Den var visst inte till mig, visade det sig sen.

Jag vet varför jag inte längre ler när du säger dig vilja ge mig saker. Jag vet varför du inte får någon bubblande reaktion när du berättar vad för present du tänkt ge mig. Jag vet varför jag inte längre blir glad när du ställer produkter framför näsan på mig och säger “De här får du av mig!”.

Jag vet varför, men jag är inte säker på att det är rättvist att skriva ner det här. Inte ens om det nu egentligen handlar om att jag blir besviken när jag upptäcker att jag uppenbarligen missförstått orden, missförstått handlingarna och verkligen trott att det varit som du sa.

Att jag inte har förstått att “Det här får du av mig!” tre dagar senare visar sig betyda “Jag vill ge det här till XXXXX (annan kvinnas namn), jag tror hon skulle bli glad då.” om exakt samma föremål som tre dagar tidigare var till mig. Att jag i det blir besviken för att jag trodde det första var sant. Kanske är det konstigt, kanske är det inte så konstigt. Kanske borde jag förstå att du menade att det där var dina saker och jag kunde få dem OM du inte hittade någon annan att ge dem till.

Det är dessutom värre än nästa scenario som jag inte heller förstår, men ändå har lite lättare att acceptera även om det också är svårt.

“Jag tänker/tänkte ge dig xxxxxxxxx!” är så klart inget löfte, inte ens när det är en information som lämnas till drygt 800 andra människor. Den går alltid att avvärja med att pengarna inte räckte, att det inte fanns utrymme osv.  Samtidigt förstår jag i det inte vitsen med att berätta vad jag skulle ha fått om du bara hade tyckt det var värt att spara in på något annat för att ge mig det. Onekligen tyckte du inte det var värt det.

Jag kan förstå det.

Det jag inte förstår är vad du önskade uppnå med att berätta om vad du hade tänkt (om du ansett mig vara värd det). Var det för att visa andra hur givmild du är? Var det för att skapa något för mig att bli glad över? Något för mig att se fram emot? Något jag sen får upptäcka var en illusion. Jag är inte säker på att jag klarar av för många av den sortens överraskningar. Det blir lite som att fylla 30 och få dagen förstörd flera gånger om. Att bygga förväntningar och hopp på de pusselbitar som serveras för att sen upptäcka att allt bara var luft. Jag mår inte bra av att bli så uppspelt av luft och senare få upptäcka att det i bästa fall var fråga om grus i skorna.

Fick jag önska skulle jag avsäga mig alla berättelser av karaktären “Du kommer få… “  Jag skulle hellre bli överraskad med att få något direkt i handen, mötas av upplevelsen direkt om det nu är frågan om det snarare än en produkt. Skulle troligen föredra upplevelsen för att när den väl är utförd är den trots allt MIN, något Du gav MIG!

Produkter kan ju trots allt ges bort igen, till någon annan, även efter jag fått dem. Det har hänt förrut. Det kommer ta lång tid innan jag slutar vara rädd att det händer igen.

 

Men det kanske inte är så konstigt att jag inte längre vågar bli glad?

This entry was posted in Anfäktelser and tagged , , , , . Bookmark the permalink.