bara desperata idioter gör

Så du tycker att människor beter sig som desperata idioter när barn blir till innan förhållandet legat och mognat i minst 2-3 år? Du tycker dig verkligen ha rätt att döma ut andra på det viset, utan att ha en aning om vad de varit med om tidigare, varför de inte skaffat barn förrän nu. På vilka grunder? Att du redan har upplevt. Att du innan du ens blivit 40, redan har 4 barn att ta hand om och dessutom har ett sprucket äktenskap i ryggen för att hon kanske inte var RÄTT för dig trots allt. Trots alla barn.

Så utifrån att du redan vet hur det är har du rätt att döma? Utifrån att du redan vet hur det är att ständigt gå runt med smärtan och rädslan över att det ännu inte hänt, att det kanske aldrig kommer hända. Att ingen kommer tycka du är värd att uppleva det tillräckligt mycket för att vara en del i att skapa ett liv tillsammans med dig. För det vet du ju säkerligen precis ALLT om hur det känns!

När blev det en desperat åtgärd att ha i is i magen och vänta tills det faktiskt känns riktigt jävla rätt?

Eller vänta nu. Vem framstod som mest desperat när vi väl tittade lite närmare på vad som hänt och gjorde några jämförelser.

Blev jag automatiskt desperat för att jag närmar mig 35 och fortfarande önskar barn och egen familj? Eller blev jag det när jag inte har något problem med att låta det hända OM allt verkligen känns helt jävla hundra trots att det inte gått mer än ett halvår? När jag valt att acceptera att vissa saker styr man inte över till 100%.

Var jag mindre desperat när jag önskade exakt samma sak för 10 år sedan? Var ligger logiken i det?

Hade jag verkligen varit desperat hade jag förmodligen redan för 10 år sedan satsat stenhårt på att bli gravid med dåvarande, oavsett om han var med på tåget eller inte.

Förmodligen hade jag i ren desperation då sett till att familjen blev av, utan att faktiskt känner efter om det verkligen var rätt man att skapa den med.

Och hade jag inte varit desperat just då men blivit det med tiden hade jag förmodligen sett till att “råka” bli gravid med någon av de relationsförsök som uppstått sen dess. Någon av de som jag med tiden konstaterat inte var rätt för mig att bilda familj med och sedan hade fått leva låst till, på grund av gemensamma barn och som förmodligen också låst mig från att flytta till den där rätta som jag kom att möta senare men som bor alldeles för långt bort.

Så när blev jag en desperat idiot? (Eller blir jag det först när det faktiskt råkar hända?)

Förmodligen blev jag kanske desperat när jag höll fast vid tron att det kommer hända när det väl känns rätt och med någon som verkligen känns rätt, oavsett hur länge vi har känt varandra. Vilket är precis samma inställning jag har haft hittills och trots det har inga barn blivit till.

Så vem fan är du att döma?

Egentligen.