Kallprata på du, Elisabet!

Å ena sidan förstår jag mycket väl vad Elisabet Höglund försöker komma åt när hon säger att twitter, facebook och sociala medier avskärmar oss från varandra i verkligheten snarare än tvärtom. De timmarna man sitter med datorn i knät kanske man inte samtidigt har fjorton, fyra eller ens en människa i sin närhet att prata med. Å andra sidan har jag testat det sista också. Att sitta med en människa i min närhet med dator i knät, dator i mitt och dator i hans och efter många timmar insett att han gått förlorad. Han har menat att vi lärt känna varandra genom att sitta så, jag menade hela tiden att vi kanske haft en möjlighet att göra det om vi pratat med varandra också och inte bara med andra i fysisk närhet av varandra. En tydlig orsak till att han är avvecklad och datorn mest är sällskap när det inte finns någon i närheten i att umgås med.

Å andra sidan tycker jag samtidigt att hon har lika mycket fel i sitt påstående. Utan internet hade jag inte pratat med fler människor i verkligheten, snarare tvärtom. Utan internet och sociala medier hade jag nog varit en enstöring i ett litet samhälle i södra Sverige där jag varit än mer isolerad från min omvärld än jag är idag. Det är å andra sidan mitt ansvar att se till att jag tar del av människorna bakom orden på internet i fler format än just via datorn. Jag är den som måste välja att gå ut och möta dem i resten av verkligheten också, något jag gärna gör under samma förutsättningar som jag möter människor i övrigt.

Att det sedan skulle bli mer kallprat och ytligt pladder med fler vänner och mindre intima samtal är inte heller något jag håller med om. Men det handlar helt enkelt inte om kommuniktionsformen. Det handlar mer om vem jag är och hur jag samtalar med min omgivning, på samma sätt som det antagligen utifrån Elisabets perspektiv handlar om hur hon är och hur hon samtalar med sin omgivning. Jag känner henne inte, vet inte hur hon kommunicerar med människor beroende på hur väl hon känner dem och inte. Däremot vet jag för min egen del att ytligt pladder och kallprat inte är en av mina paradgrenar, vare sig det är i ett rum med fysiskt närvarande människor eller i samtal med andra över internet.

Snarare tycker jag det är hemskt trångsynt att kategorisera sina vänner och de människor man valt att ta in i sitt liv och definiera hur “äkta” de är utifrån var man först mött dem.

inte så viktigt med nyheter

Kanske är det bara jag som börjar bli gammal och reagerar på helt andra saker än vad jag gjorde för femton år sen, eller så har det gått så långt i den successiva förändringar att skillnaderna nu börjar bli märkbara.

Det jag reagerade på var morgonnyheterna kl. 9 i TV4. På en inte så många minuter lång sändning har åtminstone två större fnitterattacker utbrutit hos de tre som läser upp nyheter, ekonominyheter och sporten. En tredje fnitterattack höll på att förstöra även vädret men lyckades avvärjas hyfsat av den äldre mannen med tveksam hårväxt.

Är det ens något att reagera på? Pja, kanske kan vara  och samtidigt inte. Nyheter, oavsett kanal, har för mig från barnsben varit något seriöst och till en början relativt tråkigt inslag i TV-tablån. Om den tråkiga känslan av det avtagit med åren har jag trots det ändå sett nyheterna som ett allvarligt och seriösare inslag i all övrig skit med tveksamt underhållningsvärde som TV-stationerna förmedlar. Det finns alltså någon egen önskan att även de som arbetar i sändning förmedlar den seriositeten som just nyheter representerar.

Så vad blir effekten av dessa fnitterattacker, små klyschiga skämt och avslutningsord som används när det passas över mellan de olika nyhetsuppläsarna? Kanske blir det ingen effekt alls. Kanske tycker en del att nyheterna blir lite roligare att titta på? Kanske undrar en del, som jag, om det ens finns något att ta på allvar i de nyheter som åtminstone (än så länge) läses upp.

Har det blivit så här för att en generation som inte är så intresserad av det som händer i världen börjat nå vuxen ålder? Är det en effekt av att det finns så många sociala nätverk och andra mediaformer där nyheter kan sprida sig och de som får mest utrymme där också når de flesta människor. Har nyhetskanalerna börjat ifrågasätta sin egen roll, sin trovärdighet och vikten av sitt arbete?

Så många frågor och jag kan inte säga att jag har svar på en enda. Däremot kändes det mest tråkigt att inte ens nyhetsuppläsarna verkade intresserade av att ta sitt uppdrag på allvar. Flamsa och tramsa gärna före och efter sändning, men jag önskar ändå det fanns någon form av yrkesstolthet som hjälpte dem upprätthålla en proffessionalitet åtminstone under sändning.

Det rör sig trots allt bara om ett par minuter i taget.

Jag vill flytta, helst igår.

Det finns en del saker i tillvaron som faktiskt gör mig ledsen och slutligen också förbannad. Elbolaget Fortum är en sån sak, utsugarna på intrum justitia är en annan. De två arbetar mycket nära varandra och det skulle inte förvåna mig om de satt den här sortens agerande i system. Att den senare även har ett namn som språkligen för tankarna till rättvisa får mig bara att vilja kräkas.

I början av december ramlade det in en påminnelse från Fortum i min brevlåda. En obetald faktura. Fine! Sån’t händer, även om det inte har för vana att hända med just hyra, el och bredband (märks vad som prioriteras?). Dock visar det sig att jag inte fått den originalfakturan jag då fick påminnelse på och även att förfallodatumet var en vecka innan jag överhuvudtaget skulle få in några pengar. Uppenbarligen sätter företag idiotiska förfallodatum för att ha en orsak att krångla ännu mer och kunna kräva ytterligare påhittade avgifter av folk. Oavsett vilket så betalades fakturan när pengar fanns att tillgå och där ungefär borde det här ha varit ur världen.

Icke!

Veckan efter det kom en inte-så-jävla-GLAD överraskning på posten i form av ett kärleksbrev från intrum justitia på (som ni säkert redan räknat ut) just den där påminnelsen, vars originalfaktura aldrig nått fram, med ytterligare hitte-på-kostnader på 160 spänn. Precis lagom till jul! Så vad händer då eftersom den där jävla fakturan faktiskt redan var betald?

Lagen säger tydligen att jag trots det måste sponsra intrum med 160 spänn för att de utfört ett onödigt jobb och vem man än pratar med så finns det varken empati, utrymme att lösa något på ett bra sätt eller något som helst vänligt tillmötesgående. Varför kallar de det överhuvudtaget för kundtjänst?

Så vad är det för jävla lagar vi har egentligen?! Att intrum sedan skickar ytterligare påminnelser med förfallodatum samma-dag-som-påminnelsen-landar-i-brevlådan gör att jag undrar om de börjat hitta på sina egna lagar. Men tack hursomhelst för jävligt ont i magen lagom till julafton och nu ytterligare en gång lagom till nyår!

Vart ska jag skicka mitt krav på ersättning för åsamkad sveda och värk i det här ärendet? Någon som vet.

Oavsett vilket bolag som sticker huvudet i sanden för att slippa kännas vid en sån typ av ersättning har det här bara resulterat i en sak utöver allt magont, illamående och olustkänslorna. Jag vill flytta. Så länge jag bor kvar här kommer jag nämligen aldrig slippa Fortum oavsett om jag väljer el från någon annan. Tydligen är det så att asgamarna “äger” ledningarna som går in i kåken jag bor i och de kommer fortsätta fakturera för att “bära fram någon annans el” i all evighet. Så länge kommer jag inte orka behöva ha med dem att göra.

Man undrar plötsligt varför Fortum ca två veckor innan påminnelsen skickade ut ett UTBETALNINGSKORT på ungefär det där beloppet som endera skulle kosta 25 eller 50 kronor att lösa in beroende på var man valde att göra det.

Ps: Ursäkta språket.

