Fet, ful och äcklig.

Det är tydligen det jag är. Det enda jag är. Kanske det enda jag någonsin varit. Eller nej, det är inte riktigt sant. När jag var yngre var jag inte fet – bara ful och äcklig. Men att jag defintivt var det senare rådde det ingen tvekan om. Ständigt påmind om de av min omgivning. Oftast med tystnad, att totalt bli ignorerad, men även med ord. Hårda elaka ord som verkligen såg till att jag visste att jag är ful och äcklig.

På senare tid har jag själv lyckats lägga till fet också, så nu råder inga tvivel längre. Epitetet fet, ful och äcklig är det enda som beskriver mig.

Ironiskt nog förväntar sig en och annan ändå att jag ska ha någon slags självkänsla i det där, någon slags tro på att andra ser mig som något annat än fet, ful och äcklig. De gånger jag gjort det hittills har det senare visat sig att även de jag litat på slänger de glåporden efter mig, tillsammans med en avskyvärd rad av ännu hemskare saker.

Så varför försöker jag ens få vara med i er värld. Varför bryr jag mig ens om att hoppas att det finns något vackert där även för mig.

Fet, ful och äcklig förtjänar inget vackert. Det borde jag ha lärt mig för länge sen.

 

2 thoughts on “Fet, ful och äcklig.

  1. Förstår precis vad du menar, känner ungefär detsamma. Fet, ful och äcklig. Men du är det inte, bara så du vet. Stora kramen!

Comments are closed.