En inställd begravning

Det var aldrig meningen att den skulle dö. Inte så som den gjorde. Så som den tvingades att göra i en stund när jag som mest hade behövt den. Det var omgivningen som tvingade mig att lägga ner, att sluta mig inåt och bära på allt som var tungt så att jag näst intill höll på att förgås av det istället för att få lätta på trycket, bearbeta sorgen och åtminstone försöka se ljusglimtarna. Så jag har bestämt mig för att skjuta upp begravningen av den här bloggen.

Den omgivningen som krävde det då är numera på avstånd. Mest hela tiden. Både i tid och geografi. Jag hade växande ljus inom mig redan när mörkret och sorgen kom indundrandes med pompa och ståt med löften om undergång. Tack och lov för det! Mitt lilla, växande ljus. Min kärlek som jag redan sörjt klart och förlikat mig med att jag aldrig skulle få möta. Då när mörkret var som mörkast, i samma stund talade hon om att hon fanns och var på väg. Jag kan inte annat än älska henne villkorslöst för det och för att hon är den hon är. Min älskade dotter!

Hon kom inte heller ensam. Kort efter (inom 3 år) hade hennes två bröder också anlänt. Livet omger mig av små ljus även under de mörkaste månaderna av året och det finns än en gång en framtidstro. Det finns skäl att kämpa för ett bättre, bekvämare liv. Det finns skäl att vidareutbilda sig och inte med tungt sinne tänka att “det är ändå inte lönt, jag är för gammal för att någon ska vilja ha mig.” Det finns så oerhört många skäl att spola ner den tanken i toaletten och nu är det gjort.

Mina tre små motivationsljus i livet växer och ger hopp om allt. Framför allt motiverar de mig till att bli ett bättre jag, varje dag. Så nu börjar karusellerna rulla. Utbildningen är i full gång. Jakten på lämplig praktikplats har börjat. De politiska förtroendeuppdragen börjar rulla in. Det är inte så många “ska bara…” kvar på listan även om det finns en del.

Det jag med glädje begraver idag är den gamla subkategorin “Barnlösheten” och vem vet, kanske dyker “Barnen” upp som en ny kategori så småningom. Beror helt på hur mycket jag vill dela med mig av deras upplevelser och äventyr. För övrigt så mår #jeflakatt alldeles ypperligt.

This entry was posted in Allmänt. Bookmark the permalink.