med ord om att jag aldrig duger. Det är precis bara det jag fått lära mig hemifrån.

Varför jag ständigt känner att ingenting av det jag gör är bra nog. Det är precis bara det jag fått lära mig hemifrån.

Varför jag aldrig riktigt tror att jag förtjänar att må bra och ha det liv jag önskar. Eller aldrig tror att jag faktiskt är kapabel att klara av något alls på egen hand. Det är precis bara det jag fått lära mig hemifrån.

Så när jag får nys om att föräldrar och småsyskon som överhuvudtaget inte har behövt annat än be om saker för att få vad de vill, aldrig egentligen behövt kämpa för något medan jag fanimej har kämpat för varenda millimeter av min frihet och mitt liv, min rätt att bestämma vad JAG gör av mitt liv, sitter och planerar MITT jävla liv över mitt huvud är det bara att inse att de fortfarande inte verkar fatta. Eller iaf fortfarande tror att de har rätt att bestämma över mig.

Jag är för helvete inte 15 längre! Jag har fanimej inte varit 15 på tjugo jävla år nu! Det finns INGENTING på den här planeten som heter “flytta hem och börja om”. Mitt hem är defintivit inte där jag vuxit upp. Mitt hem är där JAG VALT att bo! Där JAG VÄLJER att bo och leva mitt liv. Inte där mina syskon eller mina föräldrar tror sig kunna bestämma att jag ska eller ens borde leva. Förmodligen är det snart dags att sälja mitt hem och flytta. Men definitivt inte sälja det för att flytta någonstans där de har fortsatt makt över mig eller i närheten av vad de påstår är mitt hem. I så fall är det för att flytta någonstans där de absolut inte har någon makt över mig. Där avståndet är så stort att möjligheterna att spontant hälsa på är små och där jag dessutom inte på något plan är beroende av dem, vare sig praktiskt, ekonomiskt eller något annat.

Om de efter det fortfarande inte förstår att JAG är någon de inte längre har rätt att kontrollera. Då kanske det är hög tid att jag ser mig om efter en ny familj.

Åtminstone om man ska tro på resultatet av att ha svarat på ett gäng luddiga frågor där jag i många fall egentligen inte alls kunde ställa upp på resonemanget antingen/eller…

Stoppa depp och stress.

Frukt och grönt dagligen, järnrikt grönt dessutom.

Långsamma kolhydrater. Undvik transfetter. Mer olivolja!

E-vitamin. Folsyra. D-vitamin. Alltid jodsalt när salt är på tapeten.

Skippa alkohol, helst koffein också.

Ut i solen minst 30 minuter per dag. Träna minst 30 minuter per dag.

Max-BMI 24, vilket ger en maxvikt på 57 kg för fröken (resan dit är lång).

Tandtråd dagligen. Borsta noga.

Listan över vad som behöver vara mer medvetet från och med nu är ungefär sådär lång. Vägen till nämnt BMI går genom närmare 20 kg. Så nu är det bara att sätta igång. Röra på sig. Ta sig dit, ta sig an och medvetet välja det som nämnts här. Orsak? Jag vill kunna hoppas på att det händer ett tag till. Jag vill tro att det fortfarande finns en chans för mig. Samtidigt har jag blivit tvungen att inse att det först och främst är jag som behöver ge mig den chansen, genom att förändra och skapa de bästa förutsättningarna för min egen kropp. Trots allt är det ändå så det är. Så länge jag inte ger mig själv chansen, kommer ingen annan heller att göra det.

För visst drömmer jag fortfarande om en egen familj. Visst vill jag fortfarande nå dit.

Nu gäller det bara att tillåta mig det, genom att ge mig själv möjligheten.

Det gör så ont att ständigt slå sig.

Orden var helande, lugnande, försäkrande. Mötet som följde backade upp dem. Jag fick luta mig mot. Jag fick äntligen luta mig mot, känna att någon stod kvar där, fångade upp och tillät mig att vara jag.

Att jag sen var en idiot som alldeles för tydligt visade hur mycket jag uppskattade det.. Tydligen ska man inte göra det. Tydligen innebär det att andra bestämmer att man vill så mycket mer. Till viss del är det kanske sant. Jag ville så mycket mer, jag ville få möjligheten att fortsätta kunna luta mig mot, få utrymmet att få vara jag och känna att det var accepterat. Bara känna tryggheten.

Så jag var dum nog att blunda och luta mig mot en gång till. Enbart för att upptäcka att mitt ansikte möttes av asfalt. Hård, kall asfalt.

Så nu är jag återigen sönderslagen, ful, uppriven och framför allt otrygg. Nu vet jag att inte ens när orden följs upp av handling så är de sanna. Inte ens då är det ett steg i rätt riktning.

Inte ens då får jag släppa garden, andas ut och tillåta mig att fångas upp.

För ingen kommer att fånga upp, inte ens vänskapligt, inte ens av någon slags välvilja.

Så ta inte i mig! Låtsas inte! Det finns inget vackert här att hämta längre. Inte ens under den fula, sönderslagna ytan. Allt det vackra har vittrats sönder och går inte längre att laga.

Jag vill vara modig.

Jag vill våga utforska.

Jag vill gå på magkänslan.

Jag vill lyssna till varenda liten cell i kroppen som skriker, hejar på och uppmanar mig att fortsätta framåt och bejaka.

Jag vill verkligen våga vara den som följer känslan snarare än slaktar den med sunt förnuft, som egentligen inte alls är sunt utan bara en rad nedvärderande tankar om mig själv som infekterat mig i mer än 30 år av mitt liv.

Så vad säger du..

Om jag vågar blunda och ta steget, handlöst kasta mig ut i det där som lockar..

Kan du tänka dig att åtminstone hålla mig i handen när balansen sviktar och modet sviker mig?