Jag lovade några av er att fundera lite mer kring mat.
Det har funnits perioder av mitt liv då jag inte umgåtts så mycket med andra människor. Inte suttit i samma rum som dem och pratat, inte varit ute på aktiviteter med dem och inte heller haft riktigt koll på vad vi skulle göra om vi sågs mer än en gång. För så enkelt är det, en gång kan jag fixa! Första gången vi ses vet jag precis vad vi ska göra. Vi ska äta!
Att dela måltider med andra är det jag saknar mest när jag är ensam. Något som i sin tur påverkar hela min kosthållning. Har jag ingen att dela mat med, har jag svårt att se varför jag ska lägga så mycket tid och energi på att förbereda en måltid och äta själv. Alltså låter jag bli.
Kan det ses som en ätstörning? Kan det vara början av en lång resa av ätstörningar? Är det inte bara så att om man inte gör saker och ting på det sätt som samhället har satt upp normer för kallas det för störning, oavsett hur ostört det egentligen är? Hur jag äter/inte äter är för mig fullkomligt logiskt. Det har det varit så länge jag kan minnas. Precis samma sak gäller vad jag äter och inte äter.
Till att börja med äter jag bara mat jag tycker är god. En kommentar som fått många att titta snett på mig, och jag inser då oftast precis vad de tänker. De utgår ifrån sin egen mun, sina egna smaklökar och de normer de lärt sig där det som är gott också automatiskt är det som är onyttigt och ohälsosamt.
Riktigt så fungerar det inte för mig. Jag äter det jag tycker är gott. Det innebär inte att varje tugga i sig måste vara en smärre oral orgasm, men det jag stoppar i mun ska åtminstone inte få mig att må illa. Jag har svårt att tänka mig ett bättre utgångsläge än så för mat. Eftersom näsan spelar in och lägger ytterligare dimensioner på smaksensationerna går det säkert att räkna ut att mat som luktar så pass illa att jag vill kräkas inte kommer att ätas, hur god den än är enligt andra. Det skulle gå emot min grundprincip gällande mat.
När jag var yngre läste jag en del i de normvärderande tonårsblaskorna om tjejer med ätstörningar, en del svalt sig smala, andra vräkte i sig mat och spydde upp det lika fort igen och oavsett hur blev jag inte klok på’t. Visst insåg jag väl också att jag inte var smalast och snyggast i klassen och funderade ibland på vad jag kunde göra åt det. Snyggast skulle jag aldrig bli oavsett. Smalare funderade jag på ibland. Samtidigt var jag alldeles för ambivalent för att bestämma mig för om jag skulle svälta mig smal eller spy mig smal, vilket resulterade i att jag ena dagen inte åt, andra dagen vräkte i mig och helt enkelt hoppade över det intima mötet med porslinskoppen i badrummet. Att inte kunna kräkas på kommando gjorde antagligen sitt till. Resultatet blev förvånansvärt normalt ändå. Så möjligen var väl det en ätstörning om nu något ska anses stört.
Min bestämda åsikt är att mat är något man ska njuta av! Inte så att man måste sitta och orgasmera varje tugga man äter, under varje måltid. Men försöker någon komma dragandes med skuldkänslor och dåligt samvete runt mina måltider blir jag heligt förbannad. Åtminstone när det gäller att applicera det dåliga samvetet och skuldkänslorna över min kropp!
Må hända jag har gått upp lite senaste åren, må hända att det är så! Det betyder inte att jag tänker sitta och våndas över att det var grädde i såsen, att jag faktiskt åt upp en hel pizza (och inte som för 15 år sen bara en halv), eller att jag tuggade i mig en skål chips till filmen igår. Jag vägrar! Allt jag stoppat i mig har jag njutit av och så tänker jag fortsätta göra framöver. Jag har inga tvångstankar som viskar ”Åh, vad mycket fett det var i den där pizzan, nu måste du ut och springa minst en mil annars är det här inte ok.”
Andra har det. Matrelaterad ångest. Matrelaterade tvångstankar som de inte kan ignorera, eller ens hålla för sig själva. Jag har fått höra en hel del av det genom åren. Så länge det rör deras egna person må det vara hänt, då är det inte min huvudvärk att hantera. Men sällan slutar det där. Jag har fått en del synpunkter från andra under perioder när jag t.ex. ätit en hel(!!!) avokado till lunch tillsammans med en liten burk Keso ett par tre gånger i veckan. Då har det varit viktväktarhysteriska kvinnor som ska frälsa sin omgivning, trots att de vare sig blivit ombedda att frälsa eller ens lägga sig i andras kosthållning, som retat gallfeber på mig.
Visst har det hänt att jag också fått ett ryck ibland, bestämt mig för att prova någon mirakelkur och se vad som händer. Samtidigt har jag även där valt något där jag faktiskt inte far illa av maten, där jag kunnat njuta av varenda tugga av fräscha grönsaker, lite lätt blodiga stekar och annat som jag tycker är gott.
I dagsläget väger jag lite för mycket för mitt eget välmående. Jag vet det. Jag känner det i kläderna. Jag känner det i mina rörelser. Men att skylla det på maten som om den vore boven i dramat vore att inte se människan, inte se vart alla kilon kom ifrån och inte se vad som är viktigt. Jag måste se helheten och konstatera att jag framför allt behöver röra på mig mer. Det största viktpåslaget har nämligen kommit när jag mått dåligt, när jag själv inte upplevt välbefinnande, när jag inte ätit något på två, tre och ibland fyra dagar och däremellan livnärt mig på de transfetter som samhällsnormen nu slagit fast är fredagsmys för hela svenska folket.
De senaste sex veckorna har jag ätit lagad mat i stort sett varje dag. De flesta dagarna har det varit måltider jag själv lagat, alltså med fokus på vad som är gott. Mannen som delat maten med mig har lagt på sig ett antal kilo redan nu, nästan så att jag undrar hur det gått till. Tål man kanske inte hemlagat när man ätit för mycket halvfabrikat? Själv har jag ätit, njutit, varit så mätt att jag nästan inte kunnat röra mig ibland. Viktpåslag? Tja, ungefär 500 gram under den här tiden. Inte mycket att haka upp sig på.
Istället känner jag hur ett belåtet leende kommer smygande då jag funderar på vad jag ska laga härnäst.
———————————-
Edit: När jag någon gång ibland kommer i obalans och har tveksamheter kring min relation till mat brukar jag alltid börja om med frågan; “Varför äter du?”
Många hänvisar till det fysiska behovet och att det måste ätas för överlevnad osv. Jag själv landar ALLTID med ett svar som säger att jag äter för/p.g.a. den sociala samvaron. Mat är något att dela, umgås kring och njuta av. Svårare än så ska det inte behöva vara.
