att aldrig nå fram

Jag börjar bli så less nu. Less på att det jag hela tiden önskat, det jag ständigt önskar, det som gör alla andra önskningar meningslösa ständigt glider mig ur händerna.

Samtidigt är det kanske dags att se att jag tillåter det att glida undan i större utsträckning än jag tidigare trott. Det kanske inte räcker att vänta, önska och hoppas att den man vill dela sin vardag och resten av sitt liv med ska komma till skott och vilja göra detsamma. Det kanske inte räcker att vänta på att någon annan ska vilja dra igång samma dröm som en själv.

Klart det inte räcker. Det blir allt mer uppenbart för var dag som går. Det blir allt mer uppenbart för varje dag jag inte hör någon fråga hur jag mår, samtidigt som jag ser allt större fokus läggas på hur andra mår och har det i sina liv. Uppenbarligen är jag inte intressant nog – eller kanske bara tagen för given.

Oavsett vilket kan jag inte låta bli att vara less på att aldrig nå fram. Aldrig nå dit där jag önskar att vara – för uppenbarligen är det ingen som delar min önskan. Åtminstone inte tillräckligt för att vilja börja göra de förändringar som krävs.

Känns som det är hög tid att jag gör mina, även om jag inte vet vad de innebär eller hur de ser ut ännu. Det är hög tid att förändra nu, innan det är försent.

För en dag inom en relativt snar framtid kommer det vara just det – försent.