Lös det!

Jag hade egentligen tänkt skriva ett längre inlägg igår om jämställdhet och vårt lands skeva uppfattning om vad det är och hur vi mäter den. Men jag har varken haft tid att formulera det eller energi att lägga på det, mest för att annat måste hända just nu. Tentor ska lämnas in, inlämningsuppgifter ska slutföras (och påbörjas så att de kan slutföras) och helst av allt ska kroppen ställa in sig på att vara frisk igen. Så det får bli en annan dag.

Under en kortare paus igår kväll, lagom till barnen stoppades i säng, landade jag vid TVn och för ovanlighetens skull hos SVT1. Go’kväll tror jag programmet heter och
Titti Schultz gästade den här gången. Hon hade fått den eminenta uppgiften att lite fantasimässigt bjuda in till en middag, ni som har sett det känner säkert igen momentet, och berätta om vilka hon bjudit in, varför och även var de nu skulle ses. Det som fastnade hos mig var hennes första ‘gäst’. En kvinna hon själv varit Au Pair hos som 19-åring, och som enligt utsago bemött alla problematiska situationer som uppstått för Titti med orden; “Lös det!”

Jag fann det så otroligt befriande att höra. Jag fann mig själv med en önskan att den nu sen länge söndercurlade generationen hade mötts av det här snarare än vad de nu haft nöjet att genomleva. För nog är den söndercurlad å det grövsta. När 25+are inte förmår att skaffa sig en egen försörjning och egentligen inte har något incitament för det då deras föräldrar uppenbarligen och gladeligen fortsätter att försörja dem, kan hända att de knorrar lite för att det stämmer överens med vad omgivningen anser att de borde göra men antagligen så njuter de av det annars hade de inte fortsatt, har de givetvis inget skäl att lösa något problem som uppstår heller. Det är ju bara att ringa på mamma eller pappa, som löser det åt dem! Oavsett avstånd.

Tänk om världen fortfarande såg ut som den gjorde då, när Titti var ung och till viss del också när jag var ung. Det var ingen som kom och serverade mig vad än jag önskade och pekade på. Det var ingen som gav mig ett äventyr i en annan del av världen i form av ett Au Pair-jobb. Det var ingen som såg till att jag fick en lägenhet i Stockholm. Allt det där fick jag lösa själv. Givetvis har jag också stött på problem där jag behövt be om hjälp för att lösa det, men initialt är det ingen annan som försökt hitta lösningen och trollat bort problemen åt mig. Jag har själv fått försöka till den punkt där jag bett om hjälp, och att be om hjälp är för övrigt inte detsamma som att lämpa över hela sitt problem på någon annan och förvänta sig att de löser det åt en så att det försvinner.

Tänk om det skulle fungera på åtminstone 95% av alla 19-åringar idag, och de senaste 10 årens alla 19-åringar. Tänk om det skulle räcka med uppmaningen “Lös det!” och så började saker hända, istället för överdrivna draman, tunga suckar och stora sjöar av självömkan att simma runt i.

Då hade vi kanske inte haft en så tafatt och handfallen ungdom. Då kanske vi rent utav hade haft vuxna människor redan i åldrarna 23-34. Fan vad häftigt det vore att leva i en sån värld!