Från första ordet jag skrev var det här min ventil, där MINA tankar och hur JAG såg på det som hände MIG fick ord för att jag skulle kunna fungera någorlunda normalt.
I nuläget ses allt jag skriver som attacker mot andra och jag har därmed bestämt mig för att sluta. Det var ingen helt ny känsla, jag var på väg att ge upp en gång tidigare. Möjligen blir det också så att alla redan publicerade texter försvinner – om jag orkar.
Tack för den tiden ni har läst! Lev väl, var ni än är!
När jag inte når fram.
När varje ord som kommer ur min mun tas emot av mottagaren som om jag just utdelat ett knytnävslag i ansiktet.
När jag blir kritiserad över det jag säger.
När det enda jag kan göra för att inte missförstås och ofrivilligt skada någon är att vara tyst.
När min tystnad kritiseras och ges innebörder den inte själv håller.
När jag anses göra fel oavsett vad jag säger, inte säger, gör, inte gör.
När det enda jag har kvar är ett tvång att agera utifrån andras mallar på förväntade reaktioner i olika sammanhang.
När det är så.
Då vill jag helst av allt bara försvinna. Sluta existera så att jag med alla säkerhet inte kan förstöra någon annans liv, ens av misstag.
Jag har fått se några av dem. Ju mer tid som går, desto fler får jag se. Ju fler jag får se, desto mindre förstår jag nuet.
Alla är uppenbarligen vackra, inga skönhetsfel någonstans. Ingen av dem har ett enda onödigt kilo på sin kropp. Alla följer skönhetsidealen vi ser i medierna så gott som varenda dag. Var och en av dem skulle kunna varit urklippt ur vilken kampanj för skönhetsprodukter som helst.
Tydligen räcker de inte där. En del av dem har verkliga karriärer. Hög utbildningen och bevisligen oerhört intelligenta. De jag inte vet hur det ligger till med är säkert också där, även om det än så länge varit osagt.
Alla är glada, sociala och attraktiva. Alla är snygga. Ingen har något som helst fel överhuvudtaget. Alla är så perfekta.
Just därför förstår jag inte.
Just därför är jag inte helt säker på varför nuet ser ut som det gör.
Valde han mig som inte är något av allt det där för att det skulle innebära mer rimliga förväntningar på honom själv? Är tanken att jag inte borde ha några höga förväntningar på någon annan i min närhet eftersom jag uppenbarligen inte är kapabel eller har de fysiska förutsättningarna som krävs för att leva upp till dem själv.
Ju fler som introduceras för mig, på ett eller annat sätt, desto mindre förstår jag av nuet.
Är jag tröstpriset?
Av yttersta hänsyn till min omgivning är det nu slutventilerat, både här och på de håll där jag mer frekvent låtit mina tankar och funderingar andas den senaste tiden. Att det varit fråga om just mina tankar och funderingar är inget som förmildrar omständigheterna enligt de som anser sig ha tolkningsföreträde och jag har därmed kommit till slutsatsen att det enda som går att göra är att sluta, sluta tänka och fundera öppet.
Om detta åtslutande av ventiler senare visar sig få någon skadlig åverkan på ett eller annat sätt som jag i dagsläget inte kan förutse kan jag bara beklaga.
Jag vill egentligen skriva något om heliga kor men jag inser redan nu att oavsett hur jag formulerar mig kommer det misstolkas, suras, anklagas och vad mer man nu kan tänka sig.
Något som inte är det minsta konstigt egentligen. Det är nämligen det som gör en helig ko identifierbar. Det där som är någon så kärt och så höjt i skyarna att alla som inte stämmer in i lovsångerna måste tillrättavisas, anklagas för svartsjuk, hat och kanske helt enkelt pryglas så länge som det nu behövs för att de ska stämma in i lovsångerna.
Problematiken som uppstår kring den här sortens heligheter är ganska solklar. Det kommer aldrig gå att ha en neutral, saklig dialog om ämnet. För den som har den heliga kon finns det överhuvudtaget ingen väg till dialog utan en massa känslor inblandade. Så vad gör man? Hur tar man sig runt det? Går det ens att leva med någon vars ko man inte själv har för avsikt att glorifiera och ta till sig som sin heligaste?
Jag kan bara försöka, men har just nu inte den blekaste aning om hur.
Jag får lite andrum i höst.
I beslutet från CSN står att läsa: “Normalt prövar vi dina studieresultat när du ansöker på nytt, men vi har gjort ett undantag i ditt fall.”
Det känns förvisso skönt inför hösten och året jag har framför mig men samtidigt lyckas jag inte helt och hållet slappna av i det. CSN tänker vara snälla i höst, förmodar att de väljer att ställa till livet för någon annan istället, och jag får en chans att andas ut, fokusera på studierna och komma ikapp. Jag hoppas att jag kommer kunna landa i den vetskapen relativt snart och sluta stressa över det. Sluta stressa och istället fokusera på studierna och se till att de ger önskat resultat. Det där som inte alls gick att göra med strypta inkomster och det ständiga flödet av räkningar, lustigt att CSN inte hade makt nog att strypa de senare också kan tyckas.
