Korten på bordet.

Jag visste att jag borde ha låtit bli.

Jag visste redan innan jag tänkt klart tanken att det var en dum idé.

Jag måste helt enkelt lära mig att lyssna på den tanken oftare. Inte bara lyssna, utan även agera efter den. Låta bli när den säger åt mig att låta bli istället för att ge efter för känslan som impulsivt manar mig framåt – utan eftertanke. Hinna trycka på mitt inre nödstopp!

Nu är det hursomhelst gjort.

Det finns ingen återvändo. Jag kan fövisso försöka bortförklara, hitta ursäkter till varför och liknande, men det förändrar ingenting av det som redan hänt. Det som är nu är. Det går inte att göra det ogjort.

Istället får jag leva med att jag nu vet varför en del saker är som de är, saker jag känt av men inte kunnat sätta fingret på tidigare.

Det enda som återstår är att åtgärda dem. Inget jag ser fram emot alls, men nu måste det göras.

 Det är det här jag måste sluta med helt enkelt..

This entry was posted in Newyn and tagged , , , . Bookmark the permalink.