Kan vi glömma dagen jag föddes?

Lite drygt två veckor kvar och det som börjar hända är att stress och ångest så sakteliga äter upp mig. Att fylla år ska ju vara något lustfyllt har jag förstått. Som mitt liv ser ut idag är det allt annat än lustfyllt och då har jag inte mer än tänkt på det ännu.

Eller det där är inte helt sant. Fler än jag har tänkt på det. Mina föräldrar har tydligen tänkt på det sen i somras i formatet att de ska komma upp och hälsa på då. Förstår inte varför. Det kommer ändå inte bli ett glädjefullt besök. Det kommer bli ett besök som tillrättavisar mig, som i agerande från deras sida tydligt visar att så som jag lever mitt liv duger inte. Det kommer bli en väldig massa rants om vad jag borde göra för att nå vad de anser är en bra tillvaro (utan att överhuvudtaget ha frågat vad jag vill) och utan att ta den minsta hänsyn till hur situationen omkring mig ser ut eller vad jag faktiskt HAR gjort hittills för att förändra den. Jag fick ont i magen bara av att skriva det här.

Jag vill inte fylla år. Jag vill inte kännas vid dagen jag föddes. Inte som det är nu. Jag vill än mindre sitta ensam för att ingen annan bryr sig om eller tycker den är viktig. “Men så låt föräldrarna hälsa på då?” tänker du säkert. Om du nu tänkte det har du onekligen inte läst det jag just skrev, eller åtminstone inte förstått ens en bråkdel av det. Kinesisk vattentortyr i minst 48 timmar, i ett mörkt rum vore en mildare, mer glädjerik upplevelse än det alternativet.

sweet-relief-creme

Så nej, en födelsedag ensam är nog inte hela världen i år heller. Jag har upplevt minst 10 sådana hittills. Den som gjorde mest ont var min 30-årsdag men visst, jag överlevde att sitta helt ensam även då. Möjligen är det trist att jag inte har utrymme att ge mig själv en present ens en gång.

delicate-care-tonic

Jag vet precis vad jag hade fått i så fall. Hudvårdsserien jag hittills mått bäst av, någonsin. Jag vet hur glad jag hade blivit över det och hur jag hade kunnat njuta av och få känna av lite mer välbefinnande i åtminstone 3 månader framöver efter det.

Men givetvis blir det inte så.

Inte i år.

Jag har inte en tusenlapp att ge mig själv i födelsedagspresent. Jag har inte ens hälften av en tusenlapp att ge mig själv i födelsedagspresent. Jag har inte ens en bråkdel av en tusenlapp.. Ni förstår säkert.

pure-skin-tonic

Visst, jag skulle kunna önska mig men av vem? Av min familj? Absolut, men det skulle inte bli rätt. Det skulle inte gå fram att det faktiskt är just den produkten jag önskar mig. Inte den typen av produkt där det finns ett billigt alternativ att köpa, vilket är exakt vad som skulle hända. Så inte ens det skulle göra något bättre.

Då är det lika bra att inte ens önska.

 

Bara konstatera att jag, till min 35-årsdag, inte är värd något som kostar totalt ungefär en tusenlapp.

This entry was posted in Newyn. Bookmark the permalink.