Edit:

Kan även tilläggas att handläggaren jag pratade med den 30 december 2010 kl. 16.57 då sade “Det här skulle ha varit inbetalt idag samtidigt som det på brevet från dem som jag just då hade i min hand stod senast 110106 vilket nog också säger en del om deras tidsuppfattning samt var de finner sina “ursäkter” att godtyckligt lägga på ytterligare “förseningskostnader”.

Såpan som aldrig kommer få liv

“Tror ni att vi kommer få se dokusåpan “Twitterfruar” någon gång under 2011?”

Jag slängde ut frågan på twitter utan att ha lagt någon större tanke bakom det men efter att ha satt ord på det började kugghjulen så smått att snurra. Det var inte direkt så att poletten ramlade ner, eller ens fråga om någon blixt från klar himmel. Snarare var det Sparbanken Finn i Veberöd som sögs upp i atmosfären för att sedan skoningslöst rasa ner i skallen på mig. Min twittrande väns fru hade lagt till mig på Facebook och jag undrade någonstans hur det är att vara tillsammans med någon som har den här typen av nätverk utan att man själv skulle vara direkt aktiv i det. Kan det vara så att det läget är tillräckligt för ännu en tragisk TV-underhållning som kan förgylla våra vardagkvällar en höst i väntan på julen, eller möjligen en vår i väntan på midsommar och semestern.

För visst är det så att när du nu finns fotbollsfruar, hollywoodfruar, damer på östermalm, dansbandsbrudar, skånefruar och allehanda andra damer på TV så borde nästa (och ganska självklara) steg i det här ändå vara Twitterfruar.

Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att se @nikkelin‘s fru, @powerlapp‘s hustru, och @farsanmitti‘s maka i det här och givetvis också för att inte helt dränka TVn i östrogen vore det ett underbart tillskott att även kunna plocka in @ulrikagood‘s man i sammanhanget.

Konceptet i övrigt?

Givetvis stulet och snarare ett arv från de tidigare nämnda versionerna av verklighetsförankrad lyteskomik än något nyskapande och intellektuellt. Det senare går uppenbarligen inte hem hos vanligt folk med tanke på hur den här sortens skräp-TV verkar återskapas med enbart nya etiketter till samma gamla innehåll. Samtidigt är det också där jag inser varför idéen aldrig skulle kunna fungera, eller ens nå tittarna. Inte så mycket för att Twitter är ett för okänt koncept, utan snarare för att jag inte tror att någon av dessa (eller någon annan sund människa som har rätt premisser att kvala in till en plats) skulle ställa upp på den här sortens verklighetsparodi.

En tanke som jag upptäcker ändå ger glädje trots att den raserar en galen idé, åtminstone hos mig. Det känns bra att tänka att de här underbara människorna är kloka individer med gott omdöme.

konstruktionsfel

Jag vill bygga fler broar mellan mig och människorna i världen omkring mig.

Jag vill inte gräva fler avgrunder.

Dock verkar det inte så lätt som det ser ut att vara på avstånd. Att observera andras konstruktioner ger inte svar på vilket virke, vilka metoder och vilket tillvägagångssätt som är stadigt och håller i längden.

Vad är hemligheten? Hur många dåligt konstruerade broar, hur många nya avgrunder måste jag ta mig förbi för att lyckas bygga en endaste liten bro till som håller?

att inte kunna anmäla

Jag är långt ifrån säker på vad för upprop och projekt som pågår på twitter just nu, men jag får känslan av att det rör sig om när Nej inte respekteras, inte mottages som det Nej det är eller när det helt enkelt förväntas vara Ja enbart för att man vistas i samma lokaler som vederbörande.

Även om det inte gör det så för det tankarna till män, nej förlåt SVIN, som tagit sig rättigheter som överhuvudtaget inte varit deras att ta. Att kalla de svinen män vore att smutskasta alla de hedervärda, sunda män som trots allt ändå finns där ute.

Jag har under senare halvan av mitt liv råkat ut för en rad av dem, svinen alltså, och alla går fortfarande oanmälda. Helt enkelt för att det inte riktigt går att anmäla en “vän” som tagit sig friheter som inte var hans att ta, eller någon som jag initialt haft ett intresse av att SAMTALA med. (Resultaten blir som i de flesta fall som uppmärksammas i media. Skulden läggs på kvinnan och i bästa fall var det ju ett missförstånd som snabbt slätas över.)

För sånt här händer verkligen. Jag finner levande varelser intressanta att utbyta tankar och idéer med, så där så att jag kan verka barnsligt förtjust i någon enbart därför. Men det är också allt. Med det är det inte automatiskt sagt att jag vill ha samma varelse naken nära mig, eller för den delen i mig. Byta alllehanda kroppsvätskor med någon för att samtalet var trevligt och underhållande är inte automatiskt en naturlig följd, i alla fall inte för mig. Oftast vill jag ärligt talat inte ens se densamme naken, än mindre tänka på det.

Svin förstår inte sånt. De tar ingen hänsyn. Istället tar de till de medel de anser krävs för att få som de vill oavsett hur mycket jag inte vill. Om de vet om det, att jag inte vill? De frågar överhuvudtaget inte. På så vis behöver de inte mötas av ett Nej. Istället tolkar de (mig, och säkerligen många andra) precis så som det passar dem bäst. Det används andra metoder. Alkohol har i några fall varit vapnet, i andra har det varit fråga om falsk vänskap och spelande på ens samvete när det väl kommer till kritan.

Resultatet har alltid varit detsamma. Oavsett hur varenda cell i min kropp skriker “Jag ville verkligen inte! Jag ville ALDRIG! Det har aldrig ens funnits en tanke där du förekommit naken i min närhet!” så hjälper det inte.

Enligt svinen (eller som de egentligen borde kallas; förövarna) ska det “ha verkat” som jag ville eftersom jag inte blev arg, fäktade och slog omkring mig och vrålade NEJ!!!! för allt vad mina lungor bar. Så för att jag ska “gå fri” måste ja alltså bete mig som något annat än det som är jag? Alla som känner mig vet att jag inte slåss, fäktar och skriker för minsta lilla – det ligger inte i min natur. Så nu går svinen fria. För det går inte att prata om det utan att någon åtminstone antyder att skulden nog trots allt ändå ligger hos mig, att jag på någon (om än liten) nivå tillät det.

Det enda skydd jag har mot dem är att ta avstånd, sluta tänka på dem som individer. Betrakta dem som döda ting, sluta kännas vid att de överhuvudtaget existerar. Men det är inte mycket till skydd.

Skadan är redan gjord och jag måste hela tiden hitta sätt att leva med den – och mig själv.

Edit: Ett försök att sammanfatta känslan gjordes med en kommentar jag skrev på twitter igårkväll; “Finns få saker som är så osexigt som maktmissbruk, oavsett vilken nivå det handlar om.”

Måste va jobbigt att vara snygg alltså

Igår, eller möjligen i förrgår, smygläste jag en twitterdiskussion där det framgick att (självutnämnda) snygga människor ansåg sig bli över när deras av annat kön motsvarande snyggheter uppenbarligen valde någon mindre fysiskt attraktiv varelse. Kanske är det så enkelt att en del av de förstått att enbart utseende blir tråkigt i längden då de uppenbarligen inte har så många begränsningar att hålla sig till (har ju rört vid ämnet tidigare). Eller är det helt enkelt så att en självupptagen människa aldrig kommer kunna stå ut med någon annan som är precis lika självupptagen, oftast behöver de bekräftelse av sin partner trots sin självupptagenhet.

Samtidigt får det mig att vilja ställa knepiga frågor i min egen relation, men jag har bestämt mig för att låta bli.

Nu viker mörkret undan..

Så mycket som kan förändras allt eftersom tiden går.

Som barn, i synnerhet under låg och mellanstadiet, hoppades och drömde jag om att få vara Lucia. Samtidigt drev jag en kamp mot moderskapet från årskurs 4 om att slippa vara kortklippt som pojkarna i klassen och som lillebror. Jag hatade det. Jag ville verkligen inte ha så kort hår, jag vill få vara flicka som alla andra flickor i min klass. Någonstans i årskurs 4 vann jag det slaget. Det finns ingen bild i skolkatalogen som bevisar det, jag var sjuk den dagen, men året efter har jag lyckats få till lite mer än axellångt, mörkblont, hår. Femmorna är dessutom de som står för skolans “riktiga” luciatåg. Men visst hoppades jag förgäves, var aldrig tillräckligt populär för att ens bli sedd som ett alternativ.

Under högstadiet gjorde min musiklärare dessutom klart för mig att jag inte kunde sjunga. Hade 4 i musikteori, kunde mer om det som hade med skalor att göra än de flesta i klassen visade det sig. Men för att kompensera det och låta lärarens “stjärnor” ha starkast skimmer fick jag helt enkelt nöja mig med betyget 2 i framförande och det var med nöd och näppe jag fick det, det skulle jag minsann ha klart för mig. (Visst låter det som ett underbart sätt att motivera barn och bättra på deras självkänsla?)

Så, slutade jag sjunga? Tja, mer eller mindre bland folk. Att några år senare under idogt arbete med Värends Lucia i Växjö få höra att jag inte var det minsta Lucialik gjorde kanske inte mycket för att lyfta. Å andra sidan var jag inte riktigt så usel på sång som jag fått lära mig, utan gick med i Luciakören det året. Började nöta luciasånger från slutet av september (eller om det var tidiga oktober) och hade fullt sjå med alla framträdanden en hel vecka runt Luciadagen, från tidig morgon till sen kväll. Minns inte nu om jag var 16, 17 eller 18 den vintern men när det gäller lussande och sånginsats var jag på det hela taget en väldigt nöjd tonåring.

Sen dess har det mesta falnat och försvunnit. Sjunger lite ibland fortfarande, men bara när jag tror att ingen hör. Förvånansvärt ofta är det just luciasångerna som återkommer då, oavsett tid på året.

I år, precis som jag vet inte hur många år bakåt, har jag inte sett skymten av ett Luciatåg. Å andra sidan är det mer knutet till att jag tappat greppet om alla traditioner, allt det där som var små glädjefulla avbrott i en rutinmässig vardag. Inget av det har känts speciellt relevant senaste åren, mycket p.g.a. att den rutinmässiga vardagen inte varit så där trygg och rutinmässig som den kanske borde vara.

Men vem vet, nästa år kanske det åtminstone känns och värmer i själen att åter se en ljusprydd mamsell tassa förbi med sitt skönsjungande följe.

lägg ner spelet nu är ni snälla

Nog för att jag tidigare idag konstaterade att man inte ska ta för mycket på något större allvar, men ibland är det nästan lite skönt att reta sig på saker ändå. En vän skrev “Helt seriöst så kan jag inte ta särskilt mycket seriöst.” som status på Facebook vilket jag valde att kommentera med;  Vad säger man.. “Ta inte livet på för stort allvar, du överlever det ändå inte”

I grund och botten är det så jag ser på livet, men det hindrar mig inte från att bli mäkta irriterad på Malou von Sivers, Efter tio och framför allt TV4 när jag senare står med händerna i diskbaljan och grubblar över allt och ingenting. Så vad är det jag stör mig på? Helt enkelt deras illusion av att Efter tio skulle vara direktsänt. Jag vet att det finns många som tror det. Jag vet också att jag vet att det inte är så, i synnerhet efter reprisen de visade idag. So what, liksom? Det spelar väl ingen roll? I praktiken absolut inte.

Men jag kan inte låta bli att tycka det är pinsamt på så många fler sätt än det inte spelar någon roll. Mest är det pinsamt för att det föregås av en liten blänkare (eller vad det nu vill kallas, påa?) i Nyhetsmorgon där programledarna klämkäckt bollar över till Malou i en närliggande studio som får ge en föraning om vad programmet ska komma att innehålla. Det låtsas friskt att det är något direktsänt som kommer ta vid. Än mer retar jag mig nu dessutom på hur Malou i sitt program avbryter folk hon låtsas vara intresserad av och har intervjuer med sändningstiden som ursäkt och kommentarer “vi har inte mer tid för just den här delen i programmet nu” och liknande antydan om att det finns en tidspress i det direkta formatet av TV-underhållning.

