Hjälper eller stjälper du dina barn?

Istället för totalt fokus på studierna (vilket är vad jag borde ägna mig åt) går en hel del tankar kring barnen, andra barn, den egna barndomen och andras barn som inte är barn längre och där det uppenbart gått käpprätt åt skogen och vad som gör att det tippar åt endera eller andra hållet.

Utan omsvep säger jag att det ligger hos föräldrarna, helt och hållet. Det svåraste är möjligen när föräldrar inte vill se att de behandlat sina barn (som i det närmsta blivit varandras motsatser) olika utan envist klamrar sig fast vid något slags lika-behandlings-ideal som de i alla fall utåt vill vara urmodellen för trots att sanningen är någon helt annan.

Så vad är det egentligen som gör att ett barn behandlas annorlunda från ett annat? Det kan vara vad tusan som helst, men mest troligt är enligt mig att det kommer sig av något som hänt under resans gång. Min egen familj är ett tydligt exempel. Jag kom först, min bror knappt två år senare och jag har väldigt få minnen av att vi behandlats extremt olika. Visst fanns det avvikelser, pga könsskillnader, intressen osv men det enda som stack ut var väl möjligen att mamma tidigt efter att vi börjat skolan bestämde sig för att jag var den smarta och min bror rent logiskt inte hade lika lätt för att lära sig saker, så jag uppmanades hjälpa honom. Det var inget vi ens tjafsade om. Snarare fick han den enklare läxhjälpen av oss två och kom lindrigare undan. Dock är det kanske inte det här jag främst tänkte på utan lillasyster som kom många år senare. Till saken hör att vi relativt kort innan dess redan hade fått en lillasyster, som tyvärr lämnade oss innan hon ens kommit hem från BB.

Nu närmare 30 år senare vågar jag sticka ut hakan och å det bestämdaste hävda att den händelsen påverkade mina föräldrar något oerhört, vilket tog alla möjliga former i min systers uppfostran och barndom. Alldeles för mycket av låt-gå-attityden och få-allt-du-pekar-på-beteendet gick ganska lätt att rättfärdiga med att hon kunde också försvinna från oss precis när som helst, precis som vår andra syster och i det världsliga perspektivet var det inte så svårt att ge efter.

Jag minns dock en 15-åring som inte riktigt var med på den metoden. Men vad hade väl en upprorisk 15-åring att säga till om i ett hushåll med två vuxna. Så nu gick det som det gick. Den tråkiga attityden följde med upp i vuxen ålder, att anse sig ha rätt till allt utan att behöva anstränga sig för något och anse att det är orättvist att inte ha serverats de där sakerna andra “fått” (genom att kämpa och slita för att själva uppnå dem). Det går att se kopplingarna och bristen på konsekvensanalys av de som ständigt gav efter.

Sen är det här givetvis inte ett unikt fall på något sätt. Jag har ett liknande fall i min direkta närhet. En närmare 30-åring som är lat, manipulativ och bekväm, inte lyfter ett finger mer än absolut nödvändigt, förväntar sig att få allt hon begär och gärna sitter och skryter med att hennes pappa är hennes privata bank. Jag mår uppriktigt illa varenda gång jag tänker på det. Så finns det en lika tragisk historia i de föräldrarnas förflutna som mina hade? Inte riktigt, men nära nog. Att kämpa och längta efter något, eller som när det gäller barn någon, i många långa år och hinna nå branten där man står och ger upp och känner sig besegrad för att sen mötas av ett “mirakel” är tillräckligt traumatiserande för att börja bete sig utan djupare konsekvenstänk och springa på i den riktningen med skygglappar och taggarna ut för var och en som noterar och kommenterar det.

Tänk om du var den föräldern. Det svåraste måste nog ändå vara att vakna upp efter 25 år och inse att det där barnet fortfarande är ett barn (ca 6 år gammalt i stora delar av beteendet men med förmågan att snabbt utvecklas till en trotsig 14-åring, dock aldrig mer utvecklad än så) när det nu rimligtvis borde vara en mogen och självgående vuxen. Tänk att stå där och undra vad du gjorde för fel, skicka ut frågan men inte få ett svar eftersom den du skickade frågan till vet att du inte kan hantera svaret och därför valde att se om sitt eget hus och hålla käft. Kanske ges ett svar om frågan kommer igen, kanske kommer du på svaret själv. Men det första barnet blev ju inte alls så här? tänker du säkert nu. Stämmer bra! Det första barnet kom innan krisen och hade då samlade, balanserade föräldrar med sunda värderingar och en bra idé om vad som var en god uppfostran och framför allt vad som INTE var ok att tumma på. Det barnet hade redan lärt sig regelverket när det andra kom. Det barnet gavs förmodligen inte heller utrymme att ändra sitt beteende till det där manipulativa som nästa barn utvecklade. Det förefaller sig både logiskt och rimligt.

Så med allt det här sagt borde alla mina barn vara dödsdömda från början. Jag har hunnit längta ihjäl mig efter dem. Jag har hunnit passera min egen gräns för när jag ansåg att det var “försent” att överhuvudtaget bli förälder. Jag har vandrat igenom den stora sorgen över barnen jag aldrig skulle få uppleva… och kommit ut på andra sidan. Den sidan där jag accepterade min lott och att de aldrig skulle komma in i mitt liv.

Sen hände det. Ett mirakel! Två mirakel! Ja, rent utav TRE mirakel! Så nu har jag en hel famn av mirakel att ta hand om varje dag. Att skämma bort varje dag. Att göra till extremt självgoda odågor som aldrig kommer lyfta ett finger och förvänta sig att bli serverat vad än de pekar på! Tss… skulle inte tro det. Den bästa gåvan jag kan ge mina barn, utöver gränslös kärlek, är att hjälpa dem utvecklas till självsäkra, handlingskraftiga och drivna individer som förstår och uppskattar friheten i att ta ansvar för sina egna liv. Dit kommer vi aldrig komma om jag väljer att behandla dem som offer för, eller frukten av, en extremt svår kris (som de faktiskt aldrig upplevt). Skulle jag göra det skulle jag aldrig kunna skicka ut dem att upptäcka världen om 15-20 år utan att på förhand ha dömt dem till en svår undergång. Ingen vill väl va en sån jävla idiot till förälder?

561 miljoner skäl att vara en god människa

Givetvis tänker jag inte rada upp femhundrasextioen miljoner skäl till något alls. Men det var den meningen som föll ur fingrarna på mig nu, när jag än en gång tänkte på den hissnande vinsten i gårdagens Eurojackpot på 561 942 260 kronor som landade någonstans i Sverige. Tyvärr var det inte hos mig.

Men jag har mindre problem med det än jag har med människor som å det bestämdaste anser att “så mycket pengar borde inte vara tillåtet att vinna “. Personen ifråga klargjorde att det inte skulle leda till någon glädjereaktion för egen del att vinna en så ansenlig summa. Gränsen för vad en människa borde få möjlighet att vinna ska enligt samma människa gå vid 5 miljoner kronor. Det räcker knappt till en villa i rimlig storlek i ett bra område för en familj med mer än två barn.

Jag vet inte riktigt om jag ens förstår hur en sån här människa tänker. Antar att det är baserat i något slags rättvisetänk där det minsann inte borde vara tillåtet för någon att ha överdrivet mycket mer än andra. Samtidigt låter det också som någon slags misstro till varje annan levande människa, som om vem än som nu skulle ha överdrivet många miljoner att förvalta skulle vara den värsta Ebenezer Scrooge som möjligen går att finna! Som om det inte finns på världskartan att någon med såna resurser skulle kunna tänka sig att göra något rent osjälviskt med stora delar av sina tillgångar för att andra ska kunna få ett bättre liv. Sen kan man så klart alltid ha långa filosofiska idéer om vad som är ett bättre liv, men det tänkte jag inte ägna så mycket tid åt idag.

För den som nu absolut inte vill riskera att överhuvudtaget vinna en stor mängd pengar är lösningen för övrigt väldigt, väldigt enkel. Köp aldrig någon lott! Men utöver det tycker jag fanimej inte det är rätt, eller ens vettigt, för att inte tala om hur extremt oförskämt det är, att skvätta runt sin egen missunnsamhet över alla andra som, i sina små liv där de sliter dag ut och dag in, köper en lott och hoppas på en välsignelse från ovan.

Att inte själv vilja ha är helt i sin ordning. Men att missunna andra när de får det de önskar och drömmer om är fanimej aldrig okej!

Ingen kan allt.

Efter en hel del övervägande har jag bestämt mig för att ett tag framöver använda det här utrymmet till att presentera mig och låta er få ta del av vad jag vill i framtiden. Det är nämligen DET som är det mest intressanta, inte hur många av “rätt” sorts erfarenheter kontra “fel” sorts erfarenheter jag samlat på mig fram tills där jag är idag! Jag ska nämligen inte dit. Jag ska FRAMÅT!

