Category Archives: Allmänt

Intet nytt från skyttegraven…

Jag har inte tystnat för att jag inte har något att skriva om längre. Jag har bara ingenting att säga.

Lite så känns det just nu. Annat tar energi. Den mörka årstiden ger så oerhört lite energi. Jag har förmodligen för dålig belysning hemma som inte väger upp det. Kaoset växer omkring mig. Behovet av ett jobb är nu så desperat att det förmodligen är därför det inte händer.

Kroppen börjar äntligen närma sig den form jag en gång hade och trivdes så mycket bättre i än den jag fått de senaste 4-5 åren. Så allt är inte svart, grått, nederlag och elände. Dock är det frustrerande att allt inte redan nu är det rakt motsatta.

Förändringarna går helt enkelt inte snabbt nog för mitt tålamod. Så förmodligen är det just det jag behöver förändra mest. Mitt tålamod.

 

Leave a Comment

Filed under Allmänt

Varför är jag så trött?

tired

Leave a Comment

Filed under Allmänt

lättnad

Om det ändå vore så här enkelt. Alltid. Oavsett.

feelings

Leave a Comment

Filed under Allmänt

integritet

och nu pratar jag integritet på hög nivå…

dagens tips

Leave a Comment

Filed under Allmänt

Är du min kung?

queen

Leave a Comment

Filed under Allmänt

svårigheten i att acceptera hjälp

Det bistra förmanande tonfallet i den alldeles för korta frågan om mitt mående går inte att ta fel på. Det finns ingen som helst oroande förälder i det. Det finns ingen som helst medkänsla. Bara en dömande, bistert förmanande ton som talar om för mig att jag är totalt värdelös som gått och blivit sjuk och “inte har varit i skolan“.

Bara det lilla uttrycket för att jag legat hemma i sängen istället för att gå på en föreläsning låter och får mig att känna mig som om jag vore 16 år igen. Kopplar direkt till ett minne då jag bor mitt första år hemifrån för att gå på gymnasiet. Blir uppringd varje morgon klockan 8 när jag ligger hemma med hög feber och egentligen bara borde få sova mig frisk, för att avlägga rapport om huruvida varför jag inte gått tillbaka tills skolan ännu. Samma förmanande, bistra röst. Samma underton som gör klart för mig att jag är värdelös och inte klarar av något själv.

Att jag nu, 18 år äldre, trots allt ändå får höra det igen. Sen att dessutom inte får höra “Vad bra att du hade någon där!” när jag berättar att jag faktiskt har vänner här i stan som bryr sig om mig och har sett till att jag har fått det jag behöver för att bli frisk… Utan istället få höra ytterligare buttert mutter och krav på avlagd rapport om deras utgifter så att hon kan gå in med pengar så att jag minsann ser till att göra rätt för mig.

Hela tanken om “pay it forward” snarare än “pay it back” som flertalet underbara människor i min omgivning givit mig som livlina för att jag överhuvudtaget ska kunna acceptera att någon annan hjälper mig existerar inte i hennes värld. Det funkar inte tydligen inte så. En gång skyldig, alltid skyldig, såvida man inte betalar tillbaka. Hur mycket jag än försöker förklara det kommer det aldrig gå in, hon kommer aldrig förstå det.

Kanske inte så konstigt att jag känner mig rätt rutten och värdelös och framför allt inte vill be någon överhuvudtaget om hjälp, ens när jag i extrema fall behöver det.

Minns en höst för ett par år sedan. Var i ungefär liknande sits då, men av andra orsaker. Höll tyst. Kunde inte med att be någon om hjälp. Tackade tusen gånger om i tysthet för inbjudan jag hade fått till en bekants bokrelease med tillhörande “Varsågod och ät!”-buffé. Det var mitt första riktiga mål mat på drygt tre veckor den gången. Vet inte om någon visste eller ens förstod det då. Förmodligen inte. Förmodligen hade jag skämts ögonen ur mig om jag förstått att någon överhuvudtaget hade vetat. För så ska det absolut vara. Nog ska jag skämmas ögonen ur mig alla gånger.

hand_reach_outNog ska jag absolut skämmas ögonen ur mig om någon utomstående faktiskt erbjuder sig att hjälpa och jag tar emot den hjälpen, och definitivt mer så än om jag knappt överlever på egen hand.

Logiken i det?

Den är inte direkt.. logisk.

Däremot är det så hårt inpräntat i ryggraden att reaktionen, känslan och att tacka nej till hjälp utifrån går på ren reflex. Det är som att titta på en film, se mig själv utifrån och se det hända, utan att hinna eller för den delen ens kunna stänga av filmen. Ett uppspelat scenario jag inte når in i att styra över, även om jag ser och hela mitt inre vill förhindra att det överhuvudtaget spelas upp.

Så numera undviker jag helt och hållet att redovisa hur svår situationen är i den riktningen, i den mån det är möjligt. Ibland är det inte alls möjligt. Ibland behöver jag blotta mig för att få den hjälp jag kan därifrån, för att inte hamna i en så ekonomiskt svår sits att det kommer ta minst tre år av mitt liv att komma ur den (ni vet säkert vad jag menar). Men utöver det håller jag tyst. Jobbar på att ge sken av att det är hållbart. Allt för att slippa bli dömd. Allt för att slippa få veta ännu en gång att jag är inkompetent idiot, oförmögen att ta hand om mig själv.

Jag lyckas ibland.. Men inte så ofta så att jag hinner må bra.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

till dig

painintheass

Leave a Comment

Filed under Allmänt

Murphy är inte en vän till mig

Jag gillar inte Murphy. Han är verkligen inte en av mina bästa vänner och hans allomfattande lag driver mig till vansinne. Än mer så varje gång den verkar stämma.

Givetvis kan det vara så att min egen krackelerade självkänsla gör det lättare att se att Murphy’s lag oftast stämmer, men det kan väl ändå inte vara en hel sanning att det bara skulle bero på den?

Jag försöker ju trots allt att ändra på det. Agera utifrån det av mig som jag själv tycker om, uppskattar och känner att andra nog också skulle uppskatta om de bara gav det en chans. Någon påpekade t.ex. att jag inte sagt förlåt en enda gång under helgen, trots att jag tidigare berättat om den ovanan, den insikten som gjordes för ett par veckor sedan. Det måste väl ändå visa att här finns mer att hämta. Mer än varelsen som duckar, säger förlåt och ursäktar sin existens inför andra i förebyggande syfte.

Det är nästan så att jag själv tror på att jag helt och hållet slutat med det. Men det har jag nog inte, åtminstone inte helt och hållet – ännu. Känns dock som det kommer att ske inom kort. Alla de dagar när jag inte ursäktar mig för vad det än må vara utan istället bara konstaterar att jag gör det jag gör i din närhet för att jag faktiskt vill och framför allt för att jag kan så känns allt lite lättare. Jag växer inifrån och känner mig lite stadigare varje gång jag står för det jag vill. Det gör det till och med lättare att stå för de gånger när jag överhuvudtaget inte vet vad jag vill.

Dock blev det här bara mer och mer flummigt för varje ord som skrivs så det är nog bäst att sluta ändå. Muttrandet om Murphy’s lag handlade trots allt om att det typiskt nog inte bemöts så som jag hoppas, när jag väl vet vad jag vill och ger uttryck för det. Så nej, jag gillar verkligen inte Murphy.

Leave a Comment

Filed under Allmänt

blunda – önska – håll tyst

Efter alla ord som sagts. Efter all tid som gått. Efter alla tankar på hur det skulle vara om vi faktiskt sågs någon gång, känns det som verkligheten absolut kommer kunna överträffa sagan.

Bara han vågar ta nästa steg, vågar låta mig vara lite försiktig i början så att jag känner att tilliten verkligen finns där. Det där som är så viktigt för att jag ska våga öppna mig helt, våga blomma, så som jag verkligen, verkligen vill göra i närheten av honom.

Men just nu ska jag bara vara tyst, njuta av de minnen som kroppen fortfarande kan plocka fram, och hoppas att det här leder vidare. Till något bra. Till något vi båda vill, tycker om och önskar fortsätta med.

Bara blunda och hoppas – i tysthet.

 

Leave a Comment

Filed under Allmänt

jag är redo att göra slut nu

Jag vet inte ens om jag hittar orden för det jag känner nu.Vet inte riktigt om det finns ord som är rätt för att beskriva något alls längre.

Känslan igår håller i sig, om möjligt är den ännu starkare. Varje andetag i den här lägenheten är som att försöka gäspa i en alldeles för hårt snörad korsett. Hur man än kämpar så går det inte. Utrymmet finns inte där.

Jag är helt enkelt redo att göra slut nu. Göra slut med den här staden. Vi har kämpat så länge, så hårt för att finna varandra och må bra tillsammans. Kampen har varit så svår att jag inte ens känner att staden kommer sakna mig efter att jag lämnat den. Så det är helt enkelt dags att ge upp nu. Dags att släppa taget. Dags att gå vidare

Dags att välkomna något nytt.

Även om jag kvävs nu ger den senaste insikten en liten lättnad. Kanske rent utav genom dess löfte om ytterligare lättnad. Jag ser plötsligt horisonten igen. Det som gör mig så säker nu är att jag känner igen känslan. Jag har haft det här inre lugnet tidigare, även då inför något som fortfarande inte sett ut att vara inom räckhåll. Varje gång har det blivit just så som jag föreställt mig. Just därför vågar jag lita på att den känslan är äkta, att det inte är något överilat spontant beslut som jag senare kommer att ångra.

pusselDet enda jag behöver hitta nu är modet att börja genomföra. Se vad som behöver ske och i vilken ordning det bäst går att lösa. Jag vet ju redan att när jag väl börjar lägga pusslet som ska bli något nytt kommer bitarna förr eller senare falla på plats. Det svåra är inte att lägga ihop dem.

Det svåra är att hitta dem – att veta var jag ska leta.

Leave a Comment

Filed under Allmänt