Hjälper eller stjälper du dina barn?

Istället för totalt fokus på studierna (vilket är vad jag borde ägna mig åt) går en hel del tankar kring barnen, andra barn, den egna barndomen och andras barn som inte är barn längre och där det uppenbart gått käpprätt åt skogen och vad som gör att det tippar åt endera eller andra hållet.

Utan omsvep säger jag att det ligger hos föräldrarna, helt och hållet. Det svåraste är möjligen när föräldrar inte vill se att de behandlat sina barn (som i det närmsta blivit varandras motsatser) olika utan envist klamrar sig fast vid något slags lika-behandlings-ideal som de i alla fall utåt vill vara urmodellen för trots att sanningen är någon helt annan.

Så vad är det egentligen som gör att ett barn behandlas annorlunda från ett annat? Det kan vara vad tusan som helst, men mest troligt är enligt mig att det kommer sig av något som hänt under resans gång. Min egen familj är ett tydligt exempel. Jag kom först, min bror knappt två år senare och jag har väldigt få minnen av att vi behandlats extremt olika. Visst fanns det avvikelser, pga könsskillnader, intressen osv men det enda som stack ut var väl möjligen att mamma tidigt efter att vi börjat skolan bestämde sig för att jag var den smarta och min bror rent logiskt inte hade lika lätt för att lära sig saker, så jag uppmanades hjälpa honom. Det var inget vi ens tjafsade om. Snarare fick han den enklare läxhjälpen av oss två och kom lindrigare undan. Dock är det kanske inte det här jag främst tänkte på utan lillasyster som kom många år senare. Till saken hör att vi relativt kort innan dess redan hade fått en lillasyster, som tyvärr lämnade oss innan hon ens kommit hem från BB.

Nu närmare 30 år senare vågar jag sticka ut hakan och å det bestämdaste hävda att den händelsen påverkade mina föräldrar något oerhört, vilket tog alla möjliga former i min systers uppfostran och barndom. Alldeles för mycket av låt-gå-attityden och få-allt-du-pekar-på-beteendet gick ganska lätt att rättfärdiga med att hon kunde också försvinna från oss precis när som helst, precis som vår andra syster och i det världsliga perspektivet var det inte så svårt att ge efter.

Jag minns dock en 15-åring som inte riktigt var med på den metoden. Men vad hade väl en upprorisk 15-åring att säga till om i ett hushåll med två vuxna. Så nu gick det som det gick. Den tråkiga attityden följde med upp i vuxen ålder, att anse sig ha rätt till allt utan att behöva anstränga sig för något och anse att det är orättvist att inte ha serverats de där sakerna andra “fått” (genom att kämpa och slita för att själva uppnå dem). Det går att se kopplingarna och bristen på konsekvensanalys av de som ständigt gav efter.

Sen är det här givetvis inte ett unikt fall på något sätt. Jag har ett liknande fall i min direkta närhet. En närmare 30-åring som är lat, manipulativ och bekväm, inte lyfter ett finger mer än absolut nödvändigt, förväntar sig att få allt hon begär och gärna sitter och skryter med att hennes pappa är hennes privata bank. Jag mår uppriktigt illa varenda gång jag tänker på det. Så finns det en lika tragisk historia i de föräldrarnas förflutna som mina hade? Inte riktigt, men nära nog. Att kämpa och längta efter något, eller som när det gäller barn någon, i många långa år och hinna nå branten där man står och ger upp och känner sig besegrad för att sen mötas av ett “mirakel” är tillräckligt traumatiserande för att börja bete sig utan djupare konsekvenstänk och springa på i den riktningen med skygglappar och taggarna ut för var och en som noterar och kommenterar det.

Tänk om du var den föräldern. Det svåraste måste nog ändå vara att vakna upp efter 25 år och inse att det där barnet fortfarande är ett barn (ca 6 år gammalt i stora delar av beteendet men med förmågan att snabbt utvecklas till en trotsig 14-åring, dock aldrig mer utvecklad än så) när det nu rimligtvis borde vara en mogen och självgående vuxen. Tänk att stå där och undra vad du gjorde för fel, skicka ut frågan men inte få ett svar eftersom den du skickade frågan till vet att du inte kan hantera svaret och därför valde att se om sitt eget hus och hålla käft. Kanske ges ett svar om frågan kommer igen, kanske kommer du på svaret själv. Men det första barnet blev ju inte alls så här? tänker du säkert nu. Stämmer bra! Det första barnet kom innan krisen och hade då samlade, balanserade föräldrar med sunda värderingar och en bra idé om vad som var en god uppfostran och framför allt vad som INTE var ok att tumma på. Det barnet hade redan lärt sig regelverket när det andra kom. Det barnet gavs förmodligen inte heller utrymme att ändra sitt beteende till det där manipulativa som nästa barn utvecklade. Det förefaller sig både logiskt och rimligt.

Så med allt det här sagt borde alla mina barn vara dödsdömda från början. Jag har hunnit längta ihjäl mig efter dem. Jag har hunnit passera min egen gräns för när jag ansåg att det var “försent” att överhuvudtaget bli förälder. Jag har vandrat igenom den stora sorgen över barnen jag aldrig skulle få uppleva… och kommit ut på andra sidan. Den sidan där jag accepterade min lott och att de aldrig skulle komma in i mitt liv.

Sen hände det. Ett mirakel! Två mirakel! Ja, rent utav TRE mirakel! Så nu har jag en hel famn av mirakel att ta hand om varje dag. Att skämma bort varje dag. Att göra till extremt självgoda odågor som aldrig kommer lyfta ett finger och förvänta sig att bli serverat vad än de pekar på! Tss… skulle inte tro det. Den bästa gåvan jag kan ge mina barn, utöver gränslös kärlek, är att hjälpa dem utvecklas till självsäkra, handlingskraftiga och drivna individer som förstår och uppskattar friheten i att ta ansvar för sina egna liv. Dit kommer vi aldrig komma om jag väljer att behandla dem som offer för, eller frukten av, en extremt svår kris (som de faktiskt aldrig upplevt). Skulle jag göra det skulle jag aldrig kunna skicka ut dem att upptäcka världen om 15-20 år utan att på förhand ha dömt dem till en svår undergång. Ingen vill väl va en sån jävla idiot till förälder?

561 miljoner skäl att vara en god människa

Givetvis tänker jag inte rada upp femhundrasextioen miljoner skäl till något alls. Men det var den meningen som föll ur fingrarna på mig nu, när jag än en gång tänkte på den hissnande vinsten i gårdagens Eurojackpot på 561 942 260 kronor som landade någonstans i Sverige. Tyvärr var det inte hos mig.

Men jag har mindre problem med det än jag har med människor som å det bestämdaste anser att “så mycket pengar borde inte vara tillåtet att vinna “. Personen ifråga klargjorde att det inte skulle leda till någon glädjereaktion för egen del att vinna en så ansenlig summa. Gränsen för vad en människa borde få möjlighet att vinna ska enligt samma människa gå vid 5 miljoner kronor. Det räcker knappt till en villa i rimlig storlek i ett bra område för en familj med mer än två barn.

Jag vet inte riktigt om jag ens förstår hur en sån här människa tänker. Antar att det är baserat i något slags rättvisetänk där det minsann inte borde vara tillåtet för någon att ha överdrivet mycket mer än andra. Samtidigt låter det också som någon slags misstro till varje annan levande människa, som om vem än som nu skulle ha överdrivet många miljoner att förvalta skulle vara den värsta Ebenezer Scrooge som möjligen går att finna! Som om det inte finns på världskartan att någon med såna resurser skulle kunna tänka sig att göra något rent osjälviskt med stora delar av sina tillgångar för att andra ska kunna få ett bättre liv. Sen kan man så klart alltid ha långa filosofiska idéer om vad som är ett bättre liv, men det tänkte jag inte ägna så mycket tid åt idag.

För den som nu absolut inte vill riskera att överhuvudtaget vinna en stor mängd pengar är lösningen för övrigt väldigt, väldigt enkel. Köp aldrig någon lott! Men utöver det tycker jag fanimej inte det är rätt, eller ens vettigt, för att inte tala om hur extremt oförskämt det är, att skvätta runt sin egen missunnsamhet över alla andra som, i sina små liv där de sliter dag ut och dag in, köper en lott och hoppas på en välsignelse från ovan.

Att inte själv vilja ha är helt i sin ordning. Men att missunna andra när de får det de önskar och drömmer om är fanimej aldrig okej!

Lös det!

Jag hade egentligen tänkt skriva ett längre inlägg igår om jämställdhet och vårt lands skeva uppfattning om vad det är och hur vi mäter den. Men jag har varken haft tid att formulera det eller energi att lägga på det, mest för att annat måste hända just nu. Tentor ska lämnas in, inlämningsuppgifter ska slutföras (och påbörjas så att de kan slutföras) och helst av allt ska kroppen ställa in sig på att vara frisk igen. Så det får bli en annan dag.

Under en kortare paus igår kväll, lagom till barnen stoppades i säng, landade jag vid TVn och för ovanlighetens skull hos SVT1. Go’kväll tror jag programmet heter och
Titti Schultz gästade den här gången. Hon hade fått den eminenta uppgiften att lite fantasimässigt bjuda in till en middag, ni som har sett det känner säkert igen momentet, och berätta om vilka hon bjudit in, varför och även var de nu skulle ses. Det som fastnade hos mig var hennes första ‘gäst’. En kvinna hon själv varit Au Pair hos som 19-åring, och som enligt utsago bemött alla problematiska situationer som uppstått för Titti med orden; “Lös det!”

Jag fann det så otroligt befriande att höra. Jag fann mig själv med en önskan att den nu sen länge söndercurlade generationen hade mötts av det här snarare än vad de nu haft nöjet att genomleva. För nog är den söndercurlad å det grövsta. När 25+are inte förmår att skaffa sig en egen försörjning och egentligen inte har något incitament för det då deras föräldrar uppenbarligen och gladeligen fortsätter att försörja dem, kan hända att de knorrar lite för att det stämmer överens med vad omgivningen anser att de borde göra men antagligen så njuter de av det annars hade de inte fortsatt, har de givetvis inget skäl att lösa något problem som uppstår heller. Det är ju bara att ringa på mamma eller pappa, som löser det åt dem! Oavsett avstånd.

Tänk om världen fortfarande såg ut som den gjorde då, när Titti var ung och till viss del också när jag var ung. Det var ingen som kom och serverade mig vad än jag önskade och pekade på. Det var ingen som gav mig ett äventyr i en annan del av världen i form av ett Au Pair-jobb. Det var ingen som såg till att jag fick en lägenhet i Stockholm. Allt det där fick jag lösa själv. Givetvis har jag också stött på problem där jag behövt be om hjälp för att lösa det, men initialt är det ingen annan som försökt hitta lösningen och trollat bort problemen åt mig. Jag har själv fått försöka till den punkt där jag bett om hjälp, och att be om hjälp är för övrigt inte detsamma som att lämpa över hela sitt problem på någon annan och förvänta sig att de löser det åt en så att det försvinner.

Tänk om det skulle fungera på åtminstone 95% av alla 19-åringar idag, och de senaste 10 årens alla 19-åringar. Tänk om det skulle räcka med uppmaningen “Lös det!” och så började saker hända, istället för överdrivna draman, tunga suckar och stora sjöar av självömkan att simma runt i.

Då hade vi kanske inte haft en så tafatt och handfallen ungdom. Då kanske vi rent utav hade haft vuxna människor redan i åldrarna 23-34. Fan vad häftigt det vore att leva i en sån värld!