inte ens en biroll

Det har känts så här länge nu. Och när vi slutar låsas blir det uppenbart att känslan inte varit direkt fel, bara svår att definiera utan att ha de exakta orden. Nu när orden finns gör den ont.

För mig är din plats i mitt liv given. Den finns där i alla väder. Du kan väcka mig mitt i natten för att du känner att världen roterar baklänges. Du kan finnas här och bara vara utan att säga något alls. Du får dela precis allt med mig, när du gör det känns det som vi lyckats nå lugnet, platsen där vi båda vågar finnas för varandra. Åtminstone känner jag då att jag nått platsen där jag vågar och fullt ut kan finnas för dig.

Därför gör det så ont nu.

Upptäcksresan vi har framför oss vill du inte dela, bara hoppas på att våra mål ligger på samma kulle i slutet av den. Det verkar samtidigt vara mindre viktigt för dig om de gör det. Det ter sig mer och mer uppenbart att jag får gästspela en kort tid i ditt liv, men mer än så önskar du inte att det ska vara. Inte ens en biroll, bara ett gästspel så länge det passar din väg.

Ensam är stark sitter så djupt rotad att ingen annan sanning kan vara det minsta sann.

Jag önskar du vågade tro på något mer än så. Vågade se att ensam inte bara är stark utan också sin egen svagaste länk.

Att nu behöva omvärdera allt jag trott mig vara på väg emot, att hitta nya mål. En värld där jag uppenbarligen ska behöva vara egoistisk. Det är det som gör mig ledsen. Det är där sorgen gror så outhärdligt stor.