jag lovade att berätta

Jag lovade lite lätt ett recept på fredagens fiskgryta.

2-300 g räkor med skal
2-300 g skalade kräftstjärtar
500 g fiskfilé, tog hälften lax & hälften vit fisk
1 purjolök
1 stor fänkål
smör
2 1/2 dl hönsbuljong
4 dl crème fraiche gourmet, saffran&tomat
rivet skal av 1/2 apelsin
2 msk färsk timjan eller 1 tsk torkad
salt och peppar

Nu minns jag inte längre vilken fredag det pratades om, men det här har legat sparat men inte publicerats sen 2013… minst! Kanske är det dags att göra den här på nytt någon dag snart?

Många dagar behövs det inga middagar här.

Är svenskar snåla eller är det helt enkelt bara en fråga om kulturell skillnad, andra traditioner osv? En fråga som landat hos mig det senaste dygnet.

Tänker just nu främst på barerna här och hur de skiljer sig från de svenska. Har än så länge inte varit på någon bar (förvisso inte hunnit med jättemånga men ändå några stycken) där det inte serveras tilltugg till det dricka man beställer in, oavsett om det är öl, vin, champagne osv. Här verkar det på många sätt ligga mer fokus på att man inte dricker på tom mage än att man dricker slut på pengarna i plånboken. Det senare är snarare det fokus jag upplevt i Sverige och många gånger även i Irland.

Många mindre barer och restauranger kommer ofta ut och ställer upp en tallrik full med plockbitar åt en strax efter att drickat serverats. Den irländska baren (ingen är väl förvånad över att jag hänger på en irländsk bar oavsett vilket land jag hamnar i vid det här laget?) har ett lite annat system men ändå samma grundprincip.

Framåt 19-tiden varje kväll dukar de upp diverse plockmat på ett de höga borden inne i puben (vilket funkar bra då majoriteten väljer att sitta på uteserveringen) och där är det fritt fram att ta sig en tallrik och äta så mycket man vill och orkar. Visst finns det fortfarande en meny att beställa ifrån, men tämligen begränsad och varför den ens behövs med det här stående erbjudandet är i sig en gåta.

Igår, när jag hängde där ett par tre timmar, plockade jag ihop en liten tallrik med typisk italiensk brödsallad, inlagda soltorkade tomater, tortillachips, salsa och diverse olika dippsåser. Det fanns givetvis mer saker, syltlökar, inlagda minigurkor, bröd, vad som såg ut att vara jalapenos och en del annat.

Förvisso skulle säkert en och annan tycka tallrikarna är små (ungefär 15 cm Ø), men så är det ju å andra sidan tänkt att vara snacks, men för mig som normalt sett äter lite motsvarar det här en godtycklig portion mat. Att jag dessutom fyllde upp tallriken en gång till och fortsatte mumsa innebär att jag bara där fick i mig motsvarande en helt ok middag. Så vad kostade det? Som jag sa tidigare, inte en cent utöver priset för ölen jag drack där. Klart trivsamt alternativ för mig som student.

Samtidigt tycker jag i alla fall att det här vittnar om en sund inställning till alkohol och påverkan vilket får mig att önska att vi hade liknande vanor i Sverige. Men kanske är vi helt enkelt för snåla för det? (Kanske finns det redan i Sverige, men på ställen jag ännu inte besökt, någon som vet?)

en liten dans för smaklökarna

Jag lovade Mymlan mitt skämsrecept tidigare i veckan. Det blev inte av samma dag jag lovade det då det har kommit en del annat i vägen men här är det! Att det ska gå hyfsat fort är något även jag uppskattar och med lite simultanförmåga är det här snabbt avverkat.

Ingredienslistan är inte särdeles lång. Till två personer använde jag sist jag skyndade igenom middagen följande;

——– detta behövs alltså ———

laxfilé – en bit/portion

ett paket Bacon (till 2-3 portioner)

en påse frysta gröna ärtor (ca 600 g)

2-3 potatisar (beroende på storlek, helst mjöliga)

2-3 vitlöksklyftor

en klick smör

en skvätt mjölk

salt & peppar

Sen är det bara att köra igång!

Koka potatisen (skär i bitar för att hålla nere koktiden) med mycket vatten, vitlöksklyftorna och en gnutta salt. När potatisen nästan kokat klart, slå i ärtorna så att även de får sin koktid.

Under tiden potatisen kokar – Klipp bacon i bitar och stek knaprigt.

Lägg baconbitarna på hushållspapper och låt rinna av.

Salta och peppra laxbitarna, vrid ner värmen på stekpannan till medeltemperatur och stek laxen (tar ca 3 min/sida med färsk lax).

Under tiden laxen steker häll av vattnet från ärtor och potatis. Mosa (fungerar bra med stavmixer) och rör i smör, mjölk och salt/peppar, smaka av.

Lägg upp laxen på tallrikmed ärtmoset och strö baconbitarna över laxen.

Dags att ÄTA!

(Om baconbitarna blivit helt kalla brukar jag låta de springa förbi stekpannan där laxen just legat och värmt sig innan de landar på tallriken)

Liten notering i efterhand: Moset räcker oftast till 3 portioner, skulle kunna räcka till fler med någon mer potatis i. Lax tycker jag de frysta bitarna man köper fungerar lika bra som färsk.

mumsigt värre

Ibland är det skönt att läsa små råd och rön i diverse underhållande damtidningar. Ibland är det skönt att bara luta sig mot något som lika gärna kunde vara skvaller och använda det som ursäkt för att fortsätta äta choklad. Inte spelar det så stor roll om det egentligen stämmer. Så länge det låter bra och ter sig logiskt är det helskönt att haka upp sig på.

i grunden en kärlekshistoria

Jag lovade några av er att fundera lite mer kring mat.

Det har funnits perioder av mitt liv då jag inte umgåtts så mycket med andra människor. Inte suttit i samma rum som dem och pratat, inte varit ute på aktiviteter med dem och inte heller haft riktigt koll på vad vi skulle göra om vi sågs mer än en gång. För så enkelt är det, en gång kan jag fixa! Första gången vi ses vet jag precis vad vi ska göra. Vi ska äta!

Att dela måltider med andra är det jag saknar mest när jag är ensam. Något som i sin tur påverkar hela min kosthållning. Har jag ingen att dela mat med, har jag svårt att se varför jag ska lägga så mycket tid och energi på att förbereda en måltid och äta själv. Alltså låter jag bli.

Kan det ses som en ätstörning? Kan det vara början av en lång resa av ätstörningar? Är det inte bara så att om man inte gör saker och ting på det sätt som samhället har satt upp normer för kallas det för störning, oavsett hur ostört det egentligen är? Hur jag äter/inte äter är för mig fullkomligt logiskt. Det har det varit så länge jag kan minnas. Precis samma sak gäller vad jag äter och inte äter.

Till att börja med äter jag bara mat jag tycker är god. En kommentar som fått många att titta snett på mig, och jag inser då oftast precis vad de tänker. De utgår ifrån sin egen mun, sina egna smaklökar och de normer de lärt sig där det som är gott också automatiskt är det som är onyttigt och ohälsosamt.

Riktigt så fungerar det inte för mig. Jag äter det jag tycker är gott. Det innebär inte att varje tugga i sig måste vara en smärre oral orgasm, men det jag stoppar i mun ska åtminstone inte få mig att må illa. Jag har svårt att tänka mig ett bättre utgångsläge än så för mat. Eftersom näsan spelar in och lägger ytterligare dimensioner på smaksensationerna går det säkert att räkna ut att mat som luktar så pass illa att jag vill kräkas inte kommer att ätas, hur god den än är enligt andra. Det skulle gå emot min grundprincip gällande mat.

När jag var yngre läste jag en del i de normvärderande tonårsblaskorna om tjejer med ätstörningar, en del svalt sig smala, andra vräkte i sig mat och spydde upp det lika fort igen och oavsett hur blev jag inte klok på’t. Visst insåg jag väl också att jag inte var smalast och snyggast i klassen och funderade ibland på vad jag kunde göra åt det. Snyggast skulle jag aldrig bli oavsett. Smalare funderade jag på ibland. Samtidigt var jag alldeles för ambivalent för att bestämma mig för om jag skulle svälta mig smal eller spy mig smal, vilket resulterade i att jag ena dagen inte åt, andra dagen vräkte i mig och helt enkelt hoppade över det intima mötet med porslinskoppen i badrummet. Att inte kunna kräkas på kommando gjorde antagligen sitt till. Resultatet blev förvånansvärt normalt ändå. Så möjligen var väl det en ätstörning om nu något ska anses stört.

