Vad är du mest rädd för – egentligen?

Alla är vi rädda för något, mer eller mindre.

En del kanske är rädda för spindlar, ormar, djupt vatten eller något annat konkret. För andra handlar det mer om situationer, känslor och abstrakta saker som kanske inte ens inträffar så ofta men rädslan gör att man ändå tänker att det kommer kunna hända när som helst. Att man ständigt är på sin vakt.

Oavsett format på rädslan innebär det en form av funktionsnedsättning, ett hinder för personen ifråga att agera på det sätt han eller hon egentligen helst av allt önskar.

De flesta rädslor går tack och lov att träna bort. Men hur gör man det? För de mer konkreta rädslorna finns sen länge metoder, tekniker och oftast professionell hjälp att få om det skulle behövas. Förmodligen finns det för de senare mer abstrakta rädslorna också, samtidigt kostar det oftast alldeles för mycket för gemene man.

Eller det kanske det inte gör. Dock vet jag att det i pengar kostar alldeles för mycket för mig att ta hjälp av någon för att behandla de rädslor som i olika situationer förlamar mig. Det innebär att jag behöver hitta andra vägar att gå, för att inte förbli livstidsförlamad av rädslor. För att inte bli hindrad ifrån att uppnå det jag faktiskt helst av allt vill, och egentligen i grund och botten vet att jag är kapabel till.

Det är en jobbig resa. Det vore lögn att säga något annat. Vore det inte jobbigt kan det bara innebära att jag överhuvudtaget inte har närmat mig rädslan ifråga. För det är ändå det jag måste göra. Möta rädslan, hälsa på den, låta den få finnas där under tiden jag granskar den, ser vilka delar den består av och försöka förstå varför jag har den. Varje rädsla för mig är som ett fult gammal troll som sitter och kurar i mörkret under en sten. Först när jag tar ut dem i solen spricker de och försvinner. Så vad kan hindra mig från att göra detta?

Det enda jag kan komma på nu som hindrar mig är att vara så rädd för rädslorna att jag inte ens tar i dem. Försöker ignorera bort dem och hoppas på att de försvinner där under sin mörka sten i skogen. Enda sättet jag kommer kunna försäkra mig om att de försvunnit utifrån det perspektivet är att ständigt vistas i solen. ALDRIG mer sätta min fot i skogen igen.

Men är inte det också ett funktionshinder i så fall? Istället för att lyfta ut rädslorna låter jag dem begränsa mig än en gång..

Så den första och största rädslan att komma över, måste ändå vara just den.. att vara rädd för rädslorna!