när jag inte tycker om mig själv

Efter en helt underbar helg, långt bättre än jag vågat hoppas på, kommer jag hem och det första jag gör är att gråta. När jag dessutom förstår varför jag gråter skäms jag och blir samtidigt gruvligt arg på mig själv.

Det är inte så mycket avundsjuka (eller ens någon form av illvillig missunnsamhet) som jag först trott utan hur det slår rakt in i den där önskan som är så stark att det gör ont att tänka på den. Knappt att det går utan att tårarna springer marathon ner för kinderna och alla försök att hindra det är katastrofala misslyckanden redan från början. Eller jo, en del avundsjuka är det i det, vilket jag skäms något fruktansvärt över och därmed blir arg på mig själv att jag överhuvudtaget känner så.

I allt det där ljuvliga, varma, underbara och välkomnande som varit i flera dagar fanns såklart också påminnelsen om det som inte är. Den blev extra påtaglig när jag såg hans eufori och totala lycka över att hon så tydligt visade att det var honom hon behövde och ville ha just där och just då. Inte sin mamma, eller ens sin pappa utan Honom. Han pratade efteråt om känslan att känna sig så behövd och det oförklarligt underbara med den. Jag missade att värja mig, hann precis samla tillräckligt med kraft för att där och då inte falla ner i det stora hålet jag bär inom mig, där den känslan egentligen borde finnas.

Ett tag trodde jag att det handlade om ren, skär avundsjuka för att han har tillgång till den känslan och inte jag. Men det är inte ens på den nivån. Det gör inte alls ont att han har den, det gör bara ont att jag inte gör det. Det finns inget där ute av allt underbart som jag INTE unnar honom, han är värd allt det där och så mycket mer. Skulle det visa sig att jag är ett hinder för hans lycka skulle jag röja det hindret för att hjälpa honom finna den. Svårare än så är det inte.

Så nu när jag efter flertalet gråtattacker under dagen och ständiga konfronterande av de egna känslorna kommit fram till att jag åtminstone inte är missunnsam har jag bara mitt eget ekande, stora hål i känslorummet att slåss med. Saknaden efter det där jag än så länge aldrig riktigt upplevt. Det där som jag fortfarande är så innerligt rädd att jag aldrig kommer få uppleva – vilket på ett eller annat plan får mig att känna skam. Mer skam än avundsjukan bär med sig.

Så nästa steg blir att rota i skammen, men vet inte om jag orkar det. Åtminstone inte idag.

Julkänslan

Jag kan inte påstå att jag hittat den i år. Jag kan å andra sidan inte heller påstå att jag letat speciellt hårt. Valde att inte åka hem till familjen det här året. Valde att inte stressa runt halva stan i veckor i förväg för att hitta julklappar till kreti, pleti och alla däremellan. Valde att inte..

Men bestämde nyss att kanske är den här ändå. Den där förbenade julkänslan. För att spendera dagen med den man älskar måste väl ändå vara det som ger störst behållning en dag som denna? Om inte, så bestämde jag just att det är det oavsett vad resten av världen har att säga om saken.

God Jul!

jag vet när jag gjort fel

Det finns en blomma jag älskar över allt annat. En stark, envis och vild varelse som jag i tysthet svor att skydda redan innan hon föddes. Kanske är det därför jag skäms så oerhört över att inte ha funnits där, inte haft möjlighet att skydda henne så som jag velat eftersom jag ständigt slagits och kämpat för min egen överlevnad. Någonstans har jag ändå alltid vetat att jag inte kan skydda någon annan om jag inte överlever själv.

Hon börjar närma sig vuxen nu, min älskade blomma, och är mer självständig än någonsin, mer besviken än tidigare. Det gör så ont i mig – att jag bara lyckats göra henne besviken. Att jag totalt misslyckats med att vara den förebild hon sökte under åren som gått. Det var aldrig min avsikt, men det är ändå en sanning. Jag fanns inte där när jag hade behövt finnas där, och det är knappt så att jag finns där nu. Det finns bara ett sätt att hantera det, att känna inför situationen som den nu är.

Jag skäms, och det ska jag banne mig göra också!

Förlåt.

när livet skaver och gör ont

Den finns alltid där, som ett gruskorn i skon som man aldrig lyckas få bort. Den där nötande känslan, den innersta önskan som livet aldrig verkar ge möjligheter att uppfylla. Otillräckligheten som gör att jag aldrig är ens ett tänkbart alternativ när det väl är dags. Samtidigt som det inte ser ut att finnas vare sig krav eller kriterier när man ser till de som valts, de det händer för. Men det kanske inte bara är jag som är totalt omöjlig, oattraktiv och ointressant när det väl gäller. Det kanske också är jag som inte ger mig och livet möjligheter av ren rädsla. Just nu är det svårt att veta.

Däremot var det inte svårt att veta att bläddrandet i en av blaskorna i lunchrummet på jobbet igår fick det där gruskornet att växa sig större än ett de stenblock som håller upp pyramiderna i Egypten. Två hela uppslag handlade om just det där som gnager mest. Barn. Ångest över barnlöshet. Tillhörande stress och flertalet faktorer som talar om för en hur ont om tid man har efter 30.

Min tid har börjat rinna mig ur händerna. Som sanden i timglaset. Jag försöker hålla kvar den så gott det går i mina kupade händer men den forsar mellan fingrarna i samma takt om som Niagarafallet och inget jag gör kan hindra det. Bland de tolv orsakerna till varför vi barnstressar som finns angivna i tidningen bär jag sju i min ryggsäck. Sju! En eller två hade säkert gått att hantera och bearbeta, men sju? Rädslorna har givetvis satt sina spår i det här.

Jag är någonstans i grunden rädd för att mannen som skulle komma att bli pappa till mina barn egentligen inte vill ha barn, åtminstone inte med mig. Jag vill inte utsätta ett barn för känslan av att vara oönskad – jag vet redan hur den känns. Att åldern springer ifrån mig är bara det ett panikmoment i sig. Varenda menstruation numera leder till något man skulle kunna kalla en microdepression. Ett slöseri jag har svårt att förlika mig med, speciellt de månaderna när ingen aktivitet ägt rum som kunde ha förhindrat det.

Planeringspaniken och den stress det för med sig vill jag helst inte ens tänka på men nog finns den där. Ingen tid i världen verkar RÄTT. Det går inte att få med under utbildningen, för det skulle sätta ekonomisk stress i ett ännu större perspektiv än det redan är och svårigheten att kombinera en familjeuppstart med en karriär har jag skrivit om tidigare, så hur det stressar är knappast svårt att se.

Den enda delen som vore “lätt” att arbeta med och ta sig förbi, även om den inte heller känns lätt, skulle väl vara förlossningspaniken. Där finns det uppenbarligen redan metoder och terapiformer att ta till, men som det ser ut nu så vet jag inte ens om det är lönt. Som det ser ut nu vet jag inte ens om jag har en man i min närhet som vill dela ett föräldrarskap med just mig. Som det ser ut nu vet jag inte ens hur det överhuvudtaget skulle vara möjligt att ta sig dit, även om det mesta skulle gå att lösa så länge viljan finns.

Om jag bara visste att viljan verkligen fanns kanske det inte skulle kännas så svårt att ta sig igenom dagarna som nu känns så svåra. Dagarna då det räcker med en dålig artikel i en kvinnotidning, eller en missad puss i förbifarten för att tårar stora som pumpakärnor ska trilla nerför kinderna på mig. Jag tycker inte ens om mig själv när jag mår så här, så jag förstår mycket väl att ingen annan gör det heller. Så nog har jag funnit de bästa förutsättningarna för aldrig kunna hamna rätt, aldrig kunna nå den plats i livet där jag önskar vara. Jag vill samtidigt inte behöva ta till fula knep för att hamna där, det skulle innebära att jag går emot någons vilja. Skulle jag verkligen acceptera att någon går emot min vilja i en så stor fråga som det ändå är?

Att jag sedan skulle bli världens bästa mamma gör det inte lättare att tvingas avstå.

när olyckan är framme

– Hej, hjärtat! Jag kommer hem sent. En av killarna har kört omkull.

Det är den här sortens besked man inte vill få. Samtidigt (även om det låter hemskt) är jag glad att jag får dem. Det innebär nämligen att Han inte har kört omkull. Det innebär att Han fortfarande är oskadd och har möjlighet att komma hem helskinnad. Bara tanken på att det istället skulle varit han som råkat illa ut och hur länge jag skulle lämnas ovetande räcker för att jag ska börja gråta.

Skulle olyckan vara framme måste jag nämligen förlita mig på att hans syster har sinnesnärvaro nog att meddela mig när hon får reda på det. Hon är den enda i familjen som har mitt nummer. Hon är en av de som kontaktas om något händer, inte jag. Efter att ha sett henne i chocktillstånd en gång (och efter att själv ha upplevt ett par chocktillstånd och veta hur man inte alls tänker logiskt och inte alls ringer vare sig dit man har tänkt eller vet att man borde) är jag inte säker på att jag ens skulle komma att bli underrättad.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka ett ytterligare scenario. Om något händer när vi är ute tillsammans, då jag åker med honom, vem underrättas då? När vi är ute är det dessutom allt som oftast så att jag bara har min mobiltelefon med mig, inlåst under sitsen, och vare sig identifikation, nycklar eller något annat. Förvisso underrättas hans syster och föräldrar om det händer honom något.

Men vem underrättar då mina nära och kära? Han har inget nummer till någon av dem, inte heller hans familj (som knappt ens har numret till mig). Om något skulle hända och jag själv inte är i skick att förmedla vem jag är, kan han då göra det åt mig? Vet han ens mitt personnummer? Jag vet åtminstone att om det omvända skulle ske, om jag är vid medvetande och han inte kan förmedla sig så kan jag åtminstone tala om vem han är, under vilket personnummer sjukvårdspersonalen kan finna någon som helst information om honom om det skulle behövas.

Allt det här gör så oerhört ont att tänka på, oavsett om det är fråga om en dag när jag inte får veta att det hänt honom något allvarligt, eller min familj inte får veta att det hänt mig något.

Så även om jag i tysthet är tacksam att det inte var Han som rasade den här gången. Även om jag i tysthet ber att killen som råkade illa ut ska klara sig lindrigt undan. Även om… så ber jag mest för att hans kära (om han har någon, vilket jag i nuläget inte vet) redan har fått veta vad som har hänt och är på väg till sjukhuset – oavsett vilka omvägar informationen har behövt ta.

hur tvingar man sig att fortsätta andas

Kan man kalla det kris? Den där stunden i livet när man ser alla sina önskningar, förhoppningar om livet och framtiden smulas sönder och försvinna iväg med sommarbrisarna. För inte har det väl undgått någon att jag länge drömt om en alldeles egen familj, önskat möta någon att skapa den med. Inte har det väl varit svårt att läsa sig till att jag hoppas på att få uppleva tryggheten jag vet finns, men som jag inte kan erinra mig om att jag har upplevt.

Den skoningslösa verkligheten börjar bli alltför påtaglig. Det börjar sakta sjunka in nu. Hur mycket jag än kämpar, önskar att det till slut ska vara mödan värt kommer jag närmare och närmare insikten att det aldrig kommer inträffa. Om jag så skapar en image som drar till sig mer intressenter än jag har ork att hantera kommer resultatet vara detsamma, jag kommer ändå inte anses duglig för det jag drömmer om.

Det är svårt att se saker positivt, finna glädjen i det lilla och hålla hoppet levande när inget av det möts av något annat än likgiltighet. Kanske inte konstigt att glöd falnar och dör, om den ens fanns där till att börja med. Jag vågar inte ens vara säker på det längre.

Om jag bara orkade skulle jag nog ändå gråta över det, kris eller inte.

inte så självklart

Just nu gör livet en smula ont igen.

59 dagar är lite svårt att tolka som något annat än vad det troligtvis var. Det var en inbjudan till livets dans, den jag drömt om sedan jag själv var 10-12 år gammal. En inbjudan som inte var avsedd för mig utan återkallades innan jag ens hunnit fundera på att tacka Ja. Den dansen jag än så länge aldrig på fullaste allvar blivit uppbjuden till. Där jag tydligen aldrig varit det självklara alternativet – för någon.

Inte så att jag är ett dåligt alternativ när det gäller just det. Jag kan t.o.m. vara så järv att jag säger att jag är bland de bästa alternativen som finns där ute. Rent utav det absolut bästa alternativet för en handfull män, för en handfull blivande familjefäder. För någon enda – rent ut sagt fulländad.

Varför?

Hur kan jag säga så?

Jag som inte ens har barn, jag vet ju ingenting!
Kan tänka mig att de argumenten används flitigt av människor som vill hålla mig på plats, trycka ner mig och se till att jag inte sticker upp näsan. Jag kan säga så för att jag vet att mina värderingar håller. Jag kan säga så för att jag vet att kärleken, till det som ännu inte börjat växa, redan finns där och aldrig kommer försvinna. Jag kan säga så för att jag har sett hur jag inte vill att någon annan ska behöva ha det och vet vad jag behöver göra för att ändra på det, för att skriva ett annorlunda kapitel än det förra. Jag kan säga så för att i allt jag andas, är och lever är det min roll. Den enda roll jag fullt och gränslöst brinner för.

Så varför händer det inte?

Kanske för att jag inte är det självklara alternativet. Jag är inte den första du tittar på. Inte den du direkt synar nerifrån och upp, eller tittar på en andra gång inom loppet av några sekunder. Jag är inte den som säljer innehållet genom en överspacklad, retucherad och påkostad förpackning. Det som oftast gör det så självklart för en att köpa!

Jag är inte den som säljer mer än jag senare kan leva upp till. Jag säljer inte en Saab 9-5 genom att måla om den till en Porsche. Det är snarare tvärtom. För att upptäcka sanningen, för att inse att du har fått det absolut bästa som finns, behöver du våga bjuda upp och dansa med mig. Du behöver våga ta dig an mig, en Morris Mini Cooper med en och annan buckla på stötfångaren, och inse att det är en Porsche, det är en Triumph, det är en Kawasaki, det är vad du mest önskar – en dans med allt det bästa i livet.

Just därför gör det så ont, att inte bli uppbjuden till livets dans. Just därför gör det så ont – att jag aldrig är det självklara valet.

när är det dags?

För mestuffingar som jag, som vill våga låta livet ha sin gång och låta saker och ting också få ha sin gång och hända när de väl händer och sker men samtidigt inte vill riskera att äventyra det som är bra, är det lätt att bli rädd. Just nu är jag livrädd, men det lutar mer och mer åt en uppgivenhet. Det är nämligen så svårt att veta när tiden är rätt, när man vågar låta livet hända – precis som det är. Dock verkar det inte vara nu heller, inte ens i det lilla formatet.

Jag kan inte ens ljuga bort det. Just nu drömmer jag att Han ska vakna ur sin dvala, var han än befinner sig (om det så är bredvid mig i sängen, på andra sidan stan eller i en annan del av världen), svepa mig av fötterna och viska tätt mot mitt öra; “Nu kör vi, älskling. Nu får livet bli som det blir, det är dags att låta det få hända.”

taskig livsplanering

Mycket tankar just nu, om allt möjligt. En hel del om det där jag önskade att jag gjort för flera år sedan, men aldrig hade möjlighet till då. Jag har ställt frågan tidigare och funderar fortfarande på den – när är det tänkt att man ska skaffa barn?

Läget verkar aldrig vara det rätta.

Hur jag än gör och vad jag än tar mig för så är det inte ens nära idealiskt, åtminstone inte när det är möjligt. Samtidigt blir det inte längre bättre av att vänta.

För det mesta känns det som om jag redan väntat för länge. Som om tåget redan har gått och jag får skylla mig själv som valde att stå kvar på perrongen den gången. Efter 35 känns som en ålder när det inte ens är att tänka på att börja med graviditeter och barn. Men innan dess verkar inte vara läge av alla andra praktiska orsaker man möjligen kan tänka sig.

Ibland får jag lust att bara lägga mig ner och ge upp. Nu är ibland.

Gräv ner mig är du snäll!

min underbara familj

När dagar börjar fel och det mesta går åt helvete redan i samband med att man vaknat finns det få saker som sätter guldkant på tillvaron.

Något som verkligen satte en glimrande guldkant idag var tårta, kaffe, kakor, kramar och ett snorigt barn med glittrande ögon bland presentpapper och leksaker. En lite påminnelse om det som är viktigt även om jag inte (framför allt inte av min egen partner) var inkluderad i just den här gemenskapen mer än möjligen genom fysisk närvaro för att det hörde till god ton.

Familjetid annars är det bästa som finns. Om det sedan är  med den familj jag vuxit upp, den jag blivit invald i som syster och moster till hennes ljuvliga döttrar eller den jag valt själv är det rakt igenom ljuvligt. Underbara människor allihop. Så enkelt är det!