Min bestämda åsikt är att mat är något man ska njuta av! Inte så att man måste sitta och orgasmera varje tugga man äter, under varje måltid. Men försöker någon komma dragandes med skuldkänslor och dåligt samvete runt mina måltider blir jag heligt förbannad. Åtminstone när det gäller att applicera det dåliga samvetet och skuldkänslorna över min kropp!

Må hända jag har gått upp lite senaste åren, må hända att det är så! Det betyder inte att jag tänker sitta och våndas över att det var grädde i såsen, att jag faktiskt åt upp en hel pizza (och inte som för 15 år sen bara en halv), eller att jag tuggade i mig en skål chips till filmen igår. Jag vägrar! Allt jag stoppat i mig har jag njutit av och så tänker jag fortsätta göra framöver. Jag har inga tvångstankar som viskar ”Åh, vad mycket fett det var i den där pizzan, nu måste du ut och springa minst en mil annars är det här inte ok.”

Andra har det. Matrelaterad ångest. Matrelaterade tvångstankar som de inte kan ignorera, eller ens hålla för sig själva. Jag har fått höra en hel del av det genom åren. Så länge det rör deras egna person må det vara hänt, då är det inte min huvudvärk att hantera. Men sällan slutar det där. Jag har fått en del synpunkter från andra under perioder när jag t.ex. ätit en hel(!!!) avokado till lunch tillsammans med en liten burk Keso ett par tre gånger i veckan. Då har det varit viktväktarhysteriska kvinnor som ska frälsa sin omgivning, trots att de vare sig blivit ombedda att frälsa eller ens lägga sig i andras kosthållning, som retat gallfeber på mig.

Visst har det hänt att jag också fått ett ryck ibland, bestämt mig för att prova någon mirakelkur och se vad som händer. Samtidigt har jag även där valt något där jag faktiskt inte far illa av maten, där jag kunnat njuta av varenda tugga av fräscha grönsaker, lite lätt blodiga stekar och annat som jag tycker är gott.

I dagsläget väger jag lite för mycket för mitt eget välmående. Jag vet det. Jag känner det i kläderna. Jag känner det i mina rörelser. Men att skylla det på maten som om den vore boven i dramat vore att inte se människan, inte se vart alla kilon kom ifrån och inte se vad som är viktigt. Jag måste se helheten och konstatera att jag framför allt behöver röra på mig mer. Det största viktpåslaget har nämligen kommit när jag mått dåligt, när jag själv inte upplevt välbefinnande, när jag inte ätit något på två, tre och ibland fyra dagar och däremellan livnärt mig på de transfetter som samhällsnormen nu slagit fast är fredagsmys för hela svenska folket.

De senaste sex veckorna har jag ätit lagad mat i stort sett varje dag. De flesta dagarna har det varit måltider jag själv lagat, alltså med fokus på vad som är gott. Mannen som delat maten med mig har lagt på sig ett antal kilo redan nu, nästan så att jag undrar hur det gått till. Tål man kanske inte hemlagat när man ätit för mycket halvfabrikat? Själv har jag ätit, njutit, varit så mätt att jag nästan inte kunnat röra mig ibland. Viktpåslag? Tja, ungefär 500 gram under den här tiden. Inte mycket att haka upp sig på.

Istället känner jag hur ett belåtet leende kommer smygande då jag funderar på vad jag ska laga härnäst.

———————————-

Edit: När jag någon gång ibland kommer i obalans och har tveksamheter kring min relation till mat brukar jag alltid börja om med frågan;Varför äter du?”

Många hänvisar till det fysiska behovet och att det måste ätas för överlevnad osv. Jag själv landar ALLTID med ett svar som säger att jag äter för/p.g.a. den sociala samvaron. Mat är något att dela, umgås kring och njuta av. Svårare än så ska det inte behöva vara.

en bulle i ugnen

Jag antar att det är hormonerna som spelar mig ett spratt nu när stormen har lagt sig. Eller storm förresten. När myggor försöker flytta berg med en trovärdighet så underminerad att Mona Sahlin ter sig som ett helgon kan man knappast tala om storm.

Men tillbaka till hormonerna. Det kittlar och spritter och det kan inte hjälpas! Jag är galet sugen på en bulle i ugnen!

Så nu blir det att kila ner till lilla butiken på hörnet och handla det som behövs. Sen jävlar ska här bakas!

Edit: Hade aldrig hänt i mitt kök men gott var det.

pantade principer på produktnivå

Jag är högst medveten om att det i sig är en struntsak och inte handlar om miljonbelopp men det gör mig ändå irriterade som om det vore en årslön som försvunnit. Kanske för att jag studerar och inte har så stora medel att röra mig med.

