Hjälper eller stjälper du dina barn?

Istället för totalt fokus på studierna (vilket är vad jag borde ägna mig åt) går en hel del tankar kring barnen, andra barn, den egna barndomen och andras barn som inte är barn längre och där det uppenbart gått käpprätt åt skogen och vad som gör att det tippar åt endera eller andra hållet.

Utan omsvep säger jag att det ligger hos föräldrarna, helt och hållet. Det svåraste är möjligen när föräldrar inte vill se att de behandlat sina barn (som i det närmsta blivit varandras motsatser) olika utan envist klamrar sig fast vid något slags lika-behandlings-ideal som de i alla fall utåt vill vara urmodellen för trots att sanningen är någon helt annan.

Så vad är det egentligen som gör att ett barn behandlas annorlunda från ett annat? Det kan vara vad tusan som helst, men mest troligt är enligt mig att det kommer sig av något som hänt under resans gång. Min egen familj är ett tydligt exempel. Jag kom först, min bror knappt två år senare och jag har väldigt få minnen av att vi behandlats extremt olika. Visst fanns det avvikelser, pga könsskillnader, intressen osv men det enda som stack ut var väl möjligen att mamma tidigt efter att vi börjat skolan bestämde sig för att jag var den smarta och min bror rent logiskt inte hade lika lätt för att lära sig saker, så jag uppmanades hjälpa honom. Det var inget vi ens tjafsade om. Snarare fick han den enklare läxhjälpen av oss två och kom lindrigare undan. Dock är det kanske inte det här jag främst tänkte på utan lillasyster som kom många år senare. Till saken hör att vi relativt kort innan dess redan hade fått en lillasyster, som tyvärr lämnade oss innan hon ens kommit hem från BB.

Nu närmare 30 år senare vågar jag sticka ut hakan och å det bestämdaste hävda att den händelsen påverkade mina föräldrar något oerhört, vilket tog alla möjliga former i min systers uppfostran och barndom. Alldeles för mycket av låt-gå-attityden och få-allt-du-pekar-på-beteendet gick ganska lätt att rättfärdiga med att hon kunde också försvinna från oss precis när som helst, precis som vår andra syster och i det världsliga perspektivet var det inte så svårt att ge efter.

Jag minns dock en 15-åring som inte riktigt var med på den metoden. Men vad hade väl en upprorisk 15-åring att säga till om i ett hushåll med två vuxna. Så nu gick det som det gick. Den tråkiga attityden följde med upp i vuxen ålder, att anse sig ha rätt till allt utan att behöva anstränga sig för något och anse att det är orättvist att inte ha serverats de där sakerna andra “fått” (genom att kämpa och slita för att själva uppnå dem). Det går att se kopplingarna och bristen på konsekvensanalys av de som ständigt gav efter.

Sen är det här givetvis inte ett unikt fall på något sätt. Jag har ett liknande fall i min direkta närhet. En närmare 30-åring som är lat, manipulativ och bekväm, inte lyfter ett finger mer än absolut nödvändigt, förväntar sig att få allt hon begär och gärna sitter och skryter med att hennes pappa är hennes privata bank. Jag mår uppriktigt illa varenda gång jag tänker på det. Så finns det en lika tragisk historia i de föräldrarnas förflutna som mina hade? Inte riktigt, men nära nog. Att kämpa och längta efter något, eller som när det gäller barn någon, i många långa år och hinna nå branten där man står och ger upp och känner sig besegrad för att sen mötas av ett “mirakel” är tillräckligt traumatiserande för att börja bete sig utan djupare konsekvenstänk och springa på i den riktningen med skygglappar och taggarna ut för var och en som noterar och kommenterar det.

Tänk om du var den föräldern. Det svåraste måste nog ändå vara att vakna upp efter 25 år och inse att det där barnet fortfarande är ett barn (ca 6 år gammalt i stora delar av beteendet men med förmågan att snabbt utvecklas till en trotsig 14-åring, dock aldrig mer utvecklad än så) när det nu rimligtvis borde vara en mogen och självgående vuxen. Tänk att stå där och undra vad du gjorde för fel, skicka ut frågan men inte få ett svar eftersom den du skickade frågan till vet att du inte kan hantera svaret och därför valde att se om sitt eget hus och hålla käft. Kanske ges ett svar om frågan kommer igen, kanske kommer du på svaret själv. Men det första barnet blev ju inte alls så här? tänker du säkert nu. Stämmer bra! Det första barnet kom innan krisen och hade då samlade, balanserade föräldrar med sunda värderingar och en bra idé om vad som var en god uppfostran och framför allt vad som INTE var ok att tumma på. Det barnet hade redan lärt sig regelverket när det andra kom. Det barnet gavs förmodligen inte heller utrymme att ändra sitt beteende till det där manipulativa som nästa barn utvecklade. Det förefaller sig både logiskt och rimligt.

Så med allt det här sagt borde alla mina barn vara dödsdömda från början. Jag har hunnit längta ihjäl mig efter dem. Jag har hunnit passera min egen gräns för när jag ansåg att det var “försent” att överhuvudtaget bli förälder. Jag har vandrat igenom den stora sorgen över barnen jag aldrig skulle få uppleva… och kommit ut på andra sidan. Den sidan där jag accepterade min lott och att de aldrig skulle komma in i mitt liv.

Sen hände det. Ett mirakel! Två mirakel! Ja, rent utav TRE mirakel! Så nu har jag en hel famn av mirakel att ta hand om varje dag. Att skämma bort varje dag. Att göra till extremt självgoda odågor som aldrig kommer lyfta ett finger och förvänta sig att bli serverat vad än de pekar på! Tss… skulle inte tro det. Den bästa gåvan jag kan ge mina barn, utöver gränslös kärlek, är att hjälpa dem utvecklas till självsäkra, handlingskraftiga och drivna individer som förstår och uppskattar friheten i att ta ansvar för sina egna liv. Dit kommer vi aldrig komma om jag väljer att behandla dem som offer för, eller frukten av, en extremt svår kris (som de faktiskt aldrig upplevt). Skulle jag göra det skulle jag aldrig kunna skicka ut dem att upptäcka världen om 15-20 år utan att på förhand ha dömt dem till en svår undergång. Ingen vill väl va en sån jävla idiot till förälder?

Hjärtat växer

… och familjen likaså.

Finaste lillebror, välkommen till världen.

Hoppas du kommer trivas hos oss. Vi älskar dig oändligt och villkorslöst.

Mitt lilla hjärta

Välkommen till världen.

Om du bara visste hur många tårar du redan givit mig genom så många, långa år. Tårarna nu är av en annan sort. Varenda en av dem består till 100% av glädje och kärlek.

Vi gjorde det

Den 15 augusti 2015 sa vi båda Ja till ett fortsatt (förhoppningsvis) långt äventyr tillsammans. Det där som kallas livet.

 

Längtan

Jag vet. Jag kommer förmodligen aldrig få uppleva det. Ändå finns det små saker där ute i verkligheten som får längtan efter barn att skrika lite högre. Som det här;

svordomar2

Tänk att få uppleva sånt här. Då. När det faktiskt händer.

bara desperata idioter gör

Så du tycker att människor beter sig som desperata idioter när barn blir till innan förhållandet legat och mognat i minst 2-3 år? Du tycker dig verkligen ha rätt att döma ut andra på det viset, utan att ha en aning om vad de varit med om tidigare, varför de inte skaffat barn förrän nu. På vilka grunder? Att du redan har upplevt. Att du innan du ens blivit 40, redan har 4 barn att ta hand om och dessutom har ett sprucket äktenskap i ryggen för att hon kanske inte var RÄTT för dig trots allt. Trots alla barn.