Till att börja med tänker jag sticka ut hakan och konstatera att många arbetsgivare idag har väldigt mycket gemensamt med de flesta som simmar omkring på allehanda dejtingsidor på nätet.

De är alla små fiskar med stora ambitioner och en hutlöst lång kravlista (ofta så lång att de orimligt kan orka förflytta sig själva i någon som helst riktning på ett oproblematiskt sätt) som ingen normal människa kan leva upp till. Skulle nog någon mot förmodan ändå lyckats pricka in ALLA punkter på kravlistan är det faktiskt mest troligt att DU inte prickar in alla punkter på denna någons egen lista, varken som arbetsgivare eller potentiell partner i en mer kärleksfull relation.

Det absolut största problemet med de där listorna är ändå att de upptar så mycket tid och fokus, tyvärr alldeles för ofta på det som varit och är minst relevant, för att du ens ska lyfta blicken och se visionen, se vad som motiverar personen du möter att sträva framåt. Allt som oftast så hindrar den faktiskt från att SE vad som verkligen finns framför dig överhuvudtaget. Då listan ter sig lika viktig som en 1-årings snuttefilt, kommer du garanterat att missa det som verkligen är viktigt, ambitionen, visionen, motivationen och riktningen framåt.

Så precis på samma sätt som jag till sist valde en livspartner som har den förmågan, att SE, och var både beredd och villig att slå följe med mig i många, långa år framöver vill jag nu möta den företagaren, arbetsgivaren, affärspartnern(?), som är just så. Beredd att SE, lyssna och slå följe med mig. Jag har tänkt att vi ska ha riktigt roligt tillsammans. Givetvis ska det va lönsamt, lukrativt och i perioder kommer det så klart också va slitsamt. Men vi ska definitivt ha roligt, i många, långa år framöver. 

Om du inte alls kände igen dig i det sista stycket jag skrev, vill jag härmed tacka för besöket och hoppas du hittar sidor på nätet som är mer intressanta för dig.

Kände du däremot igen dig? Kanske t o m en aning träffad av texten, är det möjligen så att det är Dig jag söker. Titta i så fall gärna vidare på nästa sida och hör av dig sen. Jag vill så klart gärna veta vem du är och hoppas att du vill berätta det för mig.

Vad är du mest rädd för – egentligen?

Alla är vi rädda för något, mer eller mindre.

En del kanske är rädda för spindlar, ormar, djupt vatten eller något annat konkret. För andra handlar det mer om situationer, känslor och abstrakta saker som kanske inte ens inträffar så ofta men rädslan gör att man ändå tänker att det kommer kunna hända när som helst. Att man ständigt är på sin vakt.

Oavsett format på rädslan innebär det en form av funktionsnedsättning, ett hinder för personen ifråga att agera på det sätt han eller hon egentligen helst av allt önskar.

De flesta rädslor går tack och lov att träna bort. Men hur gör man det? För de mer konkreta rädslorna finns sen länge metoder, tekniker och oftast professionell hjälp att få om det skulle behövas. Förmodligen finns det för de senare mer abstrakta rädslorna också, samtidigt kostar det oftast alldeles för mycket för gemene man.

Eller det kanske det inte gör. Dock vet jag att det i pengar kostar alldeles för mycket för mig att ta hjälp av någon för att behandla de rädslor som i olika situationer förlamar mig. Det innebär att jag behöver hitta andra vägar att gå, för att inte förbli livstidsförlamad av rädslor. För att inte bli hindrad ifrån att uppnå det jag faktiskt helst av allt vill, och egentligen i grund och botten vet att jag är kapabel till.

Det är en jobbig resa. Det vore lögn att säga något annat. Vore det inte jobbigt kan det bara innebära att jag överhuvudtaget inte har närmat mig rädslan ifråga. För det är ändå det jag måste göra. Möta rädslan, hälsa på den, låta den få finnas där under tiden jag granskar den, ser vilka delar den består av och försöka förstå varför jag har den. Varje rädsla för mig är som ett fult gammal troll som sitter och kurar i mörkret under en sten. Först när jag tar ut dem i solen spricker de och försvinner. Så vad kan hindra mig från att göra detta?

Det enda jag kan komma på nu som hindrar mig är att vara så rädd för rädslorna att jag inte ens tar i dem. Försöker ignorera bort dem och hoppas på att de försvinner där under sin mörka sten i skogen. Enda sättet jag kommer kunna försäkra mig om att de försvunnit utifrån det perspektivet är att ständigt vistas i solen. ALDRIG mer sätta min fot i skogen igen.

Men är inte det också ett funktionshinder i så fall? Istället för att lyfta ut rädslorna låter jag dem begränsa mig än en gång..

Så den första och största rädslan att komma över, måste ändå vara just den.. att vara rädd för rädslorna!

 

Ord att fylla med mening

Jag är Guds gåva till människan.

Jag duger precis som jag är.

Jag älskar det jag ser.

Jag är värd att få finnas och jag är värd att lyckas.

Ingen annan människa är viktigare  i mitt liv – än jag.

 

(ord som burit mig framåt senaste månaderna)

Kan vi glömma dagen jag föddes?

Lite drygt två veckor kvar och det som börjar hända är att stress och ångest så sakteliga äter upp mig. Att fylla år ska ju vara något lustfyllt har jag förstått. Som mitt liv ser ut idag är det allt annat än lustfyllt och då har jag inte mer än tänkt på det ännu.

Eller det där är inte helt sant. Fler än jag har tänkt på det. Mina föräldrar har tydligen tänkt på det sen i somras i formatet att de ska komma upp och hälsa på då. Förstår inte varför. Det kommer ändå inte bli ett glädjefullt besök. Det kommer bli ett besök som tillrättavisar mig, som i agerande från deras sida tydligt visar att så som jag lever mitt liv duger inte. Det kommer bli en väldig massa rants om vad jag borde göra för att nå vad de anser är en bra tillvaro (utan att överhuvudtaget ha frågat vad jag vill) och utan att ta den minsta hänsyn till hur situationen omkring mig ser ut eller vad jag faktiskt HAR gjort hittills för att förändra den. Jag fick ont i magen bara av att skriva det här.

Jag vill inte fylla år. Jag vill inte kännas vid dagen jag föddes. Inte som det är nu. Jag vill än mindre sitta ensam för att ingen annan bryr sig om eller tycker den är viktig. “Men så låt föräldrarna hälsa på då?” tänker du säkert. Om du nu tänkte det har du onekligen inte läst det jag just skrev, eller åtminstone inte förstått ens en bråkdel av det. Kinesisk vattentortyr i minst 48 timmar, i ett mörkt rum vore en mildare, mer glädjerik upplevelse än det alternativet.

sweet-relief-creme

Så nej, en födelsedag ensam är nog inte hela världen i år heller. Jag har upplevt minst 10 sådana hittills. Den som gjorde mest ont var min 30-årsdag men visst, jag överlevde att sitta helt ensam även då. Möjligen är det trist att jag inte har utrymme att ge mig själv en present ens en gång.

delicate-care-tonic

Jag vet precis vad jag hade fått i så fall. Hudvårdsserien jag hittills mått bäst av, någonsin. Jag vet hur glad jag hade blivit över det och hur jag hade kunnat njuta av och få känna av lite mer välbefinnande i åtminstone 3 månader framöver efter det.

Men givetvis blir det inte så.

Inte i år.

Jag har inte en tusenlapp att ge mig själv i födelsedagspresent. Jag har inte ens hälften av en tusenlapp att ge mig själv i födelsedagspresent. Jag har inte ens en bråkdel av en tusenlapp.. Ni förstår säkert.

pure-skin-tonic

Visst, jag skulle kunna önska mig men av vem? Av min familj? Absolut, men det skulle inte bli rätt. Det skulle inte gå fram att det faktiskt är just den produkten jag önskar mig. Inte den typen av produkt där det finns ett billigt alternativ att köpa, vilket är exakt vad som skulle hända. Så inte ens det skulle göra något bättre.

Då är det lika bra att inte ens önska.

 

Bara konstatera att jag, till min 35-årsdag, inte är värd något som kostar totalt ungefär en tusenlapp.

inte konstigt att jag är så jävla trasig som jag är

Att ständigt omyndigförklaras av sin egen familj och inse att det är precis det som händer sätter verkligen nytt ljus på ens sits och förklarar en hel del av varför ens liv ser ut som det gör.

Varför jag ständigt slår på mig själv mentalt med ord om att jag aldrig duger. Det är precis bara det jag fått lära mig hemifrån.

Varför jag ständigt känner att ingenting av det jag gör är bra nog. Det är precis bara det jag fått lära mig hemifrån.

Varför jag aldrig riktigt tror att jag förtjänar att må bra och ha det liv jag önskar. Eller aldrig tror att jag faktiskt är kapabel att klara av något alls på egen hand. Det är precis bara det jag fått lära mig hemifrån.

