Murphy är inte en vän till mig

Jag gillar inte Murphy. Han är verkligen inte en av mina bästa vänner och hans allomfattande lag driver mig till vansinne. Än mer så varje gång den verkar stämma.

Givetvis kan det vara så att min egen krackelerade självkänsla gör det lättare att se att Murphy’s lag oftast stämmer, men det kan väl ändå inte vara en hel sanning att det bara skulle bero på den?

Jag försöker ju trots allt att ändra på det. Agera utifrån det av mig som jag själv tycker om, uppskattar och känner att andra nog också skulle uppskatta om de bara gav det en chans. Någon påpekade t.ex. att jag inte sagt förlåt en enda gång under helgen, trots att jag tidigare berättat om den ovanan, den insikten som gjordes för ett par veckor sedan. Det måste väl ändå visa att här finns mer att hämta. Mer än varelsen som duckar, säger förlåt och ursäktar sin existens inför andra i förebyggande syfte.

Det är nästan så att jag själv tror på att jag helt och hållet slutat med det. Men det har jag nog inte, åtminstone inte helt och hållet – ännu. Känns dock som det kommer att ske inom kort. Alla de dagar när jag inte ursäktar mig för vad det än må vara utan istället bara konstaterar att jag gör det jag gör i din närhet för att jag faktiskt vill och framför allt för att jag kan så känns allt lite lättare. Jag växer inifrån och känner mig lite stadigare varje gång jag står för det jag vill. Det gör det till och med lättare att stå för de gånger när jag överhuvudtaget inte vet vad jag vill.

Dock blev det här bara mer och mer flummigt för varje ord som skrivs så det är nog bäst att sluta ändå. Muttrandet om Murphy’s lag handlade trots allt om att det typiskt nog inte bemöts så som jag hoppas, när jag väl vet vad jag vill och ger uttryck för det. Så nej, jag gillar verkligen inte Murphy.