Category Archives: Barnlösheten

Längtan

Jag vet. Jag kommer förmodligen aldrig få uppleva det. Ändå finns det små saker där ute i verkligheten som får längtan efter barn att skrika lite högre. Som det här;

svordomar2

Tänk att få uppleva sånt här. Då. När det faktiskt händer.

Leave a Comment

Filed under Barnlösheten

bara desperata idioter gör

Så du tycker att människor beter sig som desperata idioter när barn blir till innan förhållandet legat och mognat i minst 2-3 år? Du tycker dig verkligen ha rätt att döma ut andra på det viset, utan att ha en aning om vad de varit med om tidigare, varför de inte skaffat barn förrän nu. På vilka grunder? Att du redan har upplevt. Att du innan du ens blivit 40, redan har 4 barn att ta hand om och dessutom har ett sprucket äktenskap i ryggen för att hon kanske inte var RÄTT för dig trots allt. Trots alla barn.

Så utifrån att du redan vet hur det är har du rätt att döma? Utifrån att du redan vet hur det är att ständigt gå runt med smärtan och rädslan över att det ännu inte hänt, att det kanske aldrig kommer hända. Att ingen kommer tycka du är värd att uppleva det tillräckligt mycket för att vara en del i att skapa ett liv tillsammans med dig. För det vet du ju säkerligen precis ALLT om hur det känns!

När blev det en desperat åtgärd att ha i is i magen och vänta tills det faktiskt känns riktigt jävla rätt?

Eller vänta nu. Vem framstod som mest desperat när vi väl tittade lite närmare på vad som hänt och gjorde några jämförelser.

Blev jag automatiskt desperat för att jag närmar mig 35 och fortfarande önskar barn och egen familj? Eller blev jag det när jag inte har något problem med att låta det hända OM allt verkligen känns helt jävla hundra trots att det inte gått mer än ett halvår? När jag valt att acceptera att vissa saker styr man inte över till 100%.

Var jag mindre desperat när jag önskade exakt samma sak för 10 år sedan? Var ligger logiken i det?

Hade jag verkligen varit desperat hade jag förmodligen redan för 10 år sedan satsat stenhårt på att bli gravid med dåvarande, oavsett om han var med på tåget eller inte.

Förmodligen hade jag i ren desperation då sett till att familjen blev av, utan att faktiskt känner efter om det verkligen var rätt man att skapa den med.

Och hade jag inte varit desperat just då men blivit det med tiden hade jag förmodligen sett till att “råka” bli gravid med någon av de relationsförsök som uppstått sen dess. Någon av de som jag med tiden konstaterat inte var rätt för mig att bilda familj med och sedan hade fått leva låst till, på grund av gemensamma barn och som förmodligen också låst mig från att flytta till den där rätta som jag kom att möta senare men som bor alldeles för långt bort.

Så när blev jag en desperat idiot? (Eller blir jag det först när det faktiskt råkar hända?)

Förmodligen blev jag kanske desperat när jag höll fast vid tron att det kommer hända när det väl känns rätt och med någon som verkligen känns rätt, oavsett hur länge vi har känt varandra. Vilket är precis samma inställning jag har haft hittills och trots det har inga barn blivit till.

Så vem fan är du att döma?

Egentligen.

Leave a Comment

Filed under Barnlösheten

när jag inte tycker om mig själv

Efter en helt underbar helg, långt bättre än jag vågat hoppas på, kommer jag hem och det första jag gör är att gråta. När jag dessutom förstår varför jag gråter skäms jag och blir samtidigt gruvligt arg på mig själv.

Det är inte så mycket avundsjuka (eller ens någon form av illvillig missunnsamhet) som jag först trott utan hur det slår rakt in i den där önskan som är så stark att det gör ont att tänka på den. Knappt att det går utan att tårarna springer marathon ner för kinderna och alla försök att hindra det är katastrofala misslyckanden redan från början. Eller jo, en del avundsjuka är det i det, vilket jag skäms något fruktansvärt över och därmed blir arg på mig själv att jag överhuvudtaget känner så.

I allt det där ljuvliga, varma, underbara och välkomnande som varit i flera dagar fanns såklart också påminnelsen om det som inte är. Den blev extra påtaglig när jag såg hans eufori och totala lycka över att hon så tydligt visade att det var honom hon behövde och ville ha just där och just då. Inte sin mamma, eller ens sin pappa utan Honom. Han pratade efteråt om känslan att känna sig så behövd och det oförklarligt underbara med den. Jag missade att värja mig, hann precis samla tillräckligt med kraft för att där och då inte falla ner i det stora hålet jag bär inom mig, där den känslan egentligen borde finnas.

Ett tag trodde jag att det handlade om ren, skär avundsjuka för att han har tillgång till den känslan och inte jag. Men det är inte ens på den nivån. Det gör inte alls ont att han har den, det gör bara ont att jag inte gör det. Det finns inget där ute av allt underbart som jag INTE unnar honom, han är värd allt det där och så mycket mer. Skulle det visa sig att jag är ett hinder för hans lycka skulle jag röja det hindret för att hjälpa honom finna den. Svårare än så är det inte.

Så nu när jag efter flertalet gråtattacker under dagen och ständiga konfronterande av de egna känslorna kommit fram till att jag åtminstone inte är missunnsam har jag bara mitt eget ekande, stora hål i känslorummet att slåss med. Saknaden efter det där jag än så länge aldrig riktigt upplevt. Det där som jag fortfarande är så innerligt rädd att jag aldrig kommer få uppleva – vilket på ett eller annat plan får mig att känna skam. Mer skam än avundsjukan bär med sig.

Så nästa steg blir att rota i skammen, men vet inte om jag orkar det. Åtminstone inte idag.

Leave a Comment

Filed under Barnlösheten

när livet skaver och gör ont

Den finns alltid där, som ett gruskorn i skon som man aldrig lyckas få bort. Den där nötande känslan, den innersta önskan som livet aldrig verkar ge möjligheter att uppfylla. Otillräckligheten som gör att jag aldrig är ens ett tänkbart alternativ när det väl är dags. Samtidigt som det inte ser ut att finnas vare sig krav eller kriterier när man ser till de som valts, de det händer för. Men det kanske inte bara är jag som är totalt omöjlig, oattraktiv och ointressant när det väl gäller. Det kanske också är jag som inte ger mig och livet möjligheter av ren rädsla. Just nu är det svårt att veta.

Däremot var det inte svårt att veta att bläddrandet i en av blaskorna i lunchrummet på jobbet igår fick det där gruskornet att växa sig större än ett de stenblock som håller upp pyramiderna i Egypten. Två hela uppslag handlade om just det där som gnager mest. Barn. Ångest över barnlöshet. Tillhörande stress och flertalet faktorer som talar om för en hur ont om tid man har efter 30.

Min tid har börjat rinna mig ur händerna. Som sanden i timglaset. Jag försöker hålla kvar den så gott det går i mina kupade händer men den forsar mellan fingrarna i samma takt om som Niagarafallet och inget jag gör kan hindra det. Bland de tolv orsakerna till varför vi barnstressar som finns angivna i tidningen bär jag sju i min ryggsäck. Sju! En eller två hade säkert gått att hantera och bearbeta, men sju? Rädslorna har givetvis satt sina spår i det här.

Jag är någonstans i grunden rädd för att mannen som skulle komma att bli pappa till mina barn egentligen inte vill ha barn, åtminstone inte med mig. Jag vill inte utsätta ett barn för känslan av att vara oönskad – jag vet redan hur den känns. Att åldern springer ifrån mig är bara det ett panikmoment i sig. Varenda menstruation numera leder till något man skulle kunna kalla en microdepression. Ett slöseri jag har svårt att förlika mig med, speciellt de månaderna när ingen aktivitet ägt rum som kunde ha förhindrat det.

Planeringspaniken och den stress det för med sig vill jag helst inte ens tänka på men nog finns den där. Ingen tid i världen verkar RÄTT. Det går inte att få med under utbildningen, för det skulle sätta ekonomisk stress i ett ännu större perspektiv än det redan är och svårigheten att kombinera en familjeuppstart med en karriär har jag skrivit om tidigare, så hur det stressar är knappast svårt att se.

Den enda delen som vore “lätt” att arbeta med och ta sig förbi, även om den inte heller känns lätt, skulle väl vara förlossningspaniken. Där finns det uppenbarligen redan metoder och terapiformer att ta till, men som det ser ut nu så vet jag inte ens om det är lönt. Som det ser ut nu vet jag inte ens om jag har en man i min närhet som vill dela ett föräldrarskap med just mig. Som det ser ut nu vet jag inte ens hur det överhuvudtaget skulle vara möjligt att ta sig dit, även om det mesta skulle gå att lösa så länge viljan finns.

Om jag bara visste att viljan verkligen fanns kanske det inte skulle kännas så svårt att ta sig igenom dagarna som nu känns så svåra. Dagarna då det räcker med en dålig artikel i en kvinnotidning, eller en missad puss i förbifarten för att tårar stora som pumpakärnor ska trilla nerför kinderna på mig. Jag tycker inte ens om mig själv när jag mår så här, så jag förstår mycket väl att ingen annan gör det heller. Så nog har jag funnit de bästa förutsättningarna för aldrig kunna hamna rätt, aldrig kunna nå den plats i livet där jag önskar vara. Jag vill samtidigt inte behöva ta till fula knep för att hamna där, det skulle innebära att jag går emot någons vilja. Skulle jag verkligen acceptera att någon går emot min vilja i en så stor fråga som det ändå är?

Att jag sedan skulle bli världens bästa mamma gör det inte lättare att tvingas avstå.

3 Comments

Filed under Barnlösheten

hur tvingar man sig att fortsätta andas

Kan man kalla det kris? Den där stunden i livet när man ser alla sina önskningar, förhoppningar om livet och framtiden smulas sönder och försvinna iväg med sommarbrisarna. För inte har det väl undgått någon att jag länge drömt om en alldeles egen familj, önskat möta någon att skapa den med. Inte har det väl varit svårt att läsa sig till att jag hoppas på att få uppleva tryggheten jag vet finns, men som jag inte kan erinra mig om att jag har upplevt.

Den skoningslösa verkligheten börjar bli alltför påtaglig. Det börjar sakta sjunka in nu. Hur mycket jag än kämpar, önskar att det till slut ska vara mödan värt kommer jag närmare och närmare insikten att det aldrig kommer inträffa. Om jag så skapar en image som drar till sig mer intressenter än jag har ork att hantera kommer resultatet vara detsamma, jag kommer ändå inte anses duglig för det jag drömmer om.

Det är svårt att se saker positivt, finna glädjen i det lilla och hålla hoppet levande när inget av det möts av något annat än likgiltighet. Kanske inte konstigt att glöd falnar och dör, om den ens fanns där till att börja med. Jag vågar inte ens vara säker på det längre.

Om jag bara orkade skulle jag nog ändå gråta över det, kris eller inte.

2 Comments

Filed under Barnlösheten

inte så självklart

Just nu gör livet en smula ont igen.

59 dagar är lite svårt att tolka som något annat än vad det troligtvis var. Det var en inbjudan till livets dans, den jag drömt om sedan jag själv var 10-12 år gammal. En inbjudan som inte var avsedd för mig utan återkallades innan jag ens hunnit fundera på att tacka Ja. Den dansen jag än så länge aldrig på fullaste allvar blivit uppbjuden till. Där jag tydligen aldrig varit det självklara alternativet – för någon.

Inte så att jag är ett dåligt alternativ när det gäller just det. Jag kan t.o.m. vara så järv att jag säger att jag är bland de bästa alternativen som finns där ute. Rent utav det absolut bästa alternativet för en handfull män, för en handfull blivande familjefäder. För någon enda – rent ut sagt fulländad.

Varför?

Hur kan jag säga så?

Jag som inte ens har barn, jag vet ju ingenting!
Kan tänka mig att de argumenten används flitigt av människor som vill hålla mig på plats, trycka ner mig och se till att jag inte sticker upp näsan. Jag kan säga så för att jag vet att mina värderingar håller. Jag kan säga så för att jag vet att kärleken, till det som ännu inte börjat växa, redan finns där och aldrig kommer försvinna. Jag kan säga så för att jag har sett hur jag inte vill att någon annan ska behöva ha det och vet vad jag behöver göra för att ändra på det, för att skriva ett annorlunda kapitel än det förra. Jag kan säga så för att i allt jag andas, är och lever är det min roll. Den enda roll jag fullt och gränslöst brinner för.

Så varför händer det inte?

Kanske för att jag inte är det självklara alternativet. Jag är inte den första du tittar på. Inte den du direkt synar nerifrån och upp, eller tittar på en andra gång inom loppet av några sekunder. Jag är inte den som säljer innehållet genom en överspacklad, retucherad och påkostad förpackning. Det som oftast gör det så självklart för en att köpa!

Jag är inte den som säljer mer än jag senare kan leva upp till. Jag säljer inte en Saab 9-5 genom att måla om den till en Porsche. Det är snarare tvärtom. För att upptäcka sanningen, för att inse att du har fått det absolut bästa som finns, behöver du våga bjuda upp och dansa med mig. Du behöver våga ta dig an mig, en Morris Mini Cooper med en och annan buckla på stötfångaren, och inse att det är en Porsche, det är en Triumph, det är en Kawasaki, det är vad du mest önskar – en dans med allt det bästa i livet.

Just därför gör det så ont, att inte bli uppbjuden till livets dans. Just därför gör det så ont – att jag aldrig är det självklara valet.

3 Comments

Filed under Barnlösheten

när är det dags?

För mestuffingar som jag, som vill våga låta livet ha sin gång och låta saker och ting också få ha sin gång och hända när de väl händer och sker men samtidigt inte vill riskera att äventyra det som är bra, är det lätt att bli rädd. Just nu är jag livrädd, men det lutar mer och mer åt en uppgivenhet. Det är nämligen så svårt att veta när tiden är rätt, när man vågar låta livet hända – precis som det är. Dock verkar det inte vara nu heller, inte ens i det lilla formatet.

Jag kan inte ens ljuga bort det. Just nu drömmer jag att Han ska vakna ur sin dvala, var han än befinner sig (om det så är bredvid mig i sängen, på andra sidan stan eller i en annan del av världen), svepa mig av fötterna och viska tätt mot mitt öra; “Nu kör vi, älskling. Nu får livet bli som det blir, det är dags att låta det få hända.”

Leave a Comment

Filed under Anfäktelser, Barnlösheten

taskig livsplanering

Mycket tankar just nu, om allt möjligt. En hel del om det där jag önskade att jag gjort för flera år sedan, men aldrig hade möjlighet till då. Jag har ställt frågan tidigare och funderar fortfarande på den – när är det tänkt att man ska skaffa barn?

Läget verkar aldrig vara det rätta.

Hur jag än gör och vad jag än tar mig för så är det inte ens nära idealiskt, åtminstone inte när det är möjligt. Samtidigt blir det inte längre bättre av att vänta.

För det mesta känns det som om jag redan väntat för länge. Som om tåget redan har gått och jag får skylla mig själv som valde att stå kvar på perrongen den gången. Efter 35 känns som en ålder när det inte ens är att tänka på att börja med graviditeter och barn. Men innan dess verkar inte vara läge av alla andra praktiska orsaker man möjligen kan tänka sig.

Ibland får jag lust att bara lägga mig ner och ge upp. Nu är ibland.

Gräv ner mig är du snäll!

2 Comments

Filed under Barnlösheten

framtidsvisioner

Man kanske skulle ta och kissa på en sån där vit sticka snart. Får ta ett varv förbi Apoteket imorgon.

Det vore väl ändå hög tid att börja bygga framtiden snart. Vad säger du?

Leave a Comment

Filed under Barnlösheten

i en del strider är alla medel tillåtna

Det händer att jag blir sådär brutalt nere i stövelskaften över att tiden rinner iväg och jag fortfarande inte har barn. Speciellt påtagligt brukar det vara så här års, dagarna runt min födelsedag – den onda påminnelsen om hur fort tiden går, hur fort tiden rinner ifrån mig.

När det händer gäller det att värja sig! Då finns det inga regler. Det brukar heta att i krig och kärlek är allt tillåtet. De mörka tankarna kring det här är definitivt något jag förklarar krig emot. Då skyr jag inga medel! Jag menar verkligen INGA medel! Det effektivaste sättet att slå ihjäl suget efter barn än så länge har visat sig vara det här, funkar varje gång;

Tänka sig, den funkade idag också!

2 Comments

Filed under Barnlösheten