Får jag låna ditt liv, bara för en dag…

”Skulle jag berätta om allt jag varit med om skulle någon tro att jag ljög.” säger han och lutar sig tillbaka i fåtöljen. Han sluter ögonen och tar ett djupt andetag innan han fortsätter.  ”Det är helt enkelt för mycket för de flesta att ta in. Som om ingen tror att man kan göra så många saker under sitt liv.”

Jag sitter på en rund fluffig läderpall vid hans sida och lyssnar till hans ord. De är lågmälda, rogivande och samtidigt lite sorgsna. Jag säger inget, men mina tankar smiter iväg på ett eget spår.

Å ena sidan förstår jag vad han säger. Jag har redan råkat ut för någon som inte kunnat presentera bevis för någon enda av sina storslagna bravader livet igenom, någon vars ord jag inte längre tar för sanning då allt han berättat i bästa fall låter som en dålig roman. Samtidigt förundras jag över att vi som människor begränsar oss och andra så hårt, förutbestämmer vad som är möjligt att ha upplevt utan att ens ha försökt det själva. Det är lite som om vi bestämt att en enda människa inte får uppleva hur mycket som helst, enbart för att majoriteten inte tar sig för några större kraftansträngningar för att göra just det.

Å andra sidan önskar jag inget hellre än att han berättar om alla sina upplevelser. Jag vill så gärna ta del av den där världen som jag redan insett att jag aldrig själv kommer kunna eller ens hinna uppleva under min livstid. Om jag åtminstone får återuppleva en annan människas historia genom minnen har jag åtminstone fått ett fragment av ett liv som inte är mitt. Jag samlar på dem. Delar av andra människors liv. Minnen och berättelser som genom att berättas ger andra människor en ytterligare dimension.

Leave a Comment

Filed under Omvärlden

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *