Under veckan som gått har jag fått lära mig helt nya saker om twitter. Mycket av det är så sorgligt att man inte kan annat än skratta åt det och resten, det som verkligen får en att gråta, skickar mig återkommande signaler att det är hög tid att skriva den där bloggposten om ankdammar, den som funnits i periferien sedan i somras. Den som förtydligar fenomenet som man inte alltid ser när man är upptagen med att vara/försöka vara den största ankan i dammen och dessutom har tappat grepp om vad som verkligen spelar roll i livet.

För det är nämligen så, twitter inom Sverige är en ankdamm. Förvisso uppdelad i mindre pölar där olika högsta höns råder och domderar spelet, men ändå inte större än vilken virtuell ankdamm som helst. På många håll finns en hel del underbara deltagare och allt är inte problematiskt. Problematiken uppstår först när det börjar presenteras ankdammsregler som godtyckligt bestämts av någon men som överhuvudtaget inte nämns förrän samma någon anser att det finns de som avviker, som inte håller sig till reglerna – som f ö inte offentliggjorts.

Att dessutom tro att man verkligen känner någon, kan börja ställa diagnoser på folk (varför man nu öht ska ge andra diagnoser vet jag inte) och har full koll på hur en annnan människa är utifrån 140 tecken x 2000 tweets borde vara varningslampa nog. Ett läge när det är dags att vakna en smula och ifrågasätta vad man håller på med.

Men mer om det senare. Istället för att förundras över hur människor jämför, vems framfart som är acceptabelt och inte, hur man avgör vem som har fått sina följare på “rätt” sätt eller inte, vilka som räknas och inte, tänker jag ägna en stund åt att lära mig historia. Den andra dumburken visar något om den tiden när Preussen fortfarande ansågs mäktigt och den stora fienden hette Frankrike.