Så utifrån att du redan vet hur det är har du rätt att döma? Utifrån att du redan vet hur det är att ständigt gå runt med smärtan och rädslan över att det ännu inte hänt, att det kanske aldrig kommer hända. Att ingen kommer tycka du är värd att uppleva det tillräckligt mycket för att vara en del i att skapa ett liv tillsammans med dig. För det vet du ju säkerligen precis ALLT om hur det känns!

När blev det en desperat åtgärd att ha i is i magen och vänta tills det faktiskt känns riktigt jävla rätt?

Eller vänta nu. Vem framstod som mest desperat när vi väl tittade lite närmare på vad som hänt och gjorde några jämförelser.

Blev jag automatiskt desperat för att jag närmar mig 35 och fortfarande önskar barn och egen familj? Eller blev jag det när jag inte har något problem med att låta det hända OM allt verkligen känns helt jävla hundra trots att det inte gått mer än ett halvår? När jag valt att acceptera att vissa saker styr man inte över till 100%.

Var jag mindre desperat när jag önskade exakt samma sak för 10 år sedan? Var ligger logiken i det?

Hade jag verkligen varit desperat hade jag förmodligen redan för 10 år sedan satsat stenhårt på att bli gravid med dåvarande, oavsett om han var med på tåget eller inte.

Förmodligen hade jag i ren desperation då sett till att familjen blev av, utan att faktiskt känner efter om det verkligen var rätt man att skapa den med.

Och hade jag inte varit desperat just då men blivit det med tiden hade jag förmodligen sett till att “råka” bli gravid med någon av de relationsförsök som uppstått sen dess. Någon av de som jag med tiden konstaterat inte var rätt för mig att bilda familj med och sedan hade fått leva låst till, på grund av gemensamma barn och som förmodligen också låst mig från att flytta till den där rätta som jag kom att möta senare men som bor alldeles för långt bort.

Så när blev jag en desperat idiot? (Eller blir jag det först när det faktiskt råkar hända?)

Förmodligen blev jag kanske desperat när jag höll fast vid tron att det kommer hända när det väl känns rätt och med någon som verkligen känns rätt, oavsett hur länge vi har känt varandra. Vilket är precis samma inställning jag har haft hittills och trots det har inga barn blivit till.

Så vem fan är du att döma?

Egentligen.

Min eviga hjärtesorg.

My heart
is low, my heart is so low
As only a woman’s heart can be
As only a woman’s, as only a woman’s
As only a woman’s heart can know

The tears that drip
From my bewildered eyes
Taste of bitter sweet romance
You’re still in my hopes
You’re still on my mind
And even though I manage on my own

My heart is low, my heart is so low
As only a woman’s heart can be
As only a woman’s, as only a woman’s
As only a woman’s heart can know

When restless eyes
Reveal my troubled soul
And memories flood my weary heart
I mourn for my dreams
I mourn for my wasted love
And while I know that I’ll survive alone

My heart is low, my heart is so low
As only a woman’s heart can be
As only a woman’s, as only a woman’s
As only a woman’s heart can know
My heart is low, my heart is so low
As only a woman’s heart can be
As only a woman’s, as only a woman’s
As only a woman’s heart can know

Only a woman’s heart ~ Eleanor McEvoy

Sluta drömma

Det är nog lika bra.

Jag ska nog inte drömma om någon framtid alls. Inte drömma om egen familj. Inte drömma om kärlek som syns och känns rent fysiskt. Inte drömma om någon som helst framtid som innehåller välbefinnande.

Jag ska nog helt enkelt inte drömma.

För om jag slutar drömma kommer jag inte heller bli besviken på att det aldrig händer mig. Om jag slutar drömma kommer jag inte längre bry mig om att andra vågar ta stegen och skapa det livet jag alltid drömt om, även om ingen vare sig vågar eller vill göra det med mig.

Så det är väl helt enkelt bäst så. Att bara sluta drömma.

 

För visst är det väl i sig ett steg av välbefinnande

– att slippa smärtan av besvikelser som trots allt kommer ur krossade drömmar.