Jag har nog aldrig uppfattat mig själv som särskilt snygg, vacker eller tänkt att jag överhuvudtaget skulle anses “se bra ut”. Det är något jag lärde mig tidigt i livet och nog bara accepterade som en sanning, vilket också på sikt resulterade i att jag inte brydde mig om att försöka göra något åt det. Såg ingen anledning att “sminka en gris”, helt enkelt.
Istället la jag mitt fokus inåt. Istället för att förändra mig i något slags desperat försök att bli omtyckt och älskad av andra så har mycket av min tid ägnats åt att få mig själv att tycka om och älska mig för den jag är, precis som jag är, med alla fula beteenden och dåliga sidor, likväl som det som nu kan tänkas är bra och positivt. Jo, jag har mycket av båda! Det har vi alla! Det är mest en fråga om hur vi väljer att värdera vad som är bra och dåligt och i det också är beredda att se och acceptera alla sidor av oss själva.
Jag har kommit en bra bit på väg. Så långt att jag emellanåt tycker synd om alla de som väljer bort mitt umgänge, just för att jag vet vad fantastiskt de går miste om.
Samtidigt är det kanske också först nu jag på något plan förstår alla de som lägger ner tid och energi på sitt yttre. Tidigare har jag avfärdat dem som ytliga, och många av dem kanske fortfarande går att uppfatta så. Men när jag nu väl konstaterat hur vacker insidan är, måste jag erkänna att det är otroligt nonchalant av mig att inte låta utsidan spegla det.