Var är du, min chef?

Du sitter förmodligen upptagen i något viktigt möte just nu, men om jag inte hittar dig först så kanske du först hittar det här, och kan tänka dig att höra av dig när mötet är slut.

Om några få år tar jag över ansvaret som redovisningsekonom hos dig. Förmodligen så är din nuvarande ekonomiansvarige den bästa du kan tänka dig men lite i drömmarnas värld och har så smått börjat planera sin pension. Du kommer alltså även i fortsättningen ha en ekonomiansvarig som stortrivs med sitt uppdrag, men samtidigt inte är rädd att vare sig delegera, eller vara behjälplig med andra funktioner. Så redan idag kommer du anställa mig att jobba ca två dagar i veckan med er löpande bokföring, se till att jag är med vid bokslut och på så vis hinner vi lära känna varandra lagom till det är dags att ta över.

Vi kommer givetvis samarbeta i flera avseenden när det gäller att utveckla verksamheten. Framför allt kommer jag vara till stor hjälp när det gäller kommunikation, mycket internt då det oftast är där det släpar, men också externt så att vi håller oss attraktiva för kunderna. Behöver vi dessutom strukturera en kundtjänst (kanske även en orderhanteringsenhet, beroende lite på vad för verksamhet vi nu håller på med) och få den så effektiv som möjligt har jag både idéer och erfarenhet som gör att vi kommer kunna hamna rätt på kort tid.

Finns det internationella förbindelser att vårda är det bara roligt, så länge de pratar engelska, då min italienska är väldigt bristfällig och jag inte pratar vare sig norska eller danska även om jag förstår mycket av vad de säger och de verkar förstå mig. Då jag redan tidigt i livet insåg att jag ville kunna många saker och ha “levt livet” har jag givetvis redan arbetat utomlands och sett skillnader och likheter med arbetskulturen och företagsklimatet vi har i Sverige.

Mitt samlande av livserfarenheter har inneburit att jag genom att jobba med många olika saker blivit analytiskt och problemlösande. Jag har under perioder i livet studerat för att dels lära mig något jag varit nyfiken på men framför allt för att fortsätta ta mig framåt, om än i en ny riktning när jag insett att positionen jag befunnit mig i stagnerat och inte på något sätt erbjudit utvecklingsmöjligheter. Jag har också kommit till insikt med vad jag vill och kommer trivas att jobba med så länge kroppen och sinnet håller.

Nu jagar vi tomtar en stund.

Jag är inte mycket av en tävlingsmänniska överhuvudtaget men när jag i mitt twitterflöde ser att fina fårbonden Adam bidrar till vinsterna med något så härligt som lammskinn kan jag inte låta bli..

Så visst har den där Tomten jagats lite nu och vi får se hur många dagar jag kommer ihåg att fortsätta med det. Sidans övriga budskap? Mjo, det är väl bra att komma ihåg att knipa.

Får jag låna ditt liv, bara för en dag…

”Skulle jag berätta om allt jag varit med om skulle någon tro att jag ljög.” säger han och lutar sig tillbaka i fåtöljen. Han sluter ögonen och tar ett djupt andetag innan han fortsätter.  ”Det är helt enkelt för mycket för de flesta att ta in. Som om ingen tror att man kan göra så många saker under sitt liv.”

Jag sitter på en rund fluffig läderpall vid hans sida och lyssnar till hans ord. De är lågmälda, rogivande och samtidigt lite sorgsna. Jag säger inget, men mina tankar smiter iväg på ett eget spår.

Å ena sidan förstår jag vad han säger. Jag har redan råkat ut för någon som inte kunnat presentera bevis för någon enda av sina storslagna bravader livet igenom, någon vars ord jag inte längre tar för sanning då allt han berättat i bästa fall låter som en dålig roman. Samtidigt förundras jag över att vi som människor begränsar oss och andra så hårt, förutbestämmer vad som är möjligt att ha upplevt utan att ens ha försökt det själva. Det är lite som om vi bestämt att en enda människa inte får uppleva hur mycket som helst, enbart för att majoriteten inte tar sig för några större kraftansträngningar för att göra just det.

Å andra sidan önskar jag inget hellre än att han berättar om alla sina upplevelser. Jag vill så gärna ta del av den där världen som jag redan insett att jag aldrig själv kommer kunna eller ens hinna uppleva under min livstid. Om jag åtminstone får återuppleva en annan människas historia genom minnen har jag åtminstone fått ett fragment av ett liv som inte är mitt. Jag samlar på dem. Delar av andra människors liv. Minnen och berättelser som genom att berättas ger andra människor en ytterligare dimension.

människor, djur och en helig ko

Jag vill egentligen skriva något om heliga kor men jag inser redan nu att oavsett hur jag formulerar mig kommer det misstolkas, suras, anklagas och vad mer man nu kan tänka sig.

