561 miljoner skäl att vara en god människa

Givetvis tänker jag inte rada upp femhundrasextioen miljoner skäl till något alls. Men det var den meningen som föll ur fingrarna på mig nu, när jag än en gång tänkte på den hissnande vinsten i gårdagens Eurojackpot på 561 942 260 kronor som landade någonstans i Sverige. Tyvärr var det inte hos mig.

Men jag har mindre problem med det än jag har med människor som å det bestämdaste anser att “så mycket pengar borde inte vara tillåtet att vinna “. Personen ifråga klargjorde att det inte skulle leda till någon glädjereaktion för egen del att vinna en så ansenlig summa. Gränsen för vad en människa borde få möjlighet att vinna ska enligt samma människa gå vid 5 miljoner kronor. Det räcker knappt till en villa i rimlig storlek i ett bra område för en familj med mer än två barn.

Jag vet inte riktigt om jag ens förstår hur en sån här människa tänker. Antar att det är baserat i något slags rättvisetänk där det minsann inte borde vara tillåtet för någon att ha överdrivet mycket mer än andra. Samtidigt låter det också som någon slags misstro till varje annan levande människa, som om vem än som nu skulle ha överdrivet många miljoner att förvalta skulle vara den värsta Ebenezer Scrooge som möjligen går att finna! Som om det inte finns på världskartan att någon med såna resurser skulle kunna tänka sig att göra något rent osjälviskt med stora delar av sina tillgångar för att andra ska kunna få ett bättre liv. Sen kan man så klart alltid ha långa filosofiska idéer om vad som är ett bättre liv, men det tänkte jag inte ägna så mycket tid åt idag.

För den som nu absolut inte vill riskera att överhuvudtaget vinna en stor mängd pengar är lösningen för övrigt väldigt, väldigt enkel. Köp aldrig någon lott! Men utöver det tycker jag fanimej inte det är rätt, eller ens vettigt, för att inte tala om hur extremt oförskämt det är, att skvätta runt sin egen missunnsamhet över alla andra som, i sina små liv där de sliter dag ut och dag in, köper en lott och hoppas på en välsignelse från ovan.

Att inte själv vilja ha är helt i sin ordning. Men att missunna andra när de får det de önskar och drömmer om är fanimej aldrig okej!

Lös det!

Jag hade egentligen tänkt skriva ett längre inlägg igår om jämställdhet och vårt lands skeva uppfattning om vad det är och hur vi mäter den. Men jag har varken haft tid att formulera det eller energi att lägga på det, mest för att annat måste hända just nu. Tentor ska lämnas in, inlämningsuppgifter ska slutföras (och påbörjas så att de kan slutföras) och helst av allt ska kroppen ställa in sig på att vara frisk igen. Så det får bli en annan dag.

Under en kortare paus igår kväll, lagom till barnen stoppades i säng, landade jag vid TVn och för ovanlighetens skull hos SVT1. Go’kväll tror jag programmet heter och
Titti Schultz gästade den här gången. Hon hade fått den eminenta uppgiften att lite fantasimässigt bjuda in till en middag, ni som har sett det känner säkert igen momentet, och berätta om vilka hon bjudit in, varför och även var de nu skulle ses. Det som fastnade hos mig var hennes första ‘gäst’. En kvinna hon själv varit Au Pair hos som 19-åring, och som enligt utsago bemött alla problematiska situationer som uppstått för Titti med orden; “Lös det!”

Jag fann det så otroligt befriande att höra. Jag fann mig själv med en önskan att den nu sen länge söndercurlade generationen hade mötts av det här snarare än vad de nu haft nöjet att genomleva. För nog är den söndercurlad å det grövsta. När 25+are inte förmår att skaffa sig en egen försörjning och egentligen inte har något incitament för det då deras föräldrar uppenbarligen och gladeligen fortsätter att försörja dem, kan hända att de knorrar lite för att det stämmer överens med vad omgivningen anser att de borde göra men antagligen så njuter de av det annars hade de inte fortsatt, har de givetvis inget skäl att lösa något problem som uppstår heller. Det är ju bara att ringa på mamma eller pappa, som löser det åt dem! Oavsett avstånd.

Tänk om världen fortfarande såg ut som den gjorde då, när Titti var ung och till viss del också när jag var ung. Det var ingen som kom och serverade mig vad än jag önskade och pekade på. Det var ingen som gav mig ett äventyr i en annan del av världen i form av ett Au Pair-jobb. Det var ingen som såg till att jag fick en lägenhet i Stockholm. Allt det där fick jag lösa själv. Givetvis har jag också stött på problem där jag behövt be om hjälp för att lösa det, men initialt är det ingen annan som försökt hitta lösningen och trollat bort problemen åt mig. Jag har själv fått försöka till den punkt där jag bett om hjälp, och att be om hjälp är för övrigt inte detsamma som att lämpa över hela sitt problem på någon annan och förvänta sig att de löser det åt en så att det försvinner.

Tänk om det skulle fungera på åtminstone 95% av alla 19-åringar idag, och de senaste 10 årens alla 19-åringar. Tänk om det skulle räcka med uppmaningen “Lös det!” och så började saker hända, istället för överdrivna draman, tunga suckar och stora sjöar av självömkan att simma runt i.

Då hade vi kanske inte haft en så tafatt och handfallen ungdom. Då kanske vi rent utav hade haft vuxna människor redan i åldrarna 23-34. Fan vad häftigt det vore att leva i en sån värld!

jag lovade att berätta

Jag lovade lite lätt ett recept på fredagens fiskgryta.

2-300 g räkor med skal
2-300 g skalade kräftstjärtar
500 g fiskfilé, tog hälften lax & hälften vit fisk
1 purjolök
1 stor fänkål
smör
2 1/2 dl hönsbuljong
4 dl crème fraiche gourmet, saffran&tomat
rivet skal av 1/2 apelsin
2 msk färsk timjan eller 1 tsk torkad
salt och peppar

Nu minns jag inte längre vilken fredag det pratades om, men det här har legat sparat men inte publicerats sen 2013… minst! Kanske är det dags att göra den här på nytt någon dag snart?

En inställd begravning

Det var aldrig meningen att den skulle dö. Inte så som den gjorde. Så som den tvingades att göra i en stund när jag som mest hade behövt den. Det var omgivningen som tvingade mig att lägga ner, att sluta mig inåt och bära på allt som var tungt så att jag näst intill höll på att förgås av det istället för att få lätta på trycket, bearbeta sorgen och åtminstone försöka se ljusglimtarna. Så jag har bestämt mig för att skjuta upp begravningen av den här bloggen.

Den omgivningen som krävde det då är numera på avstånd. Mest hela tiden. Både i tid och geografi. Jag hade växande ljus inom mig redan när mörkret och sorgen kom indundrandes med pompa och ståt med löften om undergång. Tack och lov för det! Mitt lilla, växande ljus. Min kärlek som jag redan sörjt klart och förlikat mig med att jag aldrig skulle få möta. Då när mörkret var som mörkast, i samma stund talade hon om att hon fanns och var på väg. Jag kan inte annat än älska henne villkorslöst för det och för att hon är den hon är. Min älskade dotter!

Hon kom inte heller ensam. Kort efter (inom 3 år) hade hennes två bröder också anlänt. Livet omger mig av små ljus även under de mörkaste månaderna av året och det finns än en gång en framtidstro. Det finns skäl att kämpa för ett bättre, bekvämare liv. Det finns skäl att vidareutbilda sig och inte med tungt sinne tänka att “det är ändå inte lönt, jag är för gammal för att någon ska vilja ha mig.” Det finns så oerhört många skäl att spola ner den tanken i toaletten och nu är det gjort.

Mina tre små motivationsljus i livet växer och ger hopp om allt. Framför allt motiverar de mig till att bli ett bättre jag, varje dag. Så nu börjar karusellerna rulla. Utbildningen är i full gång. Jakten på lämplig praktikplats har börjat. De politiska förtroendeuppdragen börjar rulla in. Det är inte så många “ska bara…” kvar på listan även om det finns en del.

