svårigheten i att acceptera hjälp

Det bistra förmanande tonfallet i den alldeles för korta frågan om mitt mående går inte att ta fel på. Det finns ingen som helst oroande förälder i det. Det finns ingen som helst medkänsla. Bara en dömande, bistert förmanande ton som talar om för mig att jag är totalt värdelös som gått och blivit sjuk och “inte har varit i skolan“.

Bara det lilla uttrycket för att jag legat hemma i sängen istället för att gå på en föreläsning låter och får mig att känna mig som om jag vore 16 år igen. Kopplar direkt till ett minne då jag bor mitt första år hemifrån för att gå på gymnasiet. Blir uppringd varje morgon klockan 8 när jag ligger hemma med hög feber och egentligen bara borde få sova mig frisk, för att avlägga rapport om huruvida varför jag inte gått tillbaka tills skolan ännu. Samma förmanande, bistra röst. Samma underton som gör klart för mig att jag är värdelös och inte klarar av något själv.

Att jag nu, 18 år äldre, trots allt ändå får höra det igen. Sen att dessutom inte får höra “Vad bra att du hade någon där!” när jag berättar att jag faktiskt har vänner här i stan som bryr sig om mig och har sett till att jag har fått det jag behöver för att bli frisk… Utan istället få höra ytterligare buttert mutter och krav på avlagd rapport om deras utgifter så att hon kan gå in med pengar så att jag minsann ser till att göra rätt för mig.

Hela tanken om “pay it forward” snarare än “pay it back” som flertalet underbara människor i min omgivning givit mig som livlina för att jag överhuvudtaget ska kunna acceptera att någon annan hjälper mig existerar inte i hennes värld. Det funkar inte tydligen inte så. En gång skyldig, alltid skyldig, såvida man inte betalar tillbaka. Hur mycket jag än försöker förklara det kommer det aldrig gå in, hon kommer aldrig förstå det.

Kanske inte så konstigt att jag känner mig rätt rutten och värdelös och framför allt inte vill be någon överhuvudtaget om hjälp, ens när jag i extrema fall behöver det.

Minns en höst för ett par år sedan. Var i ungefär liknande sits då, men av andra orsaker. Höll tyst. Kunde inte med att be någon om hjälp. Tackade tusen gånger om i tysthet för inbjudan jag hade fått till en bekants bokrelease med tillhörande “Varsågod och ät!”-buffé. Det var mitt första riktiga mål mat på drygt tre veckor den gången. Vet inte om någon visste eller ens förstod det då. Förmodligen inte. Förmodligen hade jag skämts ögonen ur mig om jag förstått att någon överhuvudtaget hade vetat. För så ska det absolut vara. Nog ska jag skämmas ögonen ur mig alla gånger.

hand_reach_outNog ska jag absolut skämmas ögonen ur mig om någon utomstående faktiskt erbjuder sig att hjälpa och jag tar emot den hjälpen, och definitivt mer så än om jag knappt överlever på egen hand.

Logiken i det?

Den är inte direkt.. logisk.

Däremot är det så hårt inpräntat i ryggraden att reaktionen, känslan och att tacka nej till hjälp utifrån går på ren reflex. Det är som att titta på en film, se mig själv utifrån och se det hända, utan att hinna eller för den delen ens kunna stänga av filmen. Ett uppspelat scenario jag inte når in i att styra över, även om jag ser och hela mitt inre vill förhindra att det överhuvudtaget spelas upp.

Så numera undviker jag helt och hållet att redovisa hur svår situationen är i den riktningen, i den mån det är möjligt. Ibland är det inte alls möjligt. Ibland behöver jag blotta mig för att få den hjälp jag kan därifrån, för att inte hamna i en så ekonomiskt svår sits att det kommer ta minst tre år av mitt liv att komma ur den (ni vet säkert vad jag menar). Men utöver det håller jag tyst. Jobbar på att ge sken av att det är hållbart. Allt för att slippa bli dömd. Allt för att slippa få veta ännu en gång att jag är inkompetent idiot, oförmögen att ta hand om mig själv.

Jag lyckas ibland.. Men inte så ofta så att jag hinner må bra.