Något som inte är det minsta konstigt egentligen. Det är nämligen det som gör en helig ko identifierbar. Det där som är någon så kärt och så höjt i skyarna att alla som inte stämmer in i lovsångerna måste tillrättavisas, anklagas för svartsjuk, hat och kanske helt enkelt pryglas så länge som det nu behövs för att de ska stämma in i lovsångerna.

Problematiken som uppstår kring den här sortens heligheter är ganska solklar. Det kommer aldrig gå att ha en neutral, saklig dialog om ämnet. För den som har den heliga kon finns det överhuvudtaget ingen väg till dialog utan en massa känslor inblandade. Så vad gör man? Hur tar man sig runt det? Går det ens att leva med någon vars ko man inte själv har för avsikt att glorifiera och ta till sig som sin heligaste?

Jag kan bara försöka, men har just nu inte den blekaste aning om hur.

Säg, kan inte Du ta ansvar för mitt liv?

Inte riktigt säker på vem du är som läser det här men jag vill ändå ställa frågan.

Vill Du ta ansvar för mitt liv?

Det vore fint om just Du skulle vilja sörja för mig, alltså se till att jag ständigt har pengar, aldrig har skulder och gärna har en bostad. Skulle Du vilja betala alla mina räkningar, handla mat och se till att jag varje dag äter sunt? Vill du dessutom ha hela ansvaret för att jag aldrig blir ledsen, aldrig har tråkigt och aldrig tvingas göra något jag inte vill?

När det sedan kommer till det där jag drömmer om och vill ska hända i mitt liv, vill du då vara så snäll och ta ansvaret för att förverkliga alla mina drömmar? Det kan röra sig om allt från en kram, en fotmassage, utlandsresor, snygga partners, dyra villor i olika länder, färdigheter i att spela olika instrument, perfekta kunskaper i nya språk och kändisskap. Visst skulle du vilja ta ansvar för att allt det där händer MIG? För om det nu är så, att du verkligen vill vara ansvarig för hela mitt liv, då är du nog precis den jag söker. Den jag behöver för att få det liv jag vill ha, för att känna att det handlar om mig. Att jag är värd min existens.

Så vad säger du, vill Du ta det ansvaret?

Inte?

Synd! Då får jag helt enkelt leta upp någon annan som vill göra det åt mig! Måste väl finnas någon där ute som vill, eller?

 

Ibland när jag läser andra, uppgivna, unga människors ord lite här och var på nätet är det precis den känslan jag får. Känslan i sig gör ont, är obehaglig och gör mig dessutom stundom förbannad. För visst finns det någon som verkligen kan tänkas ta det där ansvaret och göra allt det där jag just skrev för varje människa där ute.

I mitt fall personligen, är det jag själv som har det ansvaret, som väljer att ta det ansvaret och förverkliga det som går. Jag är ytterst medveten om att jag inte kan ålägga någon annan ansvaret att göra mitt liv värdefullt för mig. Jag kan däremot absolut be om hjälp där jag ser att min egen förmåga inte räcker till, men inte ens hjälpen kommer utan att jag tar ansvaret för att först och främst be om den.

På samma sätt är det inte mitt yttersta ansvar att ta den rollen för min partner, jag hjälper honom gärna på traven i den mån det går men det är Hans yttersta ansvar, inte mitt. Samma gäller med min familj, mina vänner och människor jag inte ens har börjat lära känna ännu.

Det är inte ens svårt att komma till den insikten. Det märks så väldigt väl med alla de drivande, företagssamma och livsglada människor jag möter att det uppenbarligen inte är svårt.

Så varför funkar det inte för den unga, uppgivna massan? Inte är det väl lathet? Inte är det väl behovet av att vara den centrala figuren i alla andra människors liv? Jag hoppas verkligen inte det. Men om någon vet, har inblick, skulle jag gärna vilja veta;

Vad är det som gör det så omöjligt för en del att börja ta ansvar för sitt eget liv?

Hon och han – kopior av varann

Jag tar ett snabbt varv runt Södermalm idag. Några få stopp på vägen, biblioteket, systembolaget, tobaksaffären och postutlämningen. Ingen lång tur, ingen svår tur heller bara en del transportsträcka mellan varje. På en del håll så löjligt lite avstånd att det vore pinsamt att ta bussen – alltså går jag.

Under de här korta små promenaderna hinner jag ändå snegla på min omgivning. Våren är på väg nu. Märks det inte på annat sätt så märks det på alla par som är ute och smålunkar i det grådassiga vädret. Är de verkligen par? Pja, många går och håller varandra i handen så det skulle mycket väl kunna vara så. I flera fall tänker jag nog att de är par för att de är så väldigt lika varandra.

De skulle antagligen kunna vara syskon, men syskon går väl knappast och håller varandra i hand i vuxen ålder. Så dyker ytterligare två små tankar upp. Två tankar som rör just det här med de fysiska likheterna som trots allt går att se bland så många par. Ansiktsdrag, lika näsor, lika munnar, likheter. Varför är det egentligen så?

Den första tanken får mig att skratta inombords. Jag tänker nämligen att par som är så till det yttre lika varandra är egentligen två väldigt, väldigt egenkära individer som lever tillsammans. För näst efter en vanlig spegel måste det här ändå vara den bästa spegel man kan ha, en partner som ser ut som en själv i alldeles för stor utsträckning.

Min andra tanke menar att det samtidigt är direkt korkat att välja någon så lik sig själv, sett ur ett mer biologiskt perspektiv. Vet att jag för ett tag sedan hörde att urvalet däggdjur gör via doft är ett sätt att hitta någon med genpol så långt ifrån den egna som det bara är möjligt, allt för att avkomman ska få så många anlag och ett så bra immunförsvar som möjligt. Att välja någon som är lik sig själv utifrån det vore i det här stenålderstänkandet ett sätt att halvera sina egna förutsättningar att föra en bra stark arvsmassa vidare. Samtidigt är det väl där mänskligheten fick något om bakfoten där runt 1940-talet när det skulle rensas och renodlas i arvsanlagen.

Kanske är det inte riktigt så enkelt som jag försöker få det till, men en sak vet jag helt säkert. Jag är inte tillräckligt egenkär för att välja en partner som till synes är en kopia av mig själv.

 

Va! Snöar det i FEBRUARI? Du skojar med mig!

Jag kan förstå att vädret ställer till det för oss ibland. Jag kan mycket väl förstå att plötsliga mängder snö kan överraska vem som helst och ställa till det för flyg, bussar, tåg och bilar. Jag kan i allra högsta grad förstå att man kan bli chockad över att vädret plötsligt slår om. Det är fullt begripligt att man upplever snö som kaotisktOM DET HÄNDER I JUNI! (Eller någon annan månad i närheten av sommaren.)

Men det är faktiskt inte det som händer! Istället är det inget mer överraskande än att det snöar under en vintermånad. Det snöar i ett land vars huvudstad ligger hyfsat nära norra polcirkeln. Alltså inte vid medelhavet eller ens i södra Frankrike, även om de som har hand om vår infrastruktur verkar ha inbillat sig det. Jag kan t.o.m. lova att vi inte kommer hamna där, i södra Europa, heller oavsett hur mycket idioterna envisas med att inbilla sig det. Att det snöar om vintrarna här är mer regel än undantag och att det sen överhuvudtaget överraskar någon är inget annat än pinsamt.

Så egentligen förstår jag nog ingenting, men å andra sidan är jag inte direkt överraskad av snön heller.

den gränslösa girigheten

“Det blev femtio tusen!”

Programledaren försöker med sitt käcka tonfall och sin påklistrade glädje släta över den tryckande besvikelsen som expanderar i studion. Hulda, 83 år, ler stramt och kläcker ur sig något om att det inte alls är illa och är pengar det med och allt vad floskler hon kan hitta i just det ögonblicket. Besvikelsen går inte att ta fel på. Den tränger fram ur porerna på henne och laddningarna i atmosfären är så påtagliga att det känns även på min sida om TV-rutan. Jag finner det påtagligt fastän jag inte ens är i studion. Det krävs verkliga skådespelartalanger för att dölja den besvikelsen, något hon inte har. Besvikelsen över att det BARA blev femtio tusen kronor när det kunde ha blivit flera miljoner.

~~~~

“Hade du svarat Jonathan Swift hade du haft 500’000 kronor.”

Rickard Sjöberg har än en gång gjort sitt. Han har lyckats trissa ännu en människa till girighetens brant och sett till att densamme “förlorat” 250’000:- genom att ta chansen på en fråga han egentligen inte kunde svaret på. Livlinorna var slut sen länge. Det enda som fanns kvar var alternativen att chansa eller att känna sig helt nöjd med 350’000 kronor. Men inte kunde man väl vara nöjd när det var så nära till en halv miljon? Klart det blev en chansning! Besvikelsen går inte att ljuga bort. Det är en förlust. Tanken på att faktiskt vara 100’000 kronor rikare än för en halv dag sedan når inte riktigt fram till mottagaren. Allt grumlas av tanken på den där ytterligare kvarts miljonen som han hade alldeles nyss, eller de fyrahundra tusen han kunde ha fått men aldrig egentligen hade en chans på. Men nog har han glömt att han kom dit tomhänt. Det är där famlandet för att döva besvikelse börjar. Återigen hör vi samma ramsa av floskler som Hulda, 83, använt vid beskedet att hon bara fick med sig 50’000 kronor hem.

~~~~

För visst är det så egentligen. De där fem miljonerna på triss, eller den där miljonen på postkodlotteriet var inte dina än, även om du tyckte det. Du har verkligen inget av det förrän spelet är slut, om du dessutom haft tur (eller i det senare fallet också en smula skicklighet). Däremot ska du gärna känna att du har minst det, och kanske rent utav orimligt mycket mer, redan innan spelet börjat. Onekligen är det vad många som får chansen redan gör, ser hur de har den där maxvinsten långt innan de ens fått chansen att spela om den. Det är det som ger oss de där obetalbara, dåligt överslätade, besvikelserna i direktsändning. Det är det som ger oss alla lärdomen att vi inte ska vara nöjda med det vi faktiskt får, oavsett hur lite vi hade från början.

Fan ta den som faktiskt skulle vara överlycklig för något så futtigt som 50’000 kronor. Fan ta den som inte vill visa upp sin girighet i TV i jakten på miljonerna! Fan ta mig helt enkelt!

Jag skulle nämligen bli smått euforisk över femtio tusen kronor på ett bräde. Den summan har jag inte sett och haft möjlighet att spendera sen strax innan jag flyttade hem från Irland, vilket var 2005.

Jag vet att jag en gång i tiden sa att det enda jag skulle ställa upp på som innebär att synas i TV-rutan skulle vara att skrapa en sån där gigantisk Trisslott. Nu vet i tusan om ens det gäller längre. Jag skulle gladeligen ta 50’000 kronor ute i kulisserna, helt enkelt för att slippa bli uppschasad i ett tillstånd av förväntningar som sen inte kan leda till annat än en väldigt illa dold besvikelse. För inte ens jag är en bra skådespelare.

Men så är det kanske också som @BabyLarva säger; “Girigheten är en ful jävel, och människan blir aldrig nöjd.”

Kallprata på du, Elisabet!

Å ena sidan förstår jag mycket väl vad Elisabet Höglund försöker komma åt när hon säger att twitter, facebook och sociala medier avskärmar oss från varandra i verkligheten snarare än tvärtom. De timmarna man sitter med datorn i knät kanske man inte samtidigt har fjorton, fyra eller ens en människa i sin närhet att prata med. Å andra sidan har jag testat det sista också. Att sitta med en människa i min närhet med dator i knät, dator i mitt och dator i hans och efter många timmar insett att han gått förlorad. Han har menat att vi lärt känna varandra genom att sitta så, jag menade hela tiden att vi kanske haft en möjlighet att göra det om vi pratat med varandra också och inte bara med andra i fysisk närhet av varandra. En tydlig orsak till att han är avvecklad och datorn mest är sällskap när det inte finns någon i närheten i att umgås med.

Å andra sidan tycker jag samtidigt att hon har lika mycket fel i sitt påstående. Utan internet hade jag inte pratat med fler människor i verkligheten, snarare tvärtom. Utan internet och sociala medier hade jag nog varit en enstöring i ett litet samhälle i södra Sverige där jag varit än mer isolerad från min omvärld än jag är idag. Det är å andra sidan mitt ansvar att se till att jag tar del av människorna bakom orden på internet i fler format än just via datorn. Jag är den som måste välja att gå ut och möta dem i resten av verkligheten också, något jag gärna gör under samma förutsättningar som jag möter människor i övrigt.

Att det sedan skulle bli mer kallprat och ytligt pladder med fler vänner och mindre intima samtal är inte heller något jag håller med om. Men det handlar helt enkelt inte om kommuniktionsformen. Det handlar mer om vem jag är och hur jag samtalar med min omgivning, på samma sätt som det antagligen utifrån Elisabets perspektiv handlar om hur hon är och hur hon samtalar med sin omgivning. Jag känner henne inte, vet inte hur hon kommunicerar med människor beroende på hur väl hon känner dem och inte. Däremot vet jag för min egen del att ytligt pladder och kallprat inte är en av mina paradgrenar, vare sig det är i ett rum med fysiskt närvarande människor eller i samtal med andra över internet.

Snarare tycker jag det är hemskt trångsynt att kategorisera sina vänner och de människor man valt att ta in i sitt liv och definiera hur “äkta” de är utifrån var man först mött dem.