Tog ett varv förbi Vi-handlaren borta på hörnet, köpte tre saker, en pryl för 16:- och 2 Liter mellanmjök. I min värld och då jag räknade på det medan jag plockade (vilket är något  jag alltid gör när jag handlar) skulle notan landa på strax över 30:-. Kassörskan meddelade dock när hon gjort sitt att hon vill ha 41 spänn av mig! Suckade, orkade inte bråka, tog med mig varorna hem. Idag, lagom till morgonkaffet kan jag konstatera felet. Mjölkhelvetet är ekologiskt och kostar några kronor extra per liter.

Varför det irriterar mig (även om det förvisso anses bra för det kollektiva samvetet att handla ekologiskt) är att jag inte räknat in ekologiskt i min budget igår, jag gjorde ett AKTIVT val när jag gick förbi hyllan med ekologisk mjölk och plockade mina två liter bland den som Arla valt att bara kalla Mellanmjölk. (Alltså den som kostar runt 3 kr mindre /Liter.) Det irriterar mig mest för att det inte är första gången det hänt i den butiken, alltså kan jag inte anta att det är slarv utan mer lurendrejerier för att få människor att köpa dyrare produkter än de faktiskt avsett att göra.

För mig som student innebär det i det här fallet att något annat i näringsväg nu måste sorteras bort. Något som jag hade behövt och räknat med men som nu inte finns marginal för då den åts upp av ett par liter jävla mjölk. Samtidigt har detta nu lett till ett något mer drastiskt beslut. Vi-handlaren vid Södra station kommer i fortsättningen enbart få hantera mina ärenden gällande returflaskor som jag samlat på mig från allehanda andra matbutiker runt om i stan. Åtminstone till det att jag känner att jag fått tillbaka det de lurat av mig i mjölkhyllan de senaste fem åren.

Kattdiet

Jag letade egentligen efter en annan text, något att bygga vidare på men som alltid när man letar i gömmorna springer man på saker man alldeles glömt att de fanns. Upphovsmannen till den här är jag tyvärr osäker på men under 2004 sparade jag ändå ner dieten i datorn och kanske kan den vara värd att testa ändå. Men lite senare i år, när snön har försvunnit.

De flesta bantningskurer fungerar inte på grund av att vi fortfarande tänker och äter som människor. De flesta av oss har aldrig lyckats med att banta. Nu finns den nya mirakelkuren Kattdieten!

Förutom katter som äter som människor, som till exempel äter mycket rester, är de flesta katter långa och spänstiga (eller små och bräckliga). Mirakelkattdieten kommer att hjälpa dig att uppnå samma spänstiga, svultna figur. Följ den här dieten under en vecka och du kommer att märka att du inte bara ser bättre ut och känner dig bättre, utan du kommer även att ha en helt ny syn på vad mat egentligen är. Lycka till!

DAG ETT

Frukost: Öppna en burk dyr gourmetkattmat. Vilken smak som helst duger så länge som den kostar mer än 10 kronor/burk. Lägg upp en fjärdedels kaffekopp på fatet, ta en tugga och se dig respektlöst runt i rummet. Spill ut resten av maten på golvet. Stirra in i väggen en stund innan du utan särskild anledning smyger in i ett annat rum.

Lunch: Fyra grässtrån och en ödlesvans. Spy upp det på den renaste mattan i huset.

Middag: Fånga en mal och lek med den tills den nästan är död. Ät en vinge. Lämna resterna att dö.

Läggdagstilltugg: Stjäl en grön ärta från din makes eller partners tallrik. Slå runt den på golvet tills den åker in under kylen. Stjäl en liten bit kyckling och ät hälften av den. Lämna den andra hälften på soffan. Kasta ut den kattmat som blev kvar i burken från morgonen.

DAG TVÅ

Frukost: Plocka upp den kvarvarande kycklingbiten från soffan. Knuffa ner den på mattan och vifta in den under TV:n. Tugga på hörnet av tidningen som din make/partner försöker att läsa.

Lunch: Bryt dig in i påsen till långfranskan du köpte som ditt bidrag till middagen på lördag. Slicka överallt på ovansidan. Ta en tugga ur mitten på franskan.

Eftermiddagsmellanmål: Fånga en stor skalbagge och ta in den i huset. Lek med den tills den är alldeles mjuk och halvdöd. Tillåt den att smita in under sängen.

