Det är så mycket som börjat bubbla senaste tiden. Åtminstone inom mig, som gör att jag känner mig levande, vilsen, uppspelt, emellanåt skräckslagen, nyfiken, entusiastisk, insiktsfull och en hel hög med andra känslouttryck som jag knappt kan hitta ord på. Det bubblar. Sen att det inte nödvändigtvis syns utåt är en helt annan sak. Det påverkar mig. Vilket på många sätt är en bra sak. Det sämsta som kan hända är inte att jag börjar agera på det som bubblar, det som påverkar mig och i nästa steg kommer påverka min omgivning. Det sämsta som kan hända är att min omgivning inte acceptera det och försöker tvinga mig in i en form, ett fack, som de redan har sett mig i och bestämt sig för att det är där jag hör hemma, det är så jag ska vara och ingenting annat. Punkt.
Jag är inte riktigt med på det tåget. Inte alls faktiskt. Anledningen är väldigt enkel. Mitt liv handlar framför allt om mig (givetvis spelar maken, barnen, vänner och övriga familjen stor roll i det men långt ifrån huvudrollen). Jag sitter inte och är avundsjuk på fantastiska personligheter, beteenden och annat hos andra som jag önskar vore en del av mitt jag snarare än deras, jag inspireras istället. Jag förstår att det de har är bra för att det är just deras, för dem. Inte nödvändigtvis klockrent för mig, men jag kan absolut inspireras av det, fånga de drag, beteenden och attribut jag verkligen tycker om och implementera dem i det som är jag. Göra min version av det, den som passar MIG som handen i handsken.
Jag behöver inte heller sitta och vara sur och frustrerad över att jag inte spelar någon (huvud)roll i andras liv, vilket tenderar att vara det de flesta blir sura över när de inte tilldelas, för att jag vet att det är så. Precis på samma sätt som andra inte har någon huvudroll i mitt liv. Bara att förstå att jag inte är oviktig för andra, trots att jag inte får spela huvudrollen i deras liv, är så oerhört stort och en så viktig insikt att jag önskar att jag kunde ge bort den. Det skulle göra livet så mycket enklare för en del av de jag genuint tycker om men inte längre har kontakt med, p g a att det inte är ok i deras ände att jag inte tillåter någon annan att ha huvudrollen i mitt liv. Tyvärr går det inte. Var och en behöver nå sina egna insikter.
Samtidigt tänker jag att det är först då, när den insikten kommer, som det faktiskt går att ta kontroll över sitt liv. Att det är först då det är möjligt att vara hjälten, matriarken, gurun, affärsledaren, skurken eller vad än det nu är som man vill ha för roll i verkligheten vi rör oss i. Vill man känna sig som ett ihopsytt monster av andras personligheter är det ju givetvis också en väg att gå, men gör det då aktivt istället för att använda det som ursäkt för att inte mantla den där huvudrollen. Den som ingen annan kan ta. Men viktigast är kanske ändå att förstå att även om du bara har en biroll i någon annans liv så är den inte oviktig.
DU är inte oviktig i andras liv bara för att du inte får stå i händelsernas centrum i deras liv hela tiden. Tänk på det!
