Var det mycket mygg på #SSWC?

Det surrades en hel del om jag har förstått saken rätt.

Så har de äntligen kommit hem igen, alla hjältarna som varit med på SSWC. Alla de som tagit sig alla mil ner till ett “webstock” på en liten ö i Blekinge Skärgård för att umgås på ett mer konservativt sätt än de normalt gör, sådär som alla de som ännu inte upptäckt tjusningen med internet och sociala media fortfarande gör.

Eller blev det där rätt egentligen?

För det är ju egentligen samma gamla sätt att umgås på, det enda som gjort det ett litet uns annorlunda är väl umgängesomfattningen. Jag vågar säga att jag aldrig skulle träffat och haft förmånen att bjuda in så många intressanta människor i mitt liv om det inte vore för sociala media. Jag tror att merparten av alla de som fanns på Tjärö i helgen skulle säga detsamma.

Förra året, första gången det hände där nere i Blekinge var jag i full fart med att upptäcka och finna nyttan med twitter och missade helt fenomenet innan det väl drog igång. Dock fick vi som inte var där ändå hänga med på relativt mycket, trots bristande uppkopplingsmöjligheter. Den här gången, ett år senare, fanns det mer tid och en ökad medvetenhet om vad som komma skulle vilket gav en hel del nya förberedelser på olika håll, bl.a. i bokformat.  I år var det som traditionella media beskrivit som Nördarnas julafton mer omfattande och säkert minst lika intressant som första gången.

Det kittlar i magen att kunna läsa om nutidens finaste komplimang i mötet med nya människor, likväl som hur önskade, upplyftande och energifyllda dessa möten under helgen har varit. Även om jag redan vet storyn i stora drag hade jag också velat se Morris Packer hålla låda och höra honom berätta om hur Morris Motorcycles faktiskt gick från en idé till ett fullfjädrat projekt, bara som ett exempel. För så är det ju ändå. Även om man kunnat vara med en del på håll, via nätet, blir det inte samma känsla som jag kan föreställa mig har funnits bland deltagarna på plats under helgen.

När jag idag läser en tweet där @SJ_AB proklamerar att de inte fått någon inbjudan blir jag aningens full i skratt och samtidigt känns det som de inte alls förstått vidden av det hela. Jag vet ingen annan som fick en personlig inbjudan. Det kanske fanns men i så fall missade jag det.

På avstånd har vi också kunnat se frustration över att de som samlas där beskrivs som en [e-leet], likväl som sura miner bland de som inte var där och därmed räknar bort sig själva ur socialmedia-sammanhang. Förvisso har det varit en del prat om fokusering på branschfolk vilket kan ha eldat på elitsnacket ytterligare, men som varandes o-bransch-med-social-media-livsstil kan jag inte tänka mig att jag är ensam i mitt levnadssätt. Jag tycker det är synd att det dras till den sortens ytterligheter, samtidigt som jag tycker att det vittnar om en missuppfattning kring fenomenet som sådant. En inställning som kastar oss tillbaka till en skolgård vi alla borde ha lämnat för länge sedan.

Jag var inte där, men jag tänker inte räkna bort mig själv ur det nätverk sociala media står för bara för den sakens skull. Så varför var jag inte med på #sswc den här gången? Taskig planering helt enkelt. Redan när biljetterna släpptes konstaterade jag att jag skulle jobba hela helgen.

Nästa år då?

Mycket möjligt att jag dyker upp, även om jag inte är någon tältfantast. Om det nu blir något mer camp för oss entusiaster som gillar att mötas på alla plan – även i den fysiska verkligheten.

det var värt en betongkeps

Så vaknar man än en gång och känner att man vill strypa katthelvetet som pissat i munnen på en, såga loss det som gör ont på kroppen (strax ovanför axlarna) och i övrigt bara le åt kvällen som orsakat detta. Den var helt enkelt en av de bättre kvällarna på väldigt länge.

Helt plötsligt (eller nja, mer noga planerat än plötsligt) fanns ett utymme att uttrycka sig mycket mer än vad som är möjligt på 140 tecken. Det var alltså dags för årets tredje #tweetupsthlm med allt  vad den innebar. Lagom trång lokal, god mat, gott dricka och framför allt en uppsjö av underbara människor. I och med att det var tredje gången fanns en betydligt högre igenkänningsfaktor än i januari (missade den i mars så kan inte jämföra med den) vilket gav lite andra utrymmen för samtal. Samtidigt som det givetvis fanns nya leende ansikten att pussla ihop med de nick man sett och följt över nätet. Dessutom tror jag det spelar en stor roll att vi haft så mycket längre tid att se och lära känna varandra över twitter.

Något som jag framför allt reflekterat över när det gäller just twitter är den gemytliga stämningen, den ömsinta vänligheten och den totala hjälpsamheten som finns där ute. Den är lite av ett oförklarligt fenomen i sig och känslan av det märktes även igårkväll.

Så då mina tidigare försök till #FollowFriday i stort sett har självdött tycker jag att den som undrar (är nyfiken på twitter och inte helt säker på var han eller hon ska börja) ska börja med att skapa sig ett konto och följa alla de som var med på Bistro Creme igår.

För den som ändå inte riktigt är beredd på att ge sig in i leken och tar avstånd snarare än att ha upplevt twitter på riktigt kan jag bara säga; “Du har missat något fullkomligt underbart.”

Nämen så trevligt!

Ibland undrar jag över människors självinsikt.

Mycket för att jag ständigt arbetar med min egen självbild. Försöker se och uppmärksamma det där som inte känns helt i sin ordning och analysera orsaker. Funderar på förändringsmöjligheter och reflekterar över mig själv och mitt agerande i olika situationer.

På internet stöter man på en hel del människor som endera är ruskigt goda skådespelare eller i stort sett saknar självinsikt. Oftast dras de till forum och communities, sidor där man behöver logga in och där samma klick (mer eller mindre) trasiga människor möts och försöker hävda sin plats. Emellanåt hinner jag tänka att det vore spännande att forska på, materialet är ju så lättillgängligt. Bara att logga in på vilket ställe som helst, leta upp deras chattrum och börja läsa (och logga).

Tänkte nu passa på att lyfta ett lite exempel i den här smörjan. Bara plocka en person jag testat att föra dialog med, mött en enda gång för en fika, och tittat lite närmare på (något jag gärna gör, tittar lite närmare på människor och försöker få en bild av vilka de är).

En kvinna ungefär mitt i livet (skulle gissa någonstans runt 35) med ett trasigt förflutet som hon har extremt svårt att bearbeta för en väldig massa oväsen på en chatt. Oväsen i bemärkelsen att det mesta hon skriver handlar om att tillrättavisa alla andra, tala om för dem hur fel de har, hur korkade de är och vilka dåliga människor de är när de inte delar hennes syn på vad det än må vara. Oväsen så pass att de flesta som är där tycker det är oerhört jobbigt och jublar när någon vågar bita ifrån.

Samtidigt sitter hon och säger att alla har rätt att tycka vad de själva vill även om det innebär att flera tycker olika. Dock gäller det alltså bara så länge man tycker som henne, inte har åsikter hennes sätt att racka ner på andra eller tycker något om henne som inte är positivt, smultrondoftande och inlindat i rosa.

Ungefär här börjar jag fundera över hennes självinsikt. Hon sitter nämligen väldigt ofta och berättar för människor på chatten vad de ska tycka om henne. De ska absolut tycka att hon är en snäll, trevlig och helt underbar tjej som alltid är glad och har ett sinne för humor. Samtidigt har hon i ett läge då jag stillsamt påtalat att det snarare är hur man för sig än vad man säger som ger människor grunden till den bild de bygger av en, slängt följande kommentar efter mig;

“Du har träffat mig i verkligheten! Du VET att jag är jävligt trevlig! Säger du nått annat är det ljug!!”

Säger verkligen en underbart förtjusande, snäll, trevlig och glad människa så?

Får någon verkligen uppfattningen av att det finns en TREVLIG person bakom det uttalandet?

Har någon verkligen rätt att bestämma vad andra ska tycka?

Jag har svårt att se det. Dessutom har jag extremt svårt för att andra talar om för mig vad jag ska tycka om dem. Jag skulle själv aldrig ens drömma om att uttrycka mig så om jag ville framstå som ens lite trevlig och sympatisk. Men vad vet väl jag, har säkert fel i vanlig ordning.

Så nog är det skönt att människor har god självinsikt.

som twitter fast på riktigt

Ikväll missade jag en upplevelse utan dess like.

Det känns så. Jag vet nämligen hur oerhört bra det var förra gången.

Än en gång har #tweetupsthlm varit ett aktivt inslag på twitter. Ljuvliga Niklas Dahlqvist har än en gång tagit tag i saker och ting, fixat och trixat och sett till att ännu en lysande tweetup ägt rum. Jag hade tänkt vara där, men det blev inte riktigt så. Jag förmodar att det blev  minst lika lyckat den här gången som det var sist.

Förhoppningsvis blir det någon mer gång framåt våren när det blivit varmare och någon plats med bättre täckning än Underbara Bar finns tillgänglig.

Jag ser fram emot den redan nu.

en klassiker i pyjamas

En kille kommer in på en bar i New York och bär på en bläckfisk. Han sätter bläckfisken på en stol och talar om för alla i baren att det är en mycket musikalisk bläckfisk som kan spela alla instrument i världen.
Världens gapskratt utbyter och folk kallar honom för idiot.
– “OK”, säger killen, “jag slår vad om 50 dollar att min bläckfisk kan spela vilket instrument som helst.”

Då kliver gitarristen i bandet ner från scenen och lämnar över sin Fender till bläckfisken. Bläckfisken tar gitarren och river av ett solo som skulle få Yngwie Malmsten att blekna. Gitarristen blev snabbt 50 dollar fattigare.

Då kommer trumpetaren med sin trumpet. Bläckfisken spelar Haydns trumpetkonsert utan ett enda fel. Ännu ett vunnet vad.

Slutligen kommer en gammal skotte fram med sin säckpipa. Bläckfisken fingrar på den, vänder och vrider på den för att till slut sätta sig med rynkad panna och bara stirra på den.

– “Ha! Kan du inte spela på den?” hånar skotten.

– “Spela på den?” grymtar bläckfisken. “Jag skulle knulla skiten ur den om jag bara kom på hur fan jag får av den pyjamasen!”

Meh! Är det fredag nu igen!

Det är fredag igen. Var det inte fredag alldeles nyss? Var tog veckan vägen!

Att det är fredag märks i allra högsta grad på twitter som har en tendens att bli lite spammigt just på fredagar. Fenomenet #FollowFriday som numera oftast kortas ner till #ff eller #ffse för Sverige håller i sig. Första gången jag såg det var i Juni 2009 när jag började twittra.

Nästan så att jag förundras över att det fortfarande håller i sig, men det kanske finns någon strategi bakom. Något som gör att alla inte reda följer alla andra som rekommenderats gång på gång sedan i somras. Själv tycker jag det borde vara rimligt att anta att alla de redan följs av alla andra vid det här laget. Samtidigt är det givetvis så att även de som rekommenderar får nya följare som inte har koll på gamla rekommendationer.

Vill samtidigt påtala att det märkts en förändring och utveckling av fenomenet. Rekommendationer med motivation har blivit allt vanligare och listorna med så många twittrare som möjligen får plats på 140 tecken
har, även om de fortfarande finns kvar, minskat i antal.

Själv är jag ytterst dålig på att följa traditionen och rekommendera twittrare just på fredagar. Mest för att jag tycker det känns olustigt med de underbara människor som INTE blir rekommenderade just den gången.

Kanske att man skulle satsa mer på #3words4u som ett dagligt inslag av positiv uppmuntran och något som också kan ses som en rekommendation.

är jag för privat?

Det är först när någon ställer frågor som “varför gör du det du gör?” som jag börjar reflektera över det. Ibland lyckas jag ställa frågan själv, men oftast händer det så mycket annat att jag inte ens tänker på en fråga bara sådär. Dagens samtal gav lite nya funderingar på just personligt/privat. Vad är vilket och var drar man gränsen?

Jag trodde nog någonstans att jag höll ganska hårt på mitt privat även om jag tagit mig för att vara personlig i det mesta jag skriver, uttrycker och gör. Lite lätt börjar jag misstänka att det inte riktigt är sant ändå. På vilka sätt är jag privat, egentligen?

– Jag går inte att hitta i telefonkatalogen, på eniro eller på hitta.se

– Ytterst få människor vet vad jag har för färg på trosorna idag. (Än så länge vet bara jag)

– Det är sällan och ytterst få som fått vistas i mitt hem i verkligheten.

– Jag undviker att uppge namn på orten där jag vuxit upp, jag ritar inga kartor över exakt var jag bor och jag talar sällan om vad medlemmarna i min familj och släkt heter.

– När jag berättar om händelser är det oftast svårt att identifera medaktörerna i berättelsen där ute i verkligheten.

Jag inser så smått att det enda jag egentligen är privat med nog är telefonnummer. Resten handlar snarare om min omgivning. Mina privata inslag handlar sällan om att skydda mig (jag har ju redan serverat mina nakna tankar och funderingar på silverfat så vad skillnad skulle en naken kropp göra?) utan snarare om att skydda andra. De som inte valt att blivit nämnda här, de som inte valt att blivit utlämnade men ändå i viss mån blir det utifrån att vara en del av min verklighet. Att jag valt att inte maskera mig särdeles hårt innebär trots allt inte att jag har någon rätt att visa upp andras nakna sanningar hur som helst.

Jag kanske borde satsa på en mer opersonlig nisch istället?

gränslöst smicker

Den pågår för fullt just nu.

Den är partisk, ogenerad och framför allt inte baserad på någon som helst rättvisemärkt nominering (så vitt jag förstått det i alla fall).

Samtidigt är det lite roligt. Vi (eller i a f jag) som inte riktigt var inne nog för att få vara med på rallyt om det Stora Bloggpriset får vara med på det här rallyt om Lilla Bloggpriset istället. Kan det möjligen vara så att det är Sveriges minsta bloggpris? Roligt är det hur som helst, och lite gulligt också.

Jag känner mig smickrad – i alla kategorier.

Hinner svenskarna växa upp innan valet?

Inte så att jag tycker politik är roligt eller spännande någonstans, men det är ändå valår i år och det lär inte gå att undvika att bli berörd, rörd, upprörd, vad-rörd-som-helst.

Något jag själv inte tycker vare sig berör, eller ens gör något för den politiska debatten är raden av grupper och stödsidor på facebook med titlar som; Kan den här lykstolpen få fler fans än Mona Sahlin? Kan den här soptunnan få fler fans än Fredrik Reinfeldt? Kan den här bajamajan få fler fans än Sverigedemokraterna? Det finns givetvis fler, men de här verkar vara de största än så länge.

Dock har jag svårt att se syftet med dessa eller varför någon lucid människa väljer att ställa sig bakom det här. Inte så att jag orkar bli upprörd, men det skapar tvivel och gör att jag stundom överväger att lämna landet. Om det är den här sortens mognad och mentalitetet som i framtiden ska styra Sverige vet i tusan om jag har någon lust att bo kvar här.

Kanske är det tänkt att vara humor? I så fall är jag antagligen humorlös.

Är det menat att visa missnöje med den politiker/det parti som sidan uppger? I så fall finner jag det barnsligt och taktlöst. Visst finns det väl bättre sätt att visa sitt missnöje på?

Visst måste det väl finnas bättre metoder än att förnedra sig själv genom att sälla sig till en grupp som attackerar en person eller ett parti på sandlådenivå? Jag hoppas det, och jag hoppas verkligen att majoriteten av de som är med i de här grupperna inte är gamla nog att få rösta i år.