Middag: Öppna en ny burk med mörkt färgad gourmetkattmat, tonfisk eller biff fungerar fint. Vräk i dig all maten. Gå från köket till kanten på vardagsrumsmattan. Spy genast upp alltihop. Trampa i det när du går därifrån. Gör fotmärken över hela golvet.

DAG TRE

Frukost: Drick en del av mjölken från din makes/partners skål med flingor när ingen ser. Skvätt en liten del av det på närmaste blanka aluminiumpryl inom synhåll.

Lunch: Fånga en liten fågel och ta in den i huset. Lek med den på ditt dunfyllda täcke. Förvissa dig om att fågeln är allvarligt skada men inte död innan du överger den för något annat du måste ta itu med.

Middag: Böna och be tills du får en skål med glass eller mjölk. Gör tre slick eller lapanden och vänd sedan skålen uppochner på golvet.

SISTA DAGEN

Frukost: Ät sex insekter, vilken sort som helst duger, var säker på att lämna en samling ben, vingar och antenner på badrumsgolvet. Drick massor av vatten. Kasta upp insekterna och vattnet över sin makes/partners kudde.

Lunch: Ta bort skinnet från kycklingresterna från gårdagens hämtmiddag som din make/partner kastat i soptunnan. Släpa skinnet över golvet upprepade gånger. Tugga en stund på ett hörn och överge det.

Middag: Öppna ytterligare en burk dyr gourmetkattmat. Välj en smak som är särskilt rinnig, som kyckling och inälvor i sås. Slicka bort all såsen och lämna själv köttet att torka och bli hårt.

årets första käftsmäll

Jag bestämde mig redan förra året (alltså under gårdagen) att det var dags för en drastisk åtgärd för att komma igång med.. tja, det mesta faktiskt. Snabbt beslutade jag att min kickstart på den här framgångscirkusen fick bli att aggressivt och effektivt skala bort kilon jag inte trivs med som motivation. Alltså valde jag ut en dunderdiet (13 dagar) som jag vet sedan tidigare varit effektiv även om jag den gången avbröt ungefär halvvägs igenom den.

Problemet den gången var att jag inte enbart hade mig själv att tänka på, jag hade gjort en deal med dåvarande sambon att vi skulle fixa den där och peppa varandra. Samtidigt var det svårt att peppa någon som från dag ett, eller möjligen två mest gick runt och gnydde över hur jobbigt det var att inte få äta precis vad som helst, när som helst och något däremellan (och då också hålla sig själv peppad). Dessutom fanns det fisk med på menyn vilket är något han aldrig fixat att äta så någonstans runt den lades projektet ner.

Visst försvann det kilon väldigt fort samtidigt som man upptäckte hur ofta man egentligen var på väg att gå och hämta något att tugga på utan att egentligen tänka så mycket på det. Själv konstaterade jag att det för mig egentligen var det som var poängen med den dieten, som med de flesta andra. Nog för att maten kan anses tråkig och ibland t.o.m. obegriplig så handlar halva resan om att identifiera sina ovanor mellan måltider. Senaste åren har jag skaffat mig fler och fler, ätit för att jag kan och har tråkigt, inte för att jag varit hungrig eller något annat mer effektivt.

Så utöver måltiderna som står uppskrivna (frukost, lunch, middag) gäller det helt enkelt att INTE ÄTA resten av tiden. Varje extremt svår situation när stoppa-något-i-munnen-vanan slår till får helt enkelt avhjälpas med ett glas vatten.

Visst är det så att snabba kurer och rasande kilon i majoriteten ger ett bakslag och man lägger på sig en del av det igen (ibland kanske allt) men samtidigt känner jag själv att det inte gör så mycket. Menyn sitter på kylskåpet, måltiderna stryks från listan allt eftersom de betas av och allt godis är gömt långt upp i skåpen. För mig är det här, snarare än bara ett snabbt sätt att bli av med oönskade kilon, en utmaning i disciplin och en metod att tydliggöra ovanor och bli mer medveten om beteendemönster jag kan klara mig utan.

På det stora hela känns det bra. Enda som gör mig nervös är dag 7 där menyn säger grillad lammkotlett och jag varken vet var jag hittar, vad det kostar eller hur det eventuellt ska tillagas. Å andra sidan vore det här inte en tillräckligt stor utmaning utan den sortens utmaningar.

Så 2010 kan man säga börjar med en trettondagars käftsmäll! Dess bättre den sortens käftsmäll som gör att man fortsätter le även efteråt.