Vågar du göra fel?

Vi pratade lite häromdagen om att kanske sakna den man en gång varit. Åtminstone egenskaper, eller om det kanske var brist på egenskaper, man en gång hade. Sånt som att vara orädd, mer framåt och drivande.

Jag vet inte hur det är för andra men jag kan själv konstatera att ju fler år som går, desto färre risker tar jag. Desto mindre chansar jag, helt enkelt för att jag blivit mer rädd för att det kommer gå fel. Istället för att fortfarande se hur det kan bli rätt har jag lyckats vända det till att främst se allt som kan gå fel och därmed avstå för att inte riskera det.

Tanken vaknade idag när någon hittat en av alla mina tweets i en presentation Brit Stakston höll som visades på kunskapskanalen. Först förvånades jag och undrade hur den hamnat där. Sen när jag tänkte på det ett tag till konstaterade jag att någonstans bland drygt 30’000 tweets vore det inte helt orimligt att jag faktiskt lyckats säga något vettigt, något användbart, något som kanske kan ha varit lite klokt.

Det i sin tur påminde mig om det jag skrev 2009, det är först när jag tänker fel som jag har en möjlighet att tänka rätt. För om jag överhuvudtaget inte tänker, för att inte riskera att tänka fel, har jag också skalat bort möjligheten att tänka rätt.

Än så länge har jag inte blivit rädd nog för att helt sluta tänka, men visst är det samma princip som håller mig tillbaka ifråga om att agera, utvecklas och leva. Om jag inte gör det där som mycket väl kan gå fel, om jag överhuvudtaget inte gör, så kan det inte heller bli rätt.

Så varför är jag (nu äldre och klokare än då?) plötsligt mer rädd att göra fel? Vems förväntningar om att jag borde veta bättre, borde kunna bättre, inte borde göra fel längre är det jag försöker leva upp till?

Vad är det som egentligen gör det så farligt att göra fel helt plötsligt?

This entry was posted in Allmänt and tagged , , , . Bookmark the permalink.