att inte säga förlåt

Möten med människor som får en att våga öppna upp, våga ta för sig och våga släppa in dem nära inpå är bland det bästa som finns att uppleva.

De senaste dygnen har varit emotionellt omtumlande utan att för den delen ha kommit med några större fysiska uppenbarelser. Jag skulle i det närmaste vilja beskriva det som ett någon brutit upp ett lås och gläntat på en dörr jag själv inte vågat öppna på väldigt länge. Men att göra det och samtidigt låta mig få höra att inget av det som syns bakom den där inre dörren är fel eller något att vare sig skämmas över eller ta avstånd ifrån, gjorde att även jag vågade ta ett steg till – öppna den inre dörren lite till.

Den som inte förstår skulle säkert missta det jag försöker beskriva som något slags förälskelse, men det är inte alls vad det handlar om. Snarare tacksamhet, lättnad, glädje och energi som ger mod.

De senaste dygnen har lockat till konversation på nivåer där jag älskar att konversera. Där jag inte är eller verkar överlägsen, men inte heller så underlägsen att jag inte kan bjuda motstånd och ifrågasätta det som diskuteras. En härlig, dynamisk tillvaro som utmanar hjärnan, hjärtat och de egna värderingarna likväl som tillåter att delge dem utan att de bryts ned och förminskas. Klart beroendeframkallande och näst intill en drog i sig.

newy 077Samtidigt fick jag möjlighet att se, ta del av, vad jag förmedlar till min omgivning. Jag tar inte min plats, när jag väl tar ett steg framåt för att göra det, tar jag samtidigt ett steg bakåt och ber om ursäkt för att jag har tagit plats. Det går dessutom på automatik så till den grad att ordet “förlåt” slinker ur mig lika osmickrande som jag tycker det är när andra har små insticksord som “typ”, “ba”, “liksom” när de pratar. Det är lite komplext ändå att jag inte skäms för vad jag vill ha, vad jag vill ta för mig av egentligen, men ändå serverar skam och ursäkter för att det är vad jag tror (eller kanske helt enkelt har lärt mig?) man borde göra.

Att ta ett litet steg, agera, ta för sig och inte be om ursäkt för det efteråt kan ses löjligt för många. För min del, var att ta det steget igår en månlandning.

Så nu är det helt enkelt där jag behöver fortsätta vara. I jaget som tar för sig av det hon vill ha, faktiskt inte skäms för vad hon vill (oavsett vad andra tycker passar sig eller inte) och definitivt inte ber om ursäkt varken för att hon vill ha eller för att hon faktiskt tar för sig.

Vill ni på något sätt hjälpa? Påminn mig om vad jag gör, när jag utan att tänka avslutar en mening med “förlåt”, när jag avslutar ett medvetet handlande med “förlåt” utan att det överhuvudtaget finns något att be om ursäkt för. Det är verkligen dags för mig att sluta säga förlåt. Hög tid att jag lär mig att jag har all rätt att vilja och att ta för mig av livet, precis som alla andra.

Så låt det här vara sista gången på väldigt, väldigt länge som jag säger det nu;

– Förlåt.

1 Comment

Filed under Newyn

One Response to att inte säga förlåt

  1. Bra gjort!

    Sådana insikter är som du säger som en drog som man kan leva länge på.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *