Jag spelade NES när det fanns. Jag har fortfarande ett NES här hemma i en låda. Jag har en bunt spel som jag (utan att ens ha tänkt på det) blåser hårt i en gång innan jag trycker i dem i konsolen. Jag springer på den här serierutan. Jag fnissar hejdlöst.
Jag gillar när ämnen och diskussioner får eget liv, så där så att det långt överskrider ens egna engagemang i det hela. I början på dagen vaknade jag och min vana trogen väckte jag TVn för att ha någon som pratade med mig innan jag klev ur sängen. I sorlet från nyhetsmorgon pratades det om vårdnadsbidrag, att vara hemma med sina barn fram till de är tre år gamla, problematik, valmöjligheter, nedskärningar i förskolan, nackdelar för barn utifrån att möjligheten ens finns och så vidare. I mitt inte fullt vakna tillstånd slängde jag iväg en tweet med följande budskap;
Barnen är till för förskolan, inte tvärtom. Hur tänkte sossarna där?
Detta visade sig dra igång inte bara en utan flertalet engagerade personer i flödet och senaste kommentaren/uppdateringen jag läste i frågan var så sent som för några minuter sedan (alltså närmare halv fem). Jag fascineras av det, kanske inte så mycket just för den specifika frågan som fenomenet i sig, samtidigt som jag envist hävdar att det inte är ett fenomen utan bara ytterligare en kommunikationskanal. En ofta mycket väl fungerande sådan dessutom. Inte konstigt. Jag gillar kommunikation. Jag gillar kommunikationsformen. Kalla det sociala media den som vill och behöver kategorisera det. Än bättre vore att använda det mer konstruktivt (som den här diskussionen som tagit form idag) än att ägna sig åt att kalla det saker.
Ulrika skrev om det för ett tag sedan, och visst har hon rätt. Utan reaktioner i någon form är det oerhört lätt att sluta motivera sig att fortsätta skriva.
så här kvällen innan.. För er som inte hittat den än.
Senast jag och min syster sågs hade hon precis registrerat sig på Facebook. Hon berättade dessutom att hon vägrat det i en evighet (tror det var 2007 jag själv registrerade mig där) för att hon hört att man inte kan avsluta och ta bort sina uppgifter. Förvisso inaktivera, men att allt ändå fanns kvar var något hon uppfattade som obehagligt.
Det var ungefär då jag informerade henne om att det är det som gör att Facebook är precis som resten av internet. Har man någon gång publicerat något där så finns det kvar, om inte på ens egen dator eller på servern där man valt att lägga upp det (för att senare radera det) så på någon okänd människas dator, en server någonstans i världen – var som helst.
Att detta i praktiken innebär att de bilder jag visade en del av världen 2003-04 säkerligen finns kvar lite här och var och troligen fortfarande kan tänkas användas som runkobjekt är helt enkelt en av internets alla baksidor som jag får leva med. Jag minns varför jag valde att visa det jag gjorde när jag gjorde det och under vilka förutsättningar. Ingen av bilderna är något jag skäms över och när jag fann att de uppfyllt sitt syfte för mig personligen var det läge att sluta med den sortens galenskaper.
Vet att det finns en hel del skrämselartiklar där ute om hur det på nätet saknas ångerknapp men tänker man efter lite så är det egentligen inget som skiljer sig från livet i övrigt. Har man väl sagt något får man stå för det. För man kan alltid räkna med att det finns någon, bland alla de som hört vad man sa, som kommer komma ihåg det i en evighet.
Men åter till syrran, Facebook och tanken om att det som finns på internet inte försvinner ens när man eldar upp datorn. En fördel med formatet Facebook är att man åtminstone kan låsa om sig. Så vitt jag vet och har förstått av mina inställningar är jag så låst att jag blir svår att hitta, något jag även kommer hjälpa syrran med över jul om det är det hon nu vill.
Mellan födelsedagsdrinkar, bakfyllekoma, avhandlandet av släktens avigheter och kaffe har jag givetvis också börjat utbilda syster Mini i vad som var roligt på internet när hon var liten.
Det var ännu en vända i arkivet som fick mig att konstatera att det är på ett sätt skönt med alla rötägg där ute. De är helt enkelt så påtagliga att det är lättare att sortera ut de bra människorna. Samtidigt kanske det är så att de är bra människor i den delen av livet som inte rör internet, vad vet jag. Men något jag skrev en söndagsmorgon i maj i år baserat på verkligheten och en lögnares försök till spänning i tillvaron känns idag både tragiskt och komiskt. Håll tillgodo! (det censurerade i texten avser främst namn och datum)
Att balansera på den rätta stigen i moralens högborg, passa in i uppdiktade normer av vad som anses acceptabelt och inte är betydligt svårare än att dressera en elefant att gå balansgång på ett trettio meter långt hårstrå.
Så i alla försök att trots moralister och annat ändå försöka leva och inte bara spela teater händer det att man trampar lite fel. Ett klavertramp för min del är drummeln, helt enkelt för att det visade sig vara en dålig investering på tillitskontot. Öppet köp i 8 dagar fanns inte ens som alternativ, typisk bluffaffär. Men trots det så är drummeln lite ihärdig, påstridig och gärna intresserad av mer.. En kväll blev han dock något överrumplad då gällande önskemål fick ett oanat (inte för att jag glömt nämna det men för att män bara hör det de vill höra) hinder.
den censurerade versionen följer (finkänsliga läsare bör blunda från och med nu och ett stycke framåt):
(00.13.52) drummel: hej !
(00.13.56) newyn: hej
(00.14.07) drummel: läget?
(00.14.51) newyn: bra… ska snart leta upp sängen
(00.14.55) newyn: själv då?
(00.15.03) drummel: mm fint
(00.15.08) drummel: lite kåt..
(00.16.11) newyn: väck sambon? =)
(00.16.21) drummel: mm sover
(00.16.32) newyn: hon är närmare till hands iaf
(00.16.42) drummel: mm sant
(00.16.59) drummel: e ju sugen på att ha dig på mitt ansikte..
(00.17.22) newyn: Mmm men med tanke på att jag är ca 40 mil hemifrån blir det inte bara svårt utan direkt komplicerat just nu
(00.17.38) drummel: jasså var e du då?
Tystnaden efter svaret på den sista frågan har varit ihållande. Det blir spännande att se hur lång tid det tar innan den bryts. Kanske något man skulle kunna spela pengar på, om jag bara hade lite bättre koll på hur odds fungerar.
Nästa gång han inte tänker var tyst är det nog läge att tala om att det i fortsättningen är bättre om han håller sig till att BARA väcka sambon, eftersom han uppenbarligen har en. Sån drummel klarar jag mig bättre utan.
Att jag ens skriver om det här känns för mig lite ovant, på gränsen till konstigt. Som att dra på sig den där surströmmingsdränka ylletröjan som inte riktigt är jag, men vänder och vrider jag tillräckligt på vad jag vill ha sagt så kanske det ändå går att vinkla till något jag är bekväm med.
Det jag främst ville lägga fram med det här är att om det inte vore för sociala media, om det inte vore för twitter, hade jag inte haft en aning om att Piff och Puff.. förlåt, jag menar Filip och Fredrik tokvägrar facebook och är nedlåtande mot den delen av svenska folket som finns där. Kanske är de inte nedlåtande, kanske läste jag fel, men jag uppfattade det så. Men om det inte vore för sociala media, och i det här fallet twitter, hade jag sluppit se och hade därmed inte heller ägnat en tanke åt dem överhuvudtaget.
Att det helt och hållet handlar om att kändisarna är rädda att tappa lite stjärnstatus är alldeles för uppenbart, vilket får mig att skratta ändå. Än mer uppenbart att det är just det allt handlar om blir det när Malou tar sig ton, jag är inte ens förvånad över att hon beter sig som hon gör. Den sortens människor finns överallt och är inte ens värda att ge någon uppmärksamhet. Att hon ändå fick lite nu handlade mest om att jag tycker Alex har en poäng i det han skriver.
Men det jag hakar upp mig på ändå är att deras försök att hävda sin egen viktighet får substans när det spiller över här. Kan vi inte bara strunta i dem (sådär som jag annars skulle ha gjort) och så kan de sitta där i sin lilla bassäng och plaska medan vi andra umgås, socialiserar och utbyter erfarenheter om livet sådär som vanligt folk gör?
För inte ska vi väl tvinga på dessa människor vår uppmärksamhet när de så tydligt talat om att de inte vill ha den.
Idag är egentligen vilken dag som helst i de flesta människors liv. Kanske inte mer i mitt heller. Men för min del kommer den med påminnelsen om den totala urskulden till familjen som jag aldrig kommer bli kvitt. Det låter kanske konstigt och en smula tungt och det är det.
De flesta jag pratar med som har barn pratar om vilken välsignelse det är, vilken tacksamhet de hyser över att få vara delaktiga i sina underbara barns liv. Min familj/släkt fungerar inte så och hur mycket jag än önskar och hoppas kommer den aldrig att fungera så. Möjligen kan jag (om jag någonsin får egna barn) bryta mönstret men i dagsläget hyser jag lite hopp om det också.
Utifrån det är det en lättnad att de inte har ringt idag, samtidigt som det är en sorg. Kanske har de ringt, under timmarna jag satt och skrev en tenta. Kanske var det tillräckligt, att jag inte svarade, för att starta ett mindre världskrig än en gång. Om det någon gång ska skrivas mer om det fenomenet så är det inte idag.
Idag vill jag istället, med värme i hjärtat, fortsätta att tänka på och ge åt de som värmer dagen åt mig. Alla ni som rört vid och tagit del av min livsvärld (ett av de ord/begrepp som för övrigt skulle förklaras på tentan idag) om så än inte alltid, eller borde jag säga ännu, fått ta del av min fysiska verklighet. Alltså inte bara de vänner jag har där ute som sett mig i ögonen åtminstone någon gång det senaste året utan även ni som inte gjort det ännu. Ni som trots det ändå lyckas beröra mitt sinne via de sociala nätverk som internet bär med sig.
Tack ska ni ha! Ni betyder mer än ni kanske anar.
Varför visa hela världen det där som är så personligt? Varför välja att publicera det som egentligen är så privat? För visst är det väl så att ALL publicering sker ENBART för att tillfredställa ett gigantiskt behov av bekräftelse. Visst handlar väl allt man skriver om att roa en publik! Annars kunde man lika gärna skriva allt i en anteckningsbok och hantera det där.
Visst finns det en poäng i det. Jag kan inte svara för hur andra valt eller varför, men jag kan åtminstone hinta om varför jag själv valt att skriva som jag gör just här.
Dagböcker har jag nämligen skrivit sedan jag först lärde mig skriva. I bokhyllan ligger åtminstone sju band med tanker och funderingar under åren som gått. Det åttonde ligger vid sängen. Däremot har det blivit ytterst lite skrivit i de böckerna sedan 1999. En enkel orsak har varit att det går snabbare att skriva på datorn. En annan har varit att formatet för mina egna tankar, funderingar och reflektioner förändrats en del med tiden. Förr var behovet större att skriva av sig för att helt lägga något ifrån sig, slippa tänka på det någonsin igen och fortsätta framåt. Den versionen visade sig bita mig i svansen så småningom.
Det visade sig att jag behövde lägga ifrån mig tankar, låta dem mogna en stund, ge mig själv utrymme att få nya infallsvinklar på det som var jobbigt. Samtidigt fann jag nya redskap i och med internet, html, community. Fick kontakter den vägen som utan att känna mig kunde läsa, kanske ge mig frågan jag behövde ställa till mig själv men inte lyckades nå fram till, och få ha synpunkter utifrån texten de läste, inte utifrån vem jag var.
Just för att det var människor jag överhuvudtaget inte kände gav det en feedback jag kunde lyssna till. Jag slapp bli ledsen över att uppleva att de som kritiserade mina tankar trodde sig veta mer om mig som person än jag då upptäckte att de faktiskt gjorde. Jag kan inte komma på något värre än människor som säger “jag vet precis hurdan du är! Du är si och så, har problem med det här och det där och tänker så här!” och det visar sig att de inte har mer rätt än en blind höna letandes efter ett havregryn i en mjölkdisk.
Med tiden har allt det där givetvis förändrats. Det här är inte en isolerad form, det går inte att undvika att lära känna människor hur länge som helst utan att lägga ner enorm kraft på det. Jag har aldrig haft nog med kraft över att kunna göra det valet. Istället har det inneburit att jag gradvis ändrat min syn på varför jag gör det jag gör här. I de flesta inlägg jag skriver handlar det framför allt fortfarande om bollplanket jag behöver. Ventilen för en ansamling tankar som inte går att reda ut om man inte får avstånd till dem och ser vart nystanet börjar. Bloggen är mitt avstånd.
Jag går med jämna mellanrum tillbaka till det jag skrivit tidigare och ser om jag fortfarande ser det från samma håll. Det händer att jag går tillbaka till det jag skrev 1999. Det händer att jag går tillbaka till det jag skrivit tidigare på andra ställen och som av olika anledningar inte gått att importera hit. Det händer att jag går tillbaka i texter även här. Ibland också för att finna styrka.
För ibland händer det att jag springer på en text jag skrivit som i sig är en kraftkälla, en resurs när det svarta är som svartast och inte en enda stjärna visar vägen. Som texten här nedan (situationen är sen länge förändrad, men kraften i orden finns ändå kvar);
en dag i maj senaste sju åren (17:08)
Första gången vi sågs vet jag att jag någonstans sa; “Du kan hitta någon bättre än mig.” vilket är en oerhört korkad sak att säga. Men så var det med nervositeten uppblandad i dålig självkänsla och en miljard tankar om huruvida jag gjorde rätt som ens gick med på att träffas.
Idag vill jag tala om för honom att jag hade fel i det jag sa då, om inte helt så åtminstone delvis. Kanske kan det vara så att det finns “bättre exemplar” om man ser ur ett rent fysisk perspektiv, föredrar långa kvinnor, föredrar en viss kupstorlek, hårfärg och allt annat.
Men klarar han av att bortse från det. Är han en man som tycker att en hel del av allt annat är så mycket viktigare och samtidigt förstår att småsaker ibland inte spelar så stor roll egentligen, då förstår han vad jag menar. Jag vet att han är man som kommer ihåg alldeles för mycket av det som sägs och inte sägs. Därför vill jag tala om det för honom.
Han kommer inte hitta någon bättre än mig. Jag är unik. Det finns de som suckar över att de aldrig fått chansen, och en och annan som försent insett vad som gått förlorat. Han behöver inte förlora, bara förstå, bejaka och njuta. Så enkelt är det!