Samtidigt förväntar jag mig givetvis ett bakslag lagom till jul, men det kanske inte är något att haka upp sig på innan dess?
Så nu får vi hoppas att det här undantaget gör sitt för motivationen och de hiskeliga mål jag önskar att jag klarade av under hösten.
“7 av 10 som drunknar saknar flytväst.”
“8 av 10 som drunknar har alkohol i blodet.”
“9 av 10 som drunknar gör det i vatten.”
Ni minns säkert alla de där, åtminstone om ni som jag är födda under 1970-talet eller tidigare. De där formuleringarna har satt sina spår, om än i andra sammanhang.
Alla har säkert någon gång tänkt, om jag vann på Lotto, vann de där miljonerna, skulle jag göra si, så och det där andra jag alltid drömt om. Om jag fick sitta där i nyhetsmorgon och skrapa den där trisslotten..
Jag har också tänkt så, flera gånger om. Men så efter ett tag insåg jag att det aldrig kommer att hända. Varför? Helt enkelt för att 10 av 10 som vinner de där högvinsterna har i alla fall någon gång spelat på Lotto. 10 av 10 som sitter där i Nyhetsmorgon och skrapar sin jättetrisslott har någon gång (och säkert ganska många gånger) köpt en trisslott.
Jag är inte riktigt där. Jag spelar inte på Lotto. Jag satsar aldrig några pengar, eftersom jag inte direkt har något överskott av dem. Jag köper inte heller trisslotter. Så kommer jag vinna de där miljonerna tror ni? Nope, jag är tämligen säker, jag också, på att det inte kommer att hända.
Sen inser jag såklart i samband med den här insikten att det är precis samma ekvation som gäller i resten av livet. De som vinner något, de som får fatt i sina drömmar och landar någonstans i närheten av dem har åtminstone spelat, satsat någonting.
Så.. När ska jag våga göra det? När ska jag våga satsa för att nå dit jag vill i det här livet?
Edit: Med det inte sagt att alla som satsar vinner, men de som vinner har garanterat satsat och det säger en hel del om chanserna för oss som aldrig ens gör det.
Under mina veckor i Siena lärde jag känna en amerikanska vars blog jag fortfarande sneglar på så jag ser hur det går där borta efter att jag for hem. Hon berättade ganska tidigt om sin “bucket list” och hur den låg bakom hennes varande i Italien.
För den som inte har koll på vad en “bucket list” är handlar det helt enkelt om saker man vill ha utfört i livet innan det är dags att kasta in handduken för gott. Den baseras på uttrycket “kick the bucket”, alltså sparka undan hinken, vilket då skulle vara ännu en sån där fin litterär omskrivning för att dö.
Nåväl, medveten om hennes lista och hur många nog har en sån, om än inte alltid tydligt uttalad har jag sedan jag återvänt till Sverige funderat en del kring min “hinklista”. Finns det något på den jag aktivt kan arbeta på nu? Vad har jag egentligen på den där listan? vad för saker vill jag ha uppnått? Vad vill jag kunna säga att jag har gjort? Bortsett från att odla barnbarn så att jag har någon som jag kan berätta om alla mina äventyr för så finns det en hel del annat kvar att göra.
Det är helt enkelt bara att sätta igång.
Det är lite lustigt hur en del sår aldrig läker.
Under hösten 2004 och våren 2005 bodde jag i Irland och där tränade jag regelbundet. Människor som känner mig idag har säkert svårt att föreställa sig att det någonsin har hänt. Det hände. Jag tränade något jag fann så roligt att ansträngningen blev sekundär. Jag klättrade på inomhusväggar.
Den sortens aktivitet kräver en del utrustning. Kortklippta naglar. Sele. Krita. Hudnära skor som inte andas. Det sista var något som med tiden utvecklade sår mellan mina yttre tår på högerfoten (lilltån och de två närmast bredvid). Antagligen var det svamp av något slag som sedan började klia, blev kliat och slutade med öppna sår.
Nu till det lite mer obehagliga i kråksången. Idag är såret lika fult som då. Det går förvisso lite i perioder, ibland är det aningens mer ihopläkt men det kliar alltid. Tänk själv.. Från maj 2005 till nu…
Så det som säger att tiden läker alla sår. Jag vet inte vad jag ska tänka om dem och inte heller om frasen som sådan.
Svår fråga. Nog för att de små liven är ruskigt söta, sociala, vilda och allt det där andra. Men har man aldrig haft ett husdjur som barn eller någonstans i livet efter det ter det sig inte riktigt lika självklart.
Lite för många frågor just nu. Lite för få svar.
Katt. Inte katt.
Vem är det egentligen som vill?
Är jag ens redo att hantera den förändringen?
Någon menade att det var ungefär som att skaffa barn. Samtidigt är det inte alls samma sak. Inte ens i närheten. Snarare är det som att köpa sig en moped när man önskar sig en Ferrari.
Men men..
Får fundera vidare, sova på saken.