So what? Det ÄR INTE direkt ändå. Jag förstå att ni vill att svenska folket ska tro det, men det funkar inte när intervjugästerna härleder till en händelse förra veckan och sedan uppger ett närliggande datum som är relevant men nu ligger drygt 2 månader bakåt i tiden. Det är uppenbart att TV4 har gott om tid att byta kameravinklar och klippa bort det som är tråkigt och tidsödande, så sluta låtsas! Att det inte ens framgår i TV4’s egen tevetablå att det är en repris är bara larvigt.

Så varför reta upp sig på något så meningslöst? Jag gillar inte spel för galleriet, det bara är så.

Hur i helvete tänkte du nu?

Jag har tidigare nämnt att jag är nyfiken på hur andra människor tänker och resonerar om saker och ting oavsett vad det är och hur banalt det må vara. Ibland när jag får fragment av andras tankar och resonemang får det mig å andra sidan att bara undra än mer hur de överhuvudtaget kan tänka så samtidigt som jag förfäras och lutar mer och mer åt att vara mer än mörkrädd.

Ett exempel taget ur min verkligheten är ett samtal jag hade för inte så länge sen med en relativt ny bekantskap där vi kom in på stalkers. Var och en som råkat ut för en stalker vet hur fruktansvärt obehagligt det är. Han berättade om någon av sina stalkers och som samtal ofta gör ledde även detta till vidare förtroenden och jag berättade om ett par av mina stalkers. Det som fick mig att i efterhand undra och ifrågasätta än mer var hans reaktion på det jag berättade.

En av de jag berättade om var en afrikansk man jag råkade ut för då jag levde i Dublin. Vilket land han kom ifrån har jag nu glömt men som återkommande kund i butiken där jag jobbade tog han till slut mod till sig att fråga om en dejt. Jag avböjde artigt, förklarade att jag var upptagen och där borde saker och ting ha tagit slut. Det gjorde det inte. Istället krävde han att få träffa min partner så att de kunde slåss om mig och jag sedan skulle tillhöra honom om han vann den striden (vilket han räknade med). Redan där fann jag det hela obehagligt och förklarade väldigt rakt att det inte fungerar så i Europa och han faktiskt fick acceptera att bli nekad. Det visade sig senare att det inte ens räckte där. Vid flertalet tillfällen stod han sen utanför butiken och väntade på mig när jag jobbade kvällar och stängde butiken ensam. Det enda som gjorde att jag lyckades undgå honom var tack och lov den väktare företaget hyrt in för att finnas där vid stängning. Utan en väktare att lämna butiken med, promenera ett par kvarter och sedan skynda vidare genom ett par pubar och vidare förbi min nästa arbetsplats kunde vilka hemska saker som helst ha hänt. Det känns fortfarande obehagligt att tänka på det.

Så vad var det för reaktion på den här berättelsen som fått mig att undra, ifrågasätta och förfäras tror ni? Kanske hör det till vanligheterna att man reagerar så här, även om det är för mig helt främmande.

Mannen jag berättade det här för var i sina tankar mest upptagen med att denna afrikan säkerligen hade stor kuk och hade idéer om hur mycket jag säkert hade uppskattat att ha sex med honom enkom av den orsaken. Något han gav uttryck för både i ord (om än lite färre än de jag skrev nyss) och ansiktsuttryck. Så om någon kan förklara vore det trevligt, för jag begriper verkligen inte alls.

Hur fan är man funtad om man tänker så i det läget?

Edit: Trots att jag inte har så stor förståelse för just det här (än) är jag fortfarande nyfiken, intresserad och mest fascinerad i frågan om hur människor tänker och resonerar.