Det jag med glädje begraver idag är den gamla subkategorin “Barnlösheten” och vem vet, kanske dyker “Barnen” upp som en ny kategori så småningom. Beror helt på hur mycket jag vill dela med mig av deras upplevelser och äventyr. För övrigt så mår #jeflakatt alldeles ypperligt.

Det blev inget rött hus med vita knutar.

Så kan det gå. En del drömmar förblir drömmar. Sen är jag inte så säker på att jag någonsin drömt om ett rött hus med vita knutar. Det låter aningen för traditionellt för min smak, eller möjligen aningen för svenskt?

Det blev istället ett grönt hus med röda knutar. Sen får vi väl se hur lång tid det tar innan vi byter färg på det. Men nu återstår att se vad som kommer först, flytten eller lillebror den yngre. Logiken säger flytten (med 20 dagars marginal) men helveten har frusit till is förr, om jag har förstått det hela rätt.

Var är du, min chef?

Du sitter förmodligen upptagen i något viktigt möte just nu, men om jag inte hittar dig först så kanske du först hittar det här, och kan tänka dig att höra av dig när mötet är slut.

Om några få år tar jag över ansvaret som redovisningsekonom hos dig. Förmodligen så är din nuvarande ekonomiansvarige den bästa du kan tänka dig men lite i drömmarnas värld och har så smått börjat planera sin pension. Du kommer alltså även i fortsättningen ha en ekonomiansvarig som stortrivs med sitt uppdrag, men samtidigt inte är rädd att vare sig delegera, eller vara behjälplig med andra funktioner. Så redan idag kommer du anställa mig att jobba ca två dagar i veckan med er löpande bokföring, se till att jag är med vid bokslut och på så vis hinner vi lära känna varandra lagom till det är dags att ta över.

Vi kommer givetvis samarbeta i flera avseenden när det gäller att utveckla verksamheten. Framför allt kommer jag vara till stor hjälp när det gäller kommunikation, mycket internt då det oftast är där det släpar, men också externt så att vi håller oss attraktiva för kunderna. Behöver vi dessutom strukturera en kundtjänst (kanske även en orderhanteringsenhet, beroende lite på vad för verksamhet vi nu håller på med) och få den så effektiv som möjligt har jag både idéer och erfarenhet som gör att vi kommer kunna hamna rätt på kort tid.

Finns det internationella förbindelser att vårda är det bara roligt, så länge de pratar engelska, då min italienska är väldigt bristfällig och jag inte pratar vare sig norska eller danska även om jag förstår mycket av vad de säger och de verkar förstå mig. Då jag redan tidigt i livet insåg att jag ville kunna många saker och ha “levt livet” har jag givetvis redan arbetat utomlands och sett skillnader och likheter med arbetskulturen och företagsklimatet vi har i Sverige.

Mitt samlande av livserfarenheter har inneburit att jag genom att jobba med många olika saker blivit analytiskt och problemlösande. Jag har under perioder i livet studerat för att dels lära mig något jag varit nyfiken på men framför allt för att fortsätta ta mig framåt, om än i en ny riktning när jag insett att positionen jag befunnit mig i stagnerat och inte på något sätt erbjudit utvecklingsmöjligheter. Jag har också kommit till insikt med vad jag vill och kommer trivas att jobba med så länge kroppen och sinnet håller.

Intet nytt från skyttegraven…

Jag har inte tystnat för att jag inte har något att skriva om längre. Jag har bara ingenting att säga.

Lite så känns det just nu. Annat tar energi. Den mörka årstiden ger så oerhört lite energi. Jag har förmodligen för dålig belysning hemma som inte väger upp det. Kaoset växer omkring mig. Behovet av ett jobb är nu så desperat att det förmodligen är därför det inte händer.

Kroppen börjar äntligen närma sig den form jag en gång hade och trivdes så mycket bättre i än den jag fått de senaste 4-5 åren. Så allt är inte svart, grått, nederlag och elände. Dock är det frustrerande att allt inte redan nu är det rakt motsatta.

Förändringarna går helt enkelt inte snabbt nog för mitt tålamod. Så förmodligen är det just det jag behöver förändra mest. Mitt tålamod.