Så när jag får nys om att föräldrar och småsyskon som överhuvudtaget inte har behövt annat än be om saker för att få vad de vill, aldrig egentligen behövt kämpa för något medan jag fanimej har kämpat för varenda millimeter av min frihet och mitt liv, min rätt att bestämma vad JAG gör av mitt liv, sitter och planerar MITT jävla liv över mitt huvud är det bara att inse att de fortfarande inte verkar fatta. Eller iaf fortfarande tror att de har rätt att bestämma över mig.

Jag är för helvete inte 15 längre! Jag har fanimej inte varit 15 på tjugo jävla år nu! Det finns INGENTING på den här planeten som heter “flytta hem och börja om”. Mitt hem är defintivit inte där jag vuxit upp. Mitt hem är där JAG VALT att bo! Där JAG VÄLJER att bo och leva mitt liv. Inte där mina syskon eller mina föräldrar tror sig kunna bestämma att jag ska eller ens borde leva. Förmodligen är det snart dags att sälja mitt hem och flytta. Men definitivt inte sälja det för att flytta någonstans där de har fortsatt makt över mig eller i närheten av vad de påstår är mitt hem. I så fall är det för att flytta någonstans där de absolut inte har någon makt över mig. Där avståndet är så stort att möjligheterna att spontant hälsa på är små och där jag dessutom inte på något plan är beroende av dem, vare sig praktiskt, ekonomiskt eller något annat.

Om de efter det fortfarande inte förstår att JAG är någon de inte längre har rätt att kontrollera. Då kanske det är hög tid att jag ser mig om efter en ny familj.

 

en missbrukad tanke

Jag har vid flera tillfällen, allra helst senaste åren, funderat en del kring beroende och missbruk. Framför allt eget missbruk och möjligt beroende. Visst, jag har haft osunda vanor. De har t.o.m. varit osunda så till den grad att människor som bara sett ovanan, utan att veta vad som försiggår bakom den, förmodligen hade kallat mig både det ena och det andra som har med just missbruk och beroende att göra.

turfzykelFör att få lite klarhet i var gränserna går (och jo, jag förstår att gränserna är luddiga och gråskalan är bred) läste jag bland annat vårdguidens definition av just missbruk och beroende. Däri står bland annat “Enbart den egna viljan räcker inte för att styra intaget.” och i samma stund jag läser det börjar jag ifrågasätta hur beroende jag verkligen har varit, eller snarare inte varit. Så sent som igår sa någon, som betyder mycket för mig, ytterligare något som jag kopplar till den tanken; Har du inga svårigheter att göra dig av med, eller säga Nej till, det kan det inte ha varit något större beroende till att börja med.

Det ligger alldeles för mycket sanningar i de orden. Så som jag förstått missbruk och beroende handlar det om ämnen, eller beteenden, som man själv inte längre har kontroll över, inte längre har förmågan att säga Nej till. Som om någon yttre kraft styr en att tillgodose ett behov man aldrig bett om.

Tänker jag efter har det nog aldrig varit så – egentligen.

Jag har absolut haft förmågan att säga Nej. Jag har bara valt att inte göra det. Jag kan inte ens förskjuta ansvaret för mina stunder av missbrukarbeteende på substanserna. Jag har absolut försökt, tänkt att det vore skönt att kunna lägga ifrån sig ansvaret, men till ingen som helst nytta. Det går inte, för det skulle inte vara helt sant.

Jag har egentligen aldrig varit en maktlös slav under alkohol, nikotin, socker, vad än det må vara människor tenderar att bli beroende av – inte ens koffein. Däremot har jag under perioder valt att bete mig som om jag vore det! Aktivt klivit över gränsen där det, för stunden, inte längre ligger inom min kontroll. Men så som det har gjorts har även det varit ett avsiktligt och kontrollerat beslut.

Samtidigt som det innehåller en viss lättnad att se det, gör det mig också frustrerad och förbannad. Även om jag har anlag för missbruk, vilket jag förmodligen har i någon utsträckning precis som så många andra här i världen, måste jag alltså själv ta ansvar för och aktivt välja/tvinga mig till att bli missbrukare!

dramaKunde jag inte bara fått den där svaga genen där allt går att skylla ifrån sig på någon eller något som ligger utom en själv?

Tänk, så skönt det vore – att slippa ta det egenansvaret.

 

Sån är jag!

Åtminstone om man ska tro på resultatet av att ha svarat på ett gäng luddiga frågor där jag i många fall egentligen inte alls kunde ställa upp på resonemanget antingen/eller…

min typ