Jag är antagligen trög som inte fattar.

Om jag tittar på besöksstatistiken borde jag skriva här lite oftare för att hålla er intresserade – mina fina läsare.

Samtidigt har jag svårt att ha det som enda drivkraft till mitt skrivande. Jag känner själv att mina inlägg måste innehålla mer substans än så. Helst något tänkvärt, något ifrågasättande. Något som får även er att fundera kring det självklara i er närvaro. Dock är det en hög ambition och jag förstår att jag sällan, om ens någonsin, når dit.

Så även om jag inte har en aning om vad jag borde underhålla er med idag dök åtminstone en tanke upp.

Den kan vara lite känslig så om du tar åt dig vore det bra om du slutade läsa så fort du gjorde det och möjligen komma tillbaka en annan dag, om någonsin. Det här kommer helt enkelt (och utan för många krussiduller) att handla om de där fina kontakterna online som dör så fort de möter dagsljus, syre och en face-to-face-interaktion.

Tyvärr är den sorten ganska vanligt förekommande för mig. Säkert inte lika vanlig för andra som möter internetkontakter i verkligheten, men då kanske det är jag som är undantaget – eller på någon nivå efterbliven.

Oftast är det nämligen så det blir. Jag babblar massor med människor jag känner att jag har en koppling till på internet. Vi börjar prata om hur fina vi ska vara mot varandra när vi ses och hur det alltid kommer vara så. Vi ses. Det blir förvisso ofta fint och glatt men efter det dör all konversation, det blir inte tal om att ses någonsin igen. Jag har aldrig en aning om varför, ens när jag konstaterar att det blev så. Var jag för ful? Luktade jag illa? Svårt det där.

Värst känns det ändå när man bestämt en “träff” med någon och ser fram emot den. Lyckas få till en spontanträff på några få minuter innan dess i ett alldeles tokigt sammanhang och resultatet av det blir att den tidigare bestämda träffen ersätts med en anmodan att skicka ett mail istället.

Det finns så många mer komponenter i det här jag borde ta upp, bord ifrågasätta, borde försöka hitta svar på men just nu känns det ändå till viss del meningslöst. Det känns inte som ärliga svar skulle infinna sig. Det känns tydligt som att de närmsta svar som skulle ges vore tarvliga undanflykter. Bara den tanken är lite för jobbig att hantera just nu.

Men något känns ändå pinsamt, skevt och galet. Om människor som ser det fina, möter det vänliga, uppfattar och uppskattar det genuina över nätet sen inte klarar av att göra det i samma fysiska rum. Varför är det då plötsligt mig det är fel på?

Leave a Comment

Filed under Newyn

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *