Vad har du i din verktygslåda?

Livet kastar skit på oss hela tiden, mer eller mindre. Vi utsätts för prövningar på alla möjliga och omöjliga sätt. En del genom situationer med människor vi överhuvudtaget inte känner, men kanske oftare av människor vi förväntar oss mer av. Människor vi tror tycker tillräckligt mycket om oss för att INTE kritisera och kasta skit på oss när vi kämpar som mest. Det är bara att konstatera att så ÄR det, vad andra ägnar sig åt kan du ändå inte styra över – och inte jag heller. Så frågan är väl vad jag KAN göra för att inte drunkna i den där skiten.

Jag kan se till att vara förberedd. Jag kan se till att ha en välstrukturerad och effektiv verktygslåda att tillgå med diverse redskap för att hantera och skydda mig, för det är trots allt något jag och andra faktiskt vill göra när skiten kommer. Skydda oss själva.

Så vad har jag för redskap i den där verktygslådan egentligen? Vad är rimligt att ha där? Vad borde man ha där? Pja, det kanske finns en universallåda som passar många, men förmodligen är den inte alls rätt för dig – eller någon annan levande människa heller. För oftast är det just det problemet som uppstår. Det plockas fram lösningar på problem som generaliserats ner till något slags norm för att passa så gott som alla, men då normen i sig är något slags snitt på en mängd olika varianter som det visar sig att INGEN till 100% stämmer överens med slutar det med att det inte passar någon som handen i handsken. Visst, det kanske fungerar till viss del och många väljer att vara nöjda med det resultatet men det i sig är något helt annat än en perfekt matchning.

Så åter till frågan. Vad har jag för redskap i min verktygslåda när världen, eller någon jag trodde betydligt mer om än så, kastar skit på mig?

Till en början blir det tvärstopp. Jag stänger ner. Jag försöker i det närmaste att inte existera. Det kan te sig löjligt för många, men det har en och annan positiv effekt också. I det lilla utrymmet när ingenting produktivt sker, där inget positivt kommer ut, där kommer inte heller något negativt ut just för att inget kommer ut. I mitt nedstängda läge, min förminskade existens är jag så sluten i mig själv att jag faktiskt inte heller kan “ge igen”, eller skada andra.

Hur jag sen väljer att kliva ur den bubblan beror mycket på vad jag ägnat mig åt under tiden jag är där. Min man kallar det att älta. Jag ser det snarare som att jag faktiskt arbetar igenom det som hänt, analyserar, tar upp och tittar närmare på de delar som påverkar mig känslomässigt, undersöker varför de gör det och försöker komma fram till sätt för mig att komma vidare. Så efter tvärstopp har jag alltså verktyg för analys och reflektion.

Sen händer det givetvis att jag samlar ihop en del av den skit jag fått, packar in den på ett sätt jag finner lagom klädsamt och lämnar tillbaka den till avsändaren – oftast så att det verkligen känns även där vad den hade för effekt när den levererades till mig. Dock är det i stort sett aldrig en fråga om illvilja eller ett begär att hämnas, utan snarare på ett effektivt sätt visa någon vad den gjort och många gånger behöver det göras på sätt som känns för att budskapet ska nå fram. Samtidigt meddelar jag med det att “Den här skiten är DIN att nysta i, jag har inget med den att göra så kom inte och lägg den hos mig!”

Men du har ju fortfarande inte kommit vidare? säger du säkert nu. Det stämmer. En del bråte behöver rensas ut först för att man överhuvudtaget ska se var man kan sätta ner fötterna utan att bryta ett ben eller göra sig själv mer illa. Men sen kommer det där som börjar ta en framåt.

Självrannsakan är ett sånt där behändigt verktyg som är bra att plocka upp i det här läget. Av det som jag inte lämnade tillbaka till avsändaren finns det säkert ett och annat att fundera kring. Var det något i det som sades om mig, som östes över mig som stämde? Kan jag se att någon annan ser mig på det viset? Hur illa stämmer det med vad jag har försökt förmedla? Här kan jag någonstans börja ta till mig, konstatera vad jag vet om mig och situationen som avsändaren uppenbarligen inte har haft en aning om och endera konstatera att det ligger någon sanning i det som slängts åt mitt håll och jag kanske behöver agera annorlunda eller konstatera att det inte heller har med mig att göra och inte har någon rätt att påverka de val jag gjort hittills och tänker göra framöver och därmed släppa taget om det som sagts. Sånt här kan ta sin tid.

Sen kommer den roliga och förbannat svåra biten. Att orka lyfta upp sig själv och fortsätta framåt. Om någon har kritiserat allt du gör och du tar till dig av och börjar tro på den kritiken blir det svårt att motivera sig att faktiskt fortsätta tro på det du gör, de mål du har satt upp och fortsätta framåt. Det blir istället skrämmande lätt att landa i likgiltighet och väl där spelar ingenting någon roll – så varför ens anstränga sig.

Här behövs jättestora verktyg. Sätt att hålla borta den där förbannade likgiltigheten till livet. Jag har provat många genom åren. En del har fungerat under kortare perioder, andra har inte haft någon direkt effekt och vissa borde jag inte ha begravt så långt ner i verktygslådan att jag knappt hittar dem.

Under en period av mitt liv ställde jag mig naken framför spegeln varje morgon med handflatorna vända i samma riktning som näsan och sa “Jag är Guds gåva till människan. Jag duger precis som jag är. Jag älskar det jag ser. Jag är värd att få finnas och jag är värd att lyckas. Ingen annan människa är viktigare  i mitt liv – än jag.” Inte så att jag är överdrivet religiös och till en början kände jag mig som en lögnare, men allt eftersom tiden gick, dagar, veckor till slut månader, började orden bära och påverka mig. De bar mig framåt, jag blev en bättre version av mig själv, en agerande varelse, vilket bl a gjorde mig 10 kg lättare. Jag kanske borde börja med det igen nu när jag skrev ner det. Vi behöver alltså skaffa en ordentlig helkroppsspegel (eller leta upp den som vi inte har sett sen senaste flytten).

Men hur som. Det där är inte ett verktyg jag använder idag. Just idag och efter en del efterforskningar och letande har jag bestämt mig för att använda ett annat verktyg. Nämligen att varje morgon skriva ner tio saker jag är TACKSAM över. Skicka kärlek till tre människor som besvärar mig och sedan tyst för mig själv under fem minuter be om hjälp och styrka att hantera och göra dagen jag har framför mig så fantastiskt bra som möjligt.

För att förstärka att det här är ett nytt beteende ska jag givetvis också knäppa händerna under de fem minuterna, men inte så som jag alltid gjort tidigare. Inte på det sättet som redan är bekvämt, utan istället skifta fingrarna ett steg. Ni vet, sådär så att den högra tummen hamnar överst och det vänstra lillfingret ytterst istället för som jag brukar och redan är bekväm med där vänstra tummen vilar överst. Verkar det fånigt? Den sista fysiska aspekten av det handlar om att tala om för kroppen och hjärnan att jag gör något annorlunda nu, skapar nya mönster. Nya tanketrådar. Nya program.

Så, ett för mig nytt verktyg alltså. Får kanske utvärdera det om sex månader och se vad det har haft för effekt.

This entry was posted in Allmänt. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *