Hjälper eller stjälper du dina barn?

Istället för totalt fokus på studierna (vilket är vad jag borde ägna mig åt) går en hel del tankar kring barnen, andra barn, den egna barndomen och andras barn som inte är barn längre och där det uppenbart gått käpprätt åt skogen och vad som gör att det tippar åt endera eller andra hållet.

Utan omsvep säger jag att det ligger hos föräldrarna, helt och hållet. Det svåraste är möjligen när föräldrar inte vill se att de behandlat sina barn (som i det närmsta blivit varandras motsatser) olika utan envist klamrar sig fast vid något slags lika-behandlings-ideal som de i alla fall utåt vill vara urmodellen för trots att sanningen är någon helt annan.

Så vad är det egentligen som gör att ett barn behandlas annorlunda från ett annat? Det kan vara vad tusan som helst, men mest troligt är enligt mig att det kommer sig av något som hänt under resans gång. Min egen familj är ett tydligt exempel. Jag kom först, min bror knappt två år senare och jag har väldigt få minnen av att vi behandlats extremt olika. Visst fanns det avvikelser, pga könsskillnader, intressen osv men det enda som stack ut var väl möjligen att mamma tidigt efter att vi börjat skolan bestämde sig för att jag var den smarta och min bror rent logiskt inte hade lika lätt för att lära sig saker, så jag uppmanades hjälpa honom. Det var inget vi ens tjafsade om. Snarare fick han den enklare läxhjälpen av oss två och kom lindrigare undan. Dock är det kanske inte det här jag främst tänkte på utan lillasyster som kom många år senare. Till saken hör att vi relativt kort innan dess redan hade fått en lillasyster, som tyvärr lämnade oss innan hon ens kommit hem från BB.

Nu närmare 30 år senare vågar jag sticka ut hakan och å det bestämdaste hävda att den händelsen påverkade mina föräldrar något oerhört, vilket tog alla möjliga former i min systers uppfostran och barndom. Alldeles för mycket av låt-gå-attityden och få-allt-du-pekar-på-beteendet gick ganska lätt att rättfärdiga med att hon kunde också försvinna från oss precis när som helst, precis som vår andra syster och i det världsliga perspektivet var det inte så svårt att ge efter.

Jag minns dock en 15-åring som inte riktigt var med på den metoden. Men vad hade väl en upprorisk 15-åring att säga till om i ett hushåll med två vuxna. Så nu gick det som det gick. Den tråkiga attityden följde med upp i vuxen ålder, att anse sig ha rätt till allt utan att behöva anstränga sig för något och anse att det är orättvist att inte ha serverats de där sakerna andra “fått” (genom att kämpa och slita för att själva uppnå dem). Det går att se kopplingarna och bristen på konsekvensanalys av de som ständigt gav efter.

Sen är det här givetvis inte ett unikt fall på något sätt. Jag har ett liknande fall i min direkta närhet. En närmare 30-åring som är lat, manipulativ och bekväm, inte lyfter ett finger mer än absolut nödvändigt, förväntar sig att få allt hon begär och gärna sitter och skryter med att hennes pappa är hennes privata bank. Jag mår uppriktigt illa varenda gång jag tänker på det. Så finns det en lika tragisk historia i de föräldrarnas förflutna som mina hade? Inte riktigt, men nära nog. Att kämpa och längta efter något, eller som när det gäller barn någon, i många långa år och hinna nå branten där man står och ger upp och känner sig besegrad för att sen mötas av ett “mirakel” är tillräckligt traumatiserande för att börja bete sig utan djupare konsekvenstänk och springa på i den riktningen med skygglappar och taggarna ut för var och en som noterar och kommenterar det.

Tänk om du var den föräldern. Det svåraste måste nog ändå vara att vakna upp efter 25 år och inse att det där barnet fortfarande är ett barn (ca 6 år gammalt i stora delar av beteendet men med förmågan att snabbt utvecklas till en trotsig 14-åring, dock aldrig mer utvecklad än så) när det nu rimligtvis borde vara en mogen och självgående vuxen. Tänk att stå där och undra vad du gjorde för fel, skicka ut frågan men inte få ett svar eftersom den du skickade frågan till vet att du inte kan hantera svaret och därför valde att se om sitt eget hus och hålla käft. Kanske ges ett svar om frågan kommer igen, kanske kommer du på svaret själv. Men det första barnet blev ju inte alls så här? tänker du säkert nu. Stämmer bra! Det första barnet kom innan krisen och hade då samlade, balanserade föräldrar med sunda värderingar och en bra idé om vad som var en god uppfostran och framför allt vad som INTE var ok att tumma på. Det barnet hade redan lärt sig regelverket när det andra kom. Det barnet gavs förmodligen inte heller utrymme att ändra sitt beteende till det där manipulativa som nästa barn utvecklade. Det förefaller sig både logiskt och rimligt.

Så med allt det här sagt borde alla mina barn vara dödsdömda från början. Jag har hunnit längta ihjäl mig efter dem. Jag har hunnit passera min egen gräns för när jag ansåg att det var “försent” att överhuvudtaget bli förälder. Jag har vandrat igenom den stora sorgen över barnen jag aldrig skulle få uppleva… och kommit ut på andra sidan. Den sidan där jag accepterade min lott och att de aldrig skulle komma in i mitt liv.

Sen hände det. Ett mirakel! Två mirakel! Ja, rent utav TRE mirakel! Så nu har jag en hel famn av mirakel att ta hand om varje dag. Att skämma bort varje dag. Att göra till extremt självgoda odågor som aldrig kommer lyfta ett finger och förvänta sig att bli serverat vad än de pekar på! Tss… skulle inte tro det. Den bästa gåvan jag kan ge mina barn, utöver gränslös kärlek, är att hjälpa dem utvecklas till självsäkra, handlingskraftiga och drivna individer som förstår och uppskattar friheten i att ta ansvar för sina egna liv. Dit kommer vi aldrig komma om jag väljer att behandla dem som offer för, eller frukten av, en extremt svår kris (som de faktiskt aldrig upplevt). Skulle jag göra det skulle jag aldrig kunna skicka ut dem att upptäcka världen om 15-20 år utan att på förhand ha dömt dem till en svår undergång. Ingen vill väl va en sån jävla idiot till förälder?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *