inte billig nog för hans smak

Ett snyggt inslaget paket i matt, svart papper och presentsnöre i blankaste silverlyster. Så där så att det skriker lyx och flärd om det, ni kan säkert tänka er. Efter en lång arbetsvecka var det ett sådant paket, en bukett blommor och en flaska vin han tog med sig hem till sambon.

Hon mötte honom i hallen där han räckte över sina små gåvor och började frigöra sig från ytterkläderna. Så som han beskrev det blev hon alldeles till sig av åsynen på det lilla paketet, sådär på gränsen till tårögd och än mer sådär att hon var på väg att slita med honom in i sovrummet för en omgång kärlek där och då i ren tacksamhet.

Jag har personligen fortfarande svårt att föreställa mig att kvinnor reagerar så (om de nu inte uppenbart valt en man för hans pengar och det verkligen ÄR presenterna de lever för) men så var det tydligen.

Han lyckades hur som helst få av sig skorna och börja göra iordning en vas till blommorna under tiden hon snyftande, lycklig slet upp paketet för att finna…

.. ett d a m m s u g a r m u n s t y c k e ! ! !

Jopp, så var det. Ett dammsugarmunstycke. Det var den snygga inslagningen som fått honom att köpa det. Det kärleksfulla snyftandet förbyttes snabbt i ett raseri, om än väldigt samlat. En smäll i en badrumsdörr, en stund längre än en evighet av tystnad. Efter det kom hon ut i köket igen, satte sig vid bordet och åt sin portion av middagen under sammanbiten tystnad. Inte ett ljud. Inte en blick. Inte en enda förnimmelse av att hon uppmärksammade hans existens i rummet.

När middagen kort därefter var över försvann hon in i sovrummet och stängde dörren om sig. På dörren fanns en lapp upptejpad med det tydliga budskapet “Sov i gästrummet!”

Det här var en av de små berättelserna han delade med sig av om kvinnan i hans liv. Hon som inte längre fanns att tillgå och som han intalade sig och försökte intala mig att jag skulle ersätta. Hon som jag i hans tycke aldrig kunde leva upp till eller ens vara hälften så mycket kvinna som vad jag än tog mig för. Trots att mitt intresse för materiell status är betydligt mindre än vad hennes verkar ha varit, men det kanske till sist var det som var felet – jag gick inte att köpa.

första gången…

Allt började med ett enkelt litet tweet om Djungelvrål. Hos mig innebar det en koppling till ett gammalt minne. Mina första Djungelvrål.

Jag bodde fortfarande i Småland då. Gick nog fortfarande i tredje klass. I början av det läsåret hade en ny kille börjat hos oss. Hans familj hade flyttat ner ifrån Stockholm, något område som hette Svartbäcken (kan vara att jag minns fel där). Vi hade dessutom ett överskott på tjejer i klassen så tillskottet var mer välkommet än någon ville erkänna. Utan att gå in på för mycket detaljer så blev vi tillsammans. Jag gick på akvarellkurs hos hans mamma. Någon gång under höstterminen hade jag varit tuffare än vanligt och frågat chans på honom. Någon gång hade jag fått en liten lapp av honom i fickan på mina ytterkläder under tiden akvarellkursen pågick. Någonstans i allt det där blev jag med pojkvän, om än på ett väldigt barnsligt och oskyldigt stadie.

Han ringde ibland och slängde glatt ur sig; “Tja, ska vi lattja?!”  Första femton gångerna hade jag inte en aning om vad han sa, men svarade alltid ja. Resten av gångerna hade jag ingen aning om vad han egentligen menade men eftersom det ändå innebar att umgås på samma få kvadratmetrar så sa jag alltid ja då också.

Någon gång under tiden vi var tillsammans blev det en nästan-riktig-dejt i form av ett biobesök. Visst, hans mamma var med eftersom det var åtta mil till biosalongen och hans lillebror var också med eftersom hon inte gärna kunde lämna honom ensam, eller om det var så att han också ville se filmen. Det kan t.o.m. ha varit så att hon tänkte åka dit med sina söner och sen bara vara snäll och låta mig följa med eftersom jag och hennes äldsta son ändå lekte så ofta.

Oavsett vilket så minns jag ändå delar av det fortfarande. Det var magiskt. Det var Mio min Mio vi såg. Jag tyckte filmen var rätt läskig då. Minns t.o.m. att vi hade tagit med bilkuddarna (du vet sånna där barn sitter på för att kunna ha bältet på sig på rätt sätt) in i biosalongen. Jag minns att vi sedan satt och höll varandra i handen hela vägen hem. Men jag minns också att det var allra första gången i mitt liv som jag åt Djungelvrål. Jag fick dessutom en hel påse alldeles för mig själv.

edit: jag finner det dessutom fascinerande hur ett ord inte bara leder till återkopplingar i minnet utan hur det samtidigt utifrån det kan skapa engagemang och dialog kring enkla funderingar som uppstått ur det. Tack alla som deltog i diskussionen kring när Mio min Mio möjligen kan ha visats i Kalmar och huruvida jag är en slöhög som inte har bättre koll på imdb. Det är just sånna här små saker som får mig att fortsätta twittra.

ett ljus i mitt mörker


Så skrivs det på twitter och det är just vad jag gör ikväll. Tänder ljus. Det här importerade helgdagsfirandet som jag sett höra hemma i USA, Irland och England (kanske på fler ställen) förstår jag mig inte på och ger jag inte heller någon plats för i Sverige. När jag är i något av länderna där det är en gammal tradition är det en annan sak. Hos mig, när jag är i Sverige, är det inte en tradition så istället tänder jag ljus.

Ikväll tänder jag ljus för de som inte längre finns kvar i mitt liv. För de som inte har en möjlighet att komma tillbaka.

Ikväll tänder jag ljus för de mor- och farföräldrar som jag aldrig mer får möta, aldrig mer kan ringa till och aldrig mer kan krama om.

Ikväll tänder jag ljus för en flicka vars hjärta inte slog mer än ett dygn innan det gav upp. Vars hjärtfel var så svårt att behandla att läkarna där hon föddes inte hade resurserna och när det väl upptäcktes var resan dit där resurserna fanns för lång för att hon skulle överleva.

Ikväll tänder jag ljus för den flickan som, om det funnits tid, om det funnits resurser, idag kunda ha varit 20 år och kanske hade varit ute och rest runt i världen, kanske hade fått sitt första riktiga jobb, kanske hade haft hela livet framför sig.

Ikväll tänder jag ljus för den flickan som kunde ha varit världens underbaraste tjej med syskon som älskar henne över allt annat, som kunde ha tagit studenten för inte så länge sen, som kunde ha varit lik mig och som kunde ha suttit här i soffan med mig och fnittrat över någon grabb hon kärat ner sig i.

Så blev det inte.


Ikväll tänder jag ett ljus för min syster. Flickan som föddes för lite drygt 20 år sedan. Flickan som levde ett dygn och vars kropp jag höll i min famn timmar efter att hon tagit sitt sista andetag.

Ikväll tänder jag mitt ljus för dig, älskade Josefin.

ett litet snitt ur verkligheten

(och en orsak till att ensamheten ändå är så lätt att välja, tack och lov är den tiden förbi)



han ringer.

– Hej, det var XXXX. Vad gör du?

– Hej du. M kom precis så jag ska ta bilen och åka till IKEA.

kort tystnad, (mina närmaste är inte heteronormativa och det vet han om, alltså dömer han även mig efter samma fördomsfulla form han lever i)

– Ska någon av dom där karlarna med eller ska hon med?

– M lämnade av maken vid Heron City på vägen hit och hon ska iväg på en inbokad fika så det är JAG som ska åka till IKEA och handla det där klädskåpet. Det har jag redan talat om!

– Mmm, jag satt in pengar åt dig, och så satt jag in så att du kan få det hemkört sådär som vi gjorde sist. Så du inte behöver ta med nån av hennes karlar.

jag svär inombords, både över hans uppenbara markering av att äga mig, köpa mina möbler som jag redan budgeterat för på egen hand, och därtill kontrollera vem jag överhuvudtaget umgås och samtalar med..

– Förresten hon är där sa du, får jag prata med henne! Jag vill säga Hej!

– Skulle inte tro det. Så länge jag inte sett skymten av vare sig dina bekantskaper eller ditt hem så finns det ingen anledning för dig att ha någon direkt kontakt med mina vänner. Hur som helst så tänkte jag åka nu.

– Men, du fixar väl hemkörning där borta.

– Nej, jag tänkte lasta in det i bilen. Det är ju därför jag tar det NU, för att jag har TILLGÅNG till en bil där det får PLATS, så..

– Hur ska du få upp det i lägenheten då! Du tar väl med nån av dom där jävla kar..

– Men för helvete! Jag kan knuffa kartonghelvetet från vagnen IN i bagaget, samma höjd!, och när jag kommer hit kan det ligga i bilen till hon kommer tillbaka och sen kan vi HJÄLPAS ÅT och bära upp skiten! Nu tänkte jag faktiskt ÅKA!

– Ja, men gör som jag har sagt nu! Jag älskar dig! Puss

(ytterligare en sån där maktmissbrukarkommentar, älskar – vet han överhuvudtaget vad det innebär)

– Mmm, puss.

jag lägger på, byter några lugnande ord med M, kramar om henne innan hon beger sig iväg på sin inbokade fika. Sedan packar jag in mig och hennes andra man i bilen och vi rör oss mot IKEA och en underbar dag tillsammans.

somliga går i trasiga skor..

Jag hade egentligen tänkt lägga upp ett par bilder för att illustrera en del av det senaste dygnets händelser. Å andra sidan så har alla försök att ladda över från telefonen till datorn krånglat idag, så minsta motståndets lag innebär bildlöshet. (det gick istället att lösa i efterhand)

En katastrofal kväll slutade bättre än den såg ut att kunna göra. Jag har gallrat bort en klass (den jag studerar med fyra dagar i veckan) med människor från att eventuellt kunna ses som vänner i framtiden. Jag kan fortfarande bli arg när jag tänker på delar av händelseförloppet. Jag har ont i kroppen av det ännu, det går säkert över under veckan.

Samtidigt kan jag inte tillåta mig att tycka att det senaste dygnet har varit fruktansvärt. Det har det inte. En skara rötägg kan inte få förstöra så mycket av det som ändå blev bra.

Längtan dök upp som från ingenstans, eller njå han svarade på ett sms när det som mest behövdes, och fångade upp det som var kvar av mig i den mån det var möjligt. Upplösningstillstånd, att vara emotionellt slagen i spillror och därtill kanske också finnas i en förstärkt känsla av hjälplöshet i utlämnandet av att sitta ensam i en del av världen där man aldrig tidigare varit. Det kan säkert vara svårt att pussla ihop det där om man inte är van, och än mer omöjligt om man egentligen inte vill lägga så mycket energi på den som går i bitar. Nu får jag känslan avv att längtan ändå vill..

Jag är på ett sätt tacksam över att längtan gjorde ett försök, där vid midnatt. På ett annat bara euforisk över just samma sak. I varje liten detalj under timmarna efter fanns genomgående ömhet, oavsett om det bara var närhet eller hårdare tag än så. Hade någon utifrån kunnat kliva in i morgondiset, medan vi ännu sov, hade facit över nattens omvårdnad ännu synts tydligt i hela bostaden. Morgonstund visade sig bli en fortsättning på det som pausades för att ge utrymme för sömn. Närhet i överflöd.

När vi lämnade hans tillvaro idag stod mina skor fortfarande kvar på köksbänken. Den ena utan anmärkning, den andra utan klack och då även limskadad i ett tappert försök att rädda den.

I min hall står istället ett par skor som alldeles nyligen tillhörde en flicka på 9 år.

Barndomsminnen är bra??

Minnesfragment dyker upp ibland, lite som om någon råkat koppla fel och man kommer åt något som inte var ämnat att återses. Eller så var det kanske dags att spela upp den filmen igen så här många år senare. Det här bubblade upp till ytan igår när jag duschade. För ett ögonblick var jag där igen. Ensam, utelåst och utan vetskap om huruvida jag skulle få komma in igen.

November igen. Det är så kallt här ute. Så kallt. Nattlinnet som slutar strax nedanför knäna är så tunt, och det drar in kyla underifrån. Jag står här barfota, eller står gör jag inte. Jag trampar frenetiskt där jag står. Jag har inga skor på mig, inga strumpor. Verandratrappen är så kall under mina små fötter. Det har varit frostnätter så länge nu, den här kvällen är inget undantag. Jag skriker inte heller, det gör för ont att dra ner så kall luft i lungorna. Däremot så står jag här och huttrar hulkar mig, försöker att inte gråta, försöker att inte låta. Frosten har redan bitit tag i gräsmattan, det ser t.o.m. ut att ha kommit lite snö på den. Tårarna rinner ner för kinderna och fryser lika fort. Jag är fyra år gammal. Ensam. Ute. Frusen. Livrädd. Dörren framför mig är låst. Jag får inte komma in. Jag sträcker mig än en gång efter dörrhandtaget och trycker ner det i ett försök att öppna. Jag vet redan att det inte kommer att gå. Det finns ingen magisk fé som glittrat förbi och gjort dörren olåst. Det finns bara mamma, men inte där för att skydda mig. Hon låste. Hon lyfte ut mig armen, släppte ner mig på trappan, slog igen dörren.. och låste. Varför? För att jag är den odrägliaste, jävla unge som finns. Jag är inte tillräckligt kuvad, jag följer inte alla råd som en robot, jag finns. Det är fyra år sedan jag förstörde allt. Jag finns. Jag försöker sluta gråta, de frusna tårarna gör så ont. Jag vet inte ens om jag får komma in igen. Kanske, kanske om jag försöker att vara osynlig. Flyter med och hoppas att hon inte